Hans Sundström

Nu har vi bott i Åstorp i ett halvår. Vi är med andra ord fortfarande nyinflyttade. Det var i sista dagarna av april som vårt liv i nordvästra Skåne tog sin början. Våren och sommaren har gått väldigt fort. Nu är det höst.

Men vi har ändå hunnit med en del saker. Trädgården har tagit sin tid. Klippa gräs, rensa i rabatter, klippa häckar. Men vi har också njutit obeskrivligt av den fina trädgården. Och huset har fått nytt tak. Inte bara ny takbeläggning utan ny spånt , ny papp, ny läkt och nya betongpannor. Inomhus har vi inte gjort något åt väggar golv o tak.  Ännu. Vi har fått en braskamin och en luftvärmepump installerade, så vi kan känna oss säkra på att inte behöva sitta och frysa när det blir kallare. Dessutom kan vi hålla oss varma med att måla och tapetsera.

Vi sökte och hittade en enplansvilla utan källarvåning. Vi slapp kompromissa med våra önskningar i det fallet. Som en fin bonus ligger huset i ett av de bästa och lugnaste områdena i Åstorp, så långt vi kan förstå och med reservation för att inte ha full koll på omgivningarna ännu. Själva huskroppen består av fyra rum och kök plus badrum och tvättstuga . Längs hela norra långsidan finns en tillbyggnad med garage, hobbyrum och ett rum som vi tänkt använda som gästrum. Där finns också pannrummet och en matkällare som vi når genom en lucka i golvet. På andra sidan av huset – den soliga - finns ett uterum med stora fönster. I vinkeln mellan husets långsida och uterummet har vi en uteplats som blir varm och skön när solen lyser över oss. Om det blir för varmt där, eller när vi vill ha morgonsol, finns en uteplats även bakom huset. Min favoritplats! Där under äppelträden är det obeskrivligt skönt och gott att på lediga sommarmorgnar lååångsamt äta frukost. Ljuvligt! In på gården, bakom husets östra gavel finns en byggnad som tjänar som redskapsbod och vedbod. På samma sida och bakom uterummet har vi en slarvigt och/eller amatörmässigt byggd tillbyggnad som kan beskrivas som en atelje, eller ett litet orangeri.

Huset är byggt 1957, så det har några år på nacken. Men allt är inte från ursprungsåret. Och vi har tänkt att förnya huset ytterligare en del. Som jag skrev i inledningen av detta har vi redan börjat med omläggning av taket. Det gjorde stor nytta för inomhusluften som blev friskare. Yttertaket under pannor och papp bestod av något slags svarta fiberskivor som på flera ställen var fuktskadade och i ganska dåligt skick. En del av isoleringen var också dålig. Så med nytt friskt material i taket och en del ny isolering känns det stor skillnad inomhus. Och det nya taket blev snyggt utifrån.

För att matcha det fräscha taket satte vi igång med att måla fönstren utvändigt. Det tog en hel del tid, men vi är nöjda med resultatet, nu när det till slut är klart. Den putsade fasaden renoverades för bara några år sedan, så huset ser ganska bra ut nu på utsidan. Det vi har kvar att åtgärda är sidobyggnaden med garaget. Tänkt där är bland annat ny garageport och nytt tak som passar bättre ihop med de nya röda takpannorna på stora taket.  Och uterummet på andra sidan huset ska målas om och kanske få nya skjutbara glasdörrar på framsidan. Och…

Ja, listan är så klart redan lång på saker som ska göras i och på huset. Allt är inte bråttom, en del saker kommer långt ned på vår lista. En del saker låter sig göras bäst på sommarhalvåret medan annat med fördel kan göras inomhus när det är mörkt och ruggigt ute. Återkommer säkert framöver om delprojekt i det stora och ständigt pågående nya projektet -Vårt hus.

Det senaste halvåret har allt – och jag lovar – allt – har handlat om att flytta. Förutom själva flytten från en plats till en annan att också bli van vid tanken på flytt och att planera – vad måste vi förbereda, vart ska vi flytta och hur vill vi bo? Flytta är ett stort steg - att bryta upp från allt det vi är vana vid och rör oss i, bostad, grannar, fritidsaktiviteter, vänner och arbetsplats. Och vardagsrutiner. Flytta till en ny plats för jobbets skull, hitta ny bra bostad, skapa en ny tillvaro.

Under senhösten mognade beslutet fram att ta steget och flytta. Tidpunkt för nya jobbet i Helsingborg sattes till 2 maj. Vi hade ett halvår på oss att förbereda oss. Lugnt. Så kändes det i början, innan årsskiftet. Men tiden har gått otroligt fort.

Vi behövde göra i ordning i vår lägenhet. Det har jag skrivit om tidigare. Samtidigt som vi satsade på att fixa lägenheten påbörjade bostadsrättsföreningen bytet av alla balkonger på huset. De nya balkongerna blev större och helt inglasade. Det var ganska väl tajmat.

Parallellt med det jobbet funderade vi mycket på var vi skulle leta ny bostad. Att det skulle bli villa en bit utanför Helsingborg var vi ganska snart på det klara med. Vi tittade och läste på om olika orter i Helsingborgs närhet, kollade på nätet vilka hus som fanns till salu och till vilka priser.  Och vi frågade folk med mer lokalkännedom än vad vi hade. Vi kom fram till att Åstorp kunde vara bra. Samhället ligger på sluttningen av Söderåsens norra ände. Jämfört med andra orter i närheten som ligger på slätten ger Åstorp ett trivsamt intryck. Lite småstadskaraktär med butikscentrum och torg. Och man kan åka pendeltåg till och från jobbet i Helsingborg. Pågatåg heter det i Skåne.

Vi förberedde mäklaren när balkongbytet började vara klart.  En fotograf kom och fotograferade. Vi kunde inte tro våra ögon när vi sedan såg bilderna i bostadspresentationen. Är det verkligen vi som bor i den där snygga lägenheten? Jo, men alla spår av vårt boende där hade plockats undan till fotograferingen!

Snart hade vi en köpare, som det skrevs överlåtelseavtal med. I samma skede hade vi avtalat om visningar av några hus i Åstorp en lördag-söndag i mars. Vi tittade på några villor i olika delar av samhället. Men resultatet av helgen blev att inget av de hus vi hade tittat på var så bra som vi önskade. Man inser snart att det man ser av en presentation på nätet inte alltid motsvarar verkligheten. Ett av de hus vi tittade på var riktigt bra. Trivsam planlösning, lagom stort och ganska bra skick. Och det såg bättre ut i verkligheten än på nätpresentationen. Men läget, precis framför en skola var inte det vi ville ha. Ett annat hus hade sett bra ut på nätet, men i verkligheten var nästan allt i huset halvgjort. Det saknades golv- och taklister, köket behövde förnyas omedelbart och i källaren var två utrymmen halvfärdigt kaklade. Nej, det var inte intressant. Inte till det priset. Och inte där.

Vi hade sett att det finns olika områden i Åstorp som gav olika känsla. Svårt att ta på vad, men vi såg snart att det bara fanns ett hus som vi ville ha. Och det fanns just då inte till salu. ??? Vadå, tänker du? Jo, vi hade sett ett hus på nätet i höstas, då vi hade börjat titta lite, innan flyttbeslutet hade mognat fram. Det var ett enplanhus, lagom stort, med fina trädgårdsbilder. Men så försvann det från bostadssidorna på nätet. Inför vårt Åstorpsbesök i mars frågade jag ändå mäklaren om det huset. Nej det är inte sålt, men i samråd med säljaren hade det tagits bort från nätannonsering av vissa anledningar, men skulle vara till salu igen från och med april, berättade hon. Så vi var förbi då i mars och såg på huset utvändigt. Och känslan där var något annat än på de andra ställena där vi hade tittat på hus. Vi promenerade i omrädet och kände att atmosfären just där var så mycket bättre. Direkt efter påsk åkte vi ner dit igen för att titta på det huset, livrädda för att bli besvikna när vi skulle se det invändigt. Vi tittade, gick runt i trädgården, gick in igen, diskuterade och frågade mäklaren om ett  och annat. Under eftermiddagen lämnade vi ett bud. som efter ett par dagar antogs av säljaren.

Nu har vi flyttat in. Vi hittade inte bara ett hus, utan ett nytt hem. Vi har pustat ut efter en intensiv flyttprocess och börjat planera för hur och vad vi ska göra för att huset ska bli ännu bättre och hålla många år till. Men mer om det senare.

Detta ska läsas som om det publicerades för sexmånader sedan (Det har legat som ett färdigt, men inte publicerat utkast):

Sedan snart 12 år har jag haft förmånen att jobba i ett sammanhang som hela tiden har växt och utvecklats. Arbetsuppgifterna ar växlat en del. Bolån har det handlat om hela tiden. Men även en del sparande , pensioner och försäkringar, de år jag jobbade som privatrådgivare, även om det även då till 85 procent var bolån. Ständigt ökande antal kunder, och fler och fler medarbetare. Från början var vi en inte så stor grupp, där alla kände alla ganska väl. Nu är det så många, så jag har inte koll på alla medarbetare som har kommit till på senare tid.

Det är roligt att jobba där det är tillväxt och positiv utveckling. Men det har många gånger varit hårt och slitsamt jobb också. Så här i efterhand kanjag se att jag vid ett par tillfällen har balanserat väldigt väldigt nära det som kallas att gå in i väggen, eller på finare språk utmattningsdepression. Men jag har klarat mig från att trilla över kanten. Och mitt i både slit och utveckling har jag känt mig trygg. Ett säkert jobb där jag, om jag själv vill och får vara frisk, kan jobba kvar så länge jag vill, tills jag själv tycker att det är dags att bli pensionär. Och till det tänker jag att det är det många år.

Men när verksamheten ökar så ökar också administrationen, som jag jobbar med nu. Och det sker inte bara här i Stockholm utan överallt i landet när det gäller företaget jag jobbar inom. En gemensam administration kan bli både billigare och effektivare. Det är vad en utredning har kommit fram till och beslut har fattats. Det som jag trodde var ett säkert jobb finns inte kvar efter den kommande sommaren. Vårt jobb kommer att utföras av en liknande men större enhet i Helsingborg.

Vad ska jag då göra? Det kommer att finnas jobb inom bolaget här i Stockholm, men det är inget jag vill göra. Och det är ju inte bara jag som är intresserad av de eventuella vakanser som kan komma upp inom den närmaste tiden. I Helsingborg, däremot, i den grupp som håller på att byggas upp, finns ett behov. Kanske man ska flytta då? Det har jag gjort många gånger förr i livet, så det kan jag väl göra igen. Jo, det är en stor apparat att flytta. Inget man gör bara genom att knäppa med fingrarna. Men det får jag skriva mer om sen.

Nu är det nya golvet lagt i hallen och köket. Redan för ungefär fem år sedan när vi flyttade in i vår lägenhet, fanns tanken att lägga nytt golv, därför att en tidigare boende hade lagt in ett billigt och dåligt laminatgolv i hallen och köket. Det var ekmönstrat, men kanterna på i både längsgående skarvar och kortändar stod upp en aning. Det var dessutom solblekt på de ställen där dagsljuset hade kommit åt mer. Och på sommaren när det var varmt knarrade golvet. Nu när det blev dags att sälja bostadsrätten för att flytta, fick vi eld i baken och satte igång.

Nu är det ett – ganska snyggt faktiskt! – mörkgrått klinkergolv. Min kära hustru kallade det ”ljussvart”. Ganska beskrivande om kulören, eller hellre bristen på kulör. Golvlisterna är också nymålade och återmonterade. En vägg i sovrummet behövde också fixas till.  Katten klöste i tapeten där när han var yngre, i sina försök att fånga skuggor som avtecknade sig från våra sänglampor. Så på med spackel i tre omgångar, med slipningar emellan. Nu är det klart att målas. Jag hittade en nyans som ser väldigt mycket ut som den enfärgade tapeten. Det ska bli intressant att se hur lika eller olika det blir.

De senaste veckorna har det mesta av min fritid gått åt till alla de här sakerna som ska göras. Varför lade vi inte om golvet förr? Då skulle det ha varit gjort nu. Men inte bara det. Vi skulle ha fått njuta av det snyggare och mer lättstädade golvet längre tid istället för att vi nu bara hinner åtnjuta det några månader till, innan vi ska flytta här ifrån. Att ha gjort det tidigare skulle också ha givit mer lugn och harmoni, på så sätt att det som jag länge hade tänkt göra inte bara skulle vara en tanke som tärde utan bli verkställd med den tillfredsställelse man kan känna över något man har lyckats med.

OK, tillfredsställelse känner jag nu över att det blev bra. Bättre sent än aldrig. Och jag har gjort det själv. Men jag är lite trött nu. snart ska jag vila och ta det lugnt.

Utanför vårt vardagsrum pågår också aktiviteter. Där håller man på att byta ut husets alla balkonger. När huset byggdes för drygt 50 år sedan använde man betong som inte var frostbeständig i balkongplattorna. Nu har balkongerna skurits bort från fasaden och nya balkonger håller på att monteras. De nya blir en halv meter bredare ut från väggen, vilket gör ganska mycket i ökning av balkongens storlek. Dessutom blir det helt inglasade balkonger med skjutbara glaspartier.

Det som händer med balkongerna är det andra som jobbar med. Men det är väldigt bra tajming att det sker just nu. Det sammanfaller precis med tiden när vi ska sälja vår bostadsrätt. Vi har jobbat här hemma för att lägga om golv och finslipa så mycket som det går. När allt är klart för visning om någon vecka till, då spelar det inte längre någon roll vad vi gör för att det ska vara fint här. Då ska jag ta igen mig ett tag. Prova nya balkongen kanske.

Men sedan tar det fart igen. När vi har sålt blir det dags att hitta en ny bostad och planera flytten. Och sedan blir det nya tag i den nya bostaden. Då ska det inte bli planer som bara skjuts på framtiden. Hoppas jag

Om jag ska räkna alla gånger jag har flyttat hittills i livet, blir det många många gånger. Det började med att jag som liten   följde med när mamma och pappa flyttade. Genom pappas jobb blev det några olika platser att växa upp på. Så jag kan inte peka på en enskild plats som har satt sin prägel på mig och som jag kan kalla min hemort eller hembygd. Möjligtvis kan jag säga att jag har mina rötter i Jörn i Norra Västerbotten. Därifrån kommer mina föräldrar och där har jag fortfarande en massa kusiner. Men där har jag bott bara tre år av min barndom. Huvuddelen av min skolgång blev i Stora Skedvi och Falun i Dalarna. Så kanske jag ska räkna mig som dalmas, även om det inte finns något i min dialekt som avslöjar det. Min mor bor i Falun och en av mina döttrar i Borlänge. Och mina bröder har bott hela sina vuxna liv i Dalarna.

Men jag har flyttat och flyttat och flyttat. Mitt första jobb var i Sundsvall. Sedan blev det vackra värmländska Sunne. Därifrån Falun, eller närmare bestämt fina byn Vika söder om Falun. Det var nog en tanke då att där skulle vi bo kvar.

Men så kom skillsmässa och arbetslöshet under det jobbiga 90-talet med den ruggigt djupa lågkonjunkturen, som också för mig blev en riktigt djup lågkonjuktur i livet.  Så blev det flytt till Stockholm för jobb precis innan milennieskiftet. Som för många som flyttar till Stockholm började jag med att bo i hyrestvåa i andra hand i ungefär ett år. Sedan hyrde jag  ett hus i Bålsta tillsammans med ett par andra gubbar som också var ensamstående. Under tiden hade jag träffat min nuvarande fru, som kom flyttande efter ett par år. Så då behövde vi en bostad för oss själva. Flytt igen, alltså. Från villan i Bålsta till bostadsrätt i Jakobsberg. Där bor vi fortfarande kvar – ja det är bara delvis sant – vi har flyttat en gång här också. Från en tvåa till en trea i samma hus. Och här hade jag trott att vi skulle bo kvar, åtminstone fram tills det är dags för pension.

Men nu blir det dags att flytta igen. Jobbet flyttar till Helsingborg. Då flyttar jag med, för jag vill fortsätta att jobba flera år till. Jag har ju rutin på att flytta, så det ska gå bra tror jag. Varför inte lägga till en ytterligare bostadsort innan jag blir för gammal? Och då i en landsända där jag aldrig hade trott att jag skulle  komma att bo. Ett nytt äventyr. Nya intryck.

Stockholm har fått sin tid. Jag har trivts med mycket här. Den vackra staden. Det stora utbudet av kulturella aktiviteter. Många fantastiskt fina utflyktsmål.

Men det ska bli skönt att slippa trängsel och stress i pendeltåg och tunnelbana på väg till och från jobbet. Det uppskruvade tempot. Och de sjukt höga bostadspriserna.

De goda vänner jag har fått här hoppas jag ska fortsätta att vara vänner även om avståndet växer.

Det blir till våren vi ska ta vårt pick och pack med oss till boende och jobb i en ny miljö i Helsingborg. Tankarna nu kretsar mycket kring hur bostadsmarkanden där i trakterna av Helsingborg ser ut. Och kring hur vi ska förbereda oss för flytt. Sälja bostadsrätten här. Hur mycket vi kan få för den kommer att styra vad vi kan köpa där. Det är också spännande.

Jag tror på Gud. För mig enklare och mer självklart än att vara medveten ateist. Men jag tror inte på alla våra bilder och föreställningar om Gud. Är det inte så att många förväxlar tron på Gud med en tro på den bild av Gud man har fått med sig från någonstans.

Om Gud verkligen är Gud, så kan man inte inrymma honom i våra referensramar och föreställningar om hur och vem Gud är. Den Gud jag tror på är större än att han kan beskrivas med mänskliga ord och bildföreställningar.

Många som tror på Gud, såväl kristna, judar som muslimer, är bokstavstroende. Den heliga skriften, Bibeln eller Koranen, är helig på det sättet att Gud har styrt de som har skrivit, så att man anser att varje enskilt ord är direktinspirerat av Gud. För de som tänker så, trängs föreställningen av Gud in i de beskrivningar som står i skriften. Och det betyder att alla enskilda tankar, bud och förbud som står i den heliga skriften ska, måste, följas, för det har Gud sagt.

Problemet är bara att det går inte att följa allt. Det är så många regler och bud som inte är möjliga att lyda, därför att de hör hemma i den tid när texten skrevs och i ett samhälle som inte alls ser ut som vårt nutida. Men vem ska kunna avgöra vad som är mer Guds ord eller inte så viktigt? Så det blir lite godtyckligt – ”Att kvinnans ska tiga i församlingen” är fortfarande ett  viktigt Guds-ord för kvinnoprästmotståndare. Och de bibelställen som stämplar homosexualitet som synd hålls fram av bokstavstroende som  odiskutabelt bud direkt från Gud. Och det är typiskt – fundamentalism är ofta grogrund för konfrontation, hat och konflikter.

Men de som hävdar de här buden har massor av andra regler och bud som väljs bort. Hur kan en bokstavstroende veta att de regler som man tillämpar och följer är de rätta och att man inte har missat något av det som i varje bokstav förutsätts vara Guds ord? Det blir en liten gudsbild inträngd i texter som, när det gäller Bibeln, finns i 66 olika böcker skrivna under en lång tidsperiod utan att det fanns en projektledare som planerat och lagt upp arbetet på förhand. Flera hundra år efter att den senaste boken av de 66 blev färdigskriven, samlades kyrkliga ledare för att fastställa vilka böcker som skulle ingå i Bibeln och vilka som inte skulle vara med där. Därför tycker jag att vi behöver lite större ödmjukhet inför detta. Det blir så sårbart om man är bokstavstroende. Och den Gud man då tror på blir en liten och ganska ynklig Gud därför att den begränsas så mycket av mänskliga ord och tankegångar.

En del av bokstavstron kommer till uttryck i den omöjliga ”Kreationismen” som omfattas av en del kristna speciellt i USA. De tror på fullt allvar att vår värld skapades enligt beskrivningen i skapelseberättelen i 1 Moseboken, på sju dagar. De ifrågasätter det mesta som barn får lära i skolan om naturvetenskap. Kreationism är ren och skär idioti! För mig är det mycket större och mer fantastiskt, att tro att Gud har skapat universum och att det har skett och fortsätter att ske genom en fortgående utveckling. Det är en omätligt stor Gud som står bakom detta! Gud har skapat världen och han har en mening med sin skapelse. Så våra liv är inte meningslösa! Och det som Gud har skapat får vi inte förstöra genom giftspridning och rovdrift på tillgångar.

En sak till, som gäller begränsande bokstavstro eller en friare men starkare tro: Den som hävdar att bibelns ord till varje bokstav är Guds ofelbara ord till oss, kommer ofta i försvarsställning emot kritik och ifrågasättanden. Och det är ofta svårt att på ett intellektuellt godtagbart sätt försvara fundamentalistiska ståndpunkter. Om man frigör sig från bokstavstron och låter Gud få vara större, då upptäcker man snart att Gud klarar av att utstå kritik och ifrågasättanden! En Gud som tillåts vara obegränsat stor och inte bara en förminskande, trång bild av Gud.

Jag har en kristen tro på Gud. Det innebär att Kristus och korset spelar en central roll. Det handlar om att det är för Kristus skull jag får räkna med att Gud godtar mig. Det finns ingen grund att våga lita på att Gud tar emot mig om jag har gjort övervägande rätt och bra saker, eller åtminstone försökt göra så gott jag kan efter mina förutsättningar. Vem vågar lita på det? Paulus var en klok och förnuftigt resonerande person som har skrivit många brev som finns i Nya Testamentet. Men när han skriver om försoningen genom Kristus och om korset, då beskriver han det som en galenskap, för det här kan inte beskrivas och inte heller accepteras utifrån förnuft eller klokhet. Men hellre då den idiotin än kreationismens tokigheter!

Alla har vi gjort saker som, trots gott uppsåt, inte fallit så väl ut. Det har begåtts misstag. Vi har gjort felbedömningar både du och jag. Eller hur? Nu tänker inte jag på stora livsavgörande beslut, som man i mörka stunder ångrar och tänker ”om jag hade valt en annan utbildning när jag hade chansen, då!” Eller ”Om jag inte hade gift mig med fel person, skulle jag sluppit den jobbiga skillsmässan”. Hur den än har gått i livet så här långt har det varit både med- och motgångar. Och så det är väl för de flesta. Man lär av sina misstag. Man mognar kanske en aning av de olika livsavgörande jobbigheterna, men även av små saker som inte blev som man tänkte.

Jag minns en episod när jag var liten grabb: Batterierna i favoritleksakerna tog slut så fort. Pappa brukade sätta de trötta batterierna på elementet under fönstret för att värma dem en aning, så fick de lite förlängt liv och jag kunde fortsätta köra den batteridrivna bilen på köksgolvet ett litet tag till. Men om man tar till lite mer värme, skulle det inte kunna ge lite mer krut i batterierna? tänkte jag. Logiskt, eller hur? Smart tänkt av en femåring! En kväll när pappa var borta och mamma befann sig i ett annat rum tog jag betterierna och ställde dem på en spisplatta och vred på så som mamma brukade göra. Men istället för mer energi i batterierna sa det plötsligt ”POFF” och de två batterierna fanns inte mer. Inte som batterier. De fanns plötsigt i finfördelad form i hela köket. Jag har aldrig mer försökt ladda batterier på det sättet!

En annan gång, typ trettio år senare, en kall vinterdag, gav jag mig ut med bilen. Det var minst 15 minusgrader, men i bilen var det varmt.  Kupévärmaren hade värmt upp redan från början. Så jag åkte i bara skjortärmarna, möjligen med en tunn tröja utanpå. Det fanns inte så mycket bensin i tanken enligt bränslemätaren, men nog skulle det räcka, tänkte jag. Jag skulle inte så långt och åka till macken först skulle ta tid. Det räckte till ungefär tre fjärdedelar av min planerade färd, sedan stannade bilen. Obönhörligt.  Och när bilen stannade, började det bli kallt. Det här var innan mobiltelefonernas tid, så jag gick in i en stuga i närheten och bad att få låna telefonen. Sedan tog det ytterligare minst en halvtimme av allt kallare väntan, innan en kompis kom och räddade mig ur situationen. Tror ni att jag kände mig lyckad då?

När jag gick i högstadiet vantrivdes jag i skolan vissa perioder. Väldigt mycket! Jag bytte gärna skolan mot att vara sjuk och stanna hemma i sängen då. En sen vinterkväll satt jag i två timmar eller mer vid öppet fönster i önskan att få bli förkyld så att jag skulle få vara hemma. Men inte blev jag sjuk inte! Jag vaknade nästa morgon, frisk som en nötkärna! Det var bara att gå till skolan! Det blev faktiskt en bra dag och jag kände mig glad att ha kommit mig dit.

Mitt sista exempel på begångna tokigheter gäller mina fruktlösa försök att justera signalhornet på Folkvagnen som var min första bil. Det var en vackert röd VW 1200 av 1961 år modell. Bilen skulle besiktigas och inför detta täkte jag få signalhornet att fungera bättre. Så jag ställde bilen med yttersta framändan hängande över kanten av en mur. När jag stod på avsatsen nedanför muren var det lätt att nå signalhornet. För att testa hur signalhornet lät, behövde jag gå förbi muren och uppför backen till bilen som stod ovanför, vrida på tändningen och trycka på signalhornsreglaget. Nä, det blev inte bra! Vrida av tändningen och ner igen för att justera skruven på signalhornet, sedan upp igen till bilen. Nu lät det konstigt på ett annat sätt. Måste tillbaka ner under bilen för att justera tillbaka en liten bit. Upp igen och testa. Nä, det lät som från början. Ner igen. Justera ytterst lite, för att försöka nå ett mellanläge på signalhornet, då skulle det låta bra.  Det var bara det att det där mellanläget inte fanns i verkligheten. Det gamla signalhornet ville helt enkelt inte låta sig justeras till något bra ljud. Jag var envis och ville tro att det var möjligt, så jag gjorde många, många turer mellan bilens förarplats och platsen nedanför muren där jag varje gång lossade på signalhornet och skruvade lite, lite, pyttelite på justerskruven innan det monterades på bilen igen. I början hade jag inte brytt mig om att jag hade publik i form av grannarna i huset ovanför i backen, som satt på sin veranda. De hade bra utsikt över mina aktiviteter. I början brydde vi oss nog inte om varandra särskilt mycket. Men efter några upprepningar av mitt enformiga springande fram och tillbaka och provande av tutan, som varannan gång lät på ett konstigt råmande sätt och de andra gångerna inte lät alls, började jag ana att de hade ganska roligt åt mig. I samma takt som de fick mer och mer roligt, började jag känna mig dummare och dummare. Det blev till slut ett nytt signalhorn. Jag borde ha insett det efter två försök istället för efter 15 försök med det gamla hornet. Men då hade inte mina grannar fått så bra underhållning.

Jag tror att man lär sig  av de misstag man gör. Om man har gjort många misstag blir man troligtvis klokare och mer erfaren med tiden. Och så länge man lever kommer man säkert fortsätta att göra misstag ibland. Även om det förhoppningsvis blir  glesare mellan gångerna.

Jag gick i söndagsskola när jag var barn. En sång som sjöngs där var ”Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt…” Det här var innan det fanns TV i varje hem och färg-TV var ännu längre borta i framtiden. Så jag hade aldrig sett människor med annan hudfärg annat än på bild i någon tidskrift och aldrig  i verkligheten. Men vi frågade och pratade mycket hemma om de röda, gula, svarta och vita. ”Vita”, det skulle vara vi själva, men jag tyckte nog att vi hellre var skära än vita. Det var fascinerande för en liten kille att tänka på de röda indianerna, de gula kineserna och de svarta afrikanerna. Och redan då slogs det fast i min omgivning, hemma och i söndagsskolan, att Jesus älskar alla barnen oberoende av hudfärg, med andra ord: Alla är lika viktiga, det finns inga som är sämre eller bättre.

Lite senare i min uppväxt läste jag en del böcker om indianer och vita. Där var oftast hjälten en ”vit”. Från då, i 10-11-års åldern,  kommer jag också ihåg en lärobok i biologi i skolan som beskrev olika människotyper i både text och bild. Bilderna visade skillnader i form på huvudet och på en del typiska kännetecken hos olika människoraser. Den nordiska, ariska rasen framhölls som ideal. Man skulle vara lång, blond och blåögd. Det här var nog i tredje eller fjärde klass och det var i början av 1960-talet. Tänk, att mer än femton år efter 1945 fanns det fortfarande läroböcker i den svenska skolan som framställde olika människoraser som bättre och sämre! Brrr! Jag ryser när jag tänker på det nu i efterhand. Skrämmande! Söndagsskolan var bättre!

Jag tror att den där sången från söndagsskolan har haft betydelse för min övertygelse att alla människor har lika stort värde. I sin förlängning handlar den också om andra skillnader på människor än hudfärgen. Man är inte mer värd om man är duktig, snabb, frisk, rolig, populär eller snygg. Den som  stammar, har bipolär sjukdom eller aspbergers syndrom – skulle den vara mindre värd än de med mindre uppenbara avvikelser från det perfekta? Är det inte så att vi alla på något sätt avviker från normen? En del gör det mer uppenbart och andra mindre. Finns det någon som är perfekt? Tror inte det! Vad är avvikande i så hög grad att det inte kan tolereras?

För mig har ”Jesus älskar alla barnen” blivit en sång om alla olikheter, inte bara om hudfärg.  Den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu är en fantastisk person som sagt och gjort många bra saker. Han uttryckte andemeningen i den här söndagskolsången på annat sätt:

”Jag kan inte för mitt liv föreställa mig att Gud skulle säga `Jag vill straffa dig för att du är svart. Du borde ha varit vit; Jag vill straffa dig för att du är en kvinna. Du borde ha varit en man; Jag vill straffa dig för att du är homosexuell. Du borde ha varit heterosexuell.´ Jag kan inte för mitt liv tänka mig att det är så Gud ser på saker.” Biskop Desmond Tutu

Garaget är ett viktigt utrymme i anslutning till bostaden. Om man har bil, förståss. Tycker jag. Men garaget är bra inte bara för bilförvaring utan också för förvaring av verktyg och redskap, skidor och cyklar och mycket annat. Man ser ibland hur villaägares garage med tiden blir fyllda av cyklar, hammokar, gamla badkar och massor av annat, så att garaget degraderas till att bli ett förråd med garageport.

Att ha garage brukar höra till villaägandets fördelar. Men jag har garage, trots att jag bor i ett flerfamiljshus. Vår förträffliga bostadsrättsförening har ett antal garage för uthyrning till de som har stått några år i kö. Det är inte dumt! Där har jag en gammal bil som jag hoppas en gång ska vara färdigrenoverad. Där finns också massor av andra saker, trots att det är ett begränsat utrymme. Jag har en arbetsbänk och några gamla köksskåp på väggen längst in. Garaget fungerar också som hushållets verkstad. Här fixas cyklarna till när de behöver service. Hit ska köksstolarna och lägenhetens dörrar när de ska målas om. Jag bytte till sommardäck på bilen idag. Det gjordes vid garaget, där jag har domkraft och andra verktyg. Och där förvaras sommar- respektive vinterhjulen när de inte används. Det är ett varmgarage, så det går bra att hålla till där även på vintern. En begränsning dock, förutom av väggar och tak, är att det finns en lägenhet rakt ovanför garaget. Så kompressorn eller vinkelslipen – eller annat som låter mycket – kan inte användas riktigt när som helst. Bra grannrelationer känns också viktigt!

Jag brukar ibland roa mig med att titta på Hemnet. En populär surfsysselsättning har jag förstått. Man kan ju drömma! Jag tittar efter villor med bra garage. Och förvånas över hur många bostadsbeskrivningar inte ens upplyser om hur det är med garage, car-port eller parkeringsplats. Och nämner man att det finns garage är det sällsynt att man informerar om ifall det är varmbonat eller inte. Skärp er där! ni fastighetsmäklare. I mitt planerande för ålderdomen efter karriärens slut, finns konkreta funderingar på att hitta ett bra, varmbonat och rymligt garage med tillhörande bostadshus. När jag så småningom blir pensionär kommer vi att söka oss bort från Stockholms dyra närhet där villapriserna är sanslöst höga, för att hitta en bra bostad (förlåt garage!) på någon annan ort där man får boende till sansat pris. Det brukar ju vara en rörele åt andra hållet, från villan man bott i stor del av livet till lägenhet på ålderns höst. Mina planer är motsatt riktning, från lägenhet till villa med garage. Det är där- i garaget – jag ser mig finnas på dagarna när jag är gammal. Mer gammal än nu. Bara jag får ha förmånen att vara frisk. Mitt alternativ till att mata duvor i parken.

Sjunga i kör är roligt! Och det är många som som tycker så. Man räknar med att det finns 600 000 körsångare i vårt lilla land. Det är alltså en ganska stor folkrörelse. De flesta körerna finns i kyrkliga sammanhang. Och det är där jag har hittat de körer som jag har sjungit – och just nu sjunger i.

Viksjö Motettkör heter ”min” kör. Vad är en motettkör? Det lär vara så att motett är en av de allra äldsta kompositionsformerna av flerstämmig körmusik a capella. Rötterna för motetten sträcker sig ända tillbaka till 1200-talet. Motetten har oftast andliga texter. ”A capella” betyder som du kanske vet ”utan ackompanjemang”.

Jag sjunger i tenorstämman i en kör bestående av omkring 20 personer. Som i de flesta körer är det fler damer än herrar. Varför är det så? Det behövs nog i och för sig fler personer i damstämmorna, eftersom basar och tenorer har starkare röster, men om det är bara två tenorer, som i vårt fall just nu, blir det lite för sårbart. Fler tenorkolleger gör att det också är lättare att sjunga, eftersom man har bra stöd av varandra i stämman. Jag är beroende av att ha bra stöd när jag sjunger. Om jag blir ensam i min stämma på en övning blir det riktigt svårt. Det är annars ganska hög nivå på mina körkolleger. Många är riktigt duktiga. Som min tenorkollega. Han är riktigt värdefull att ha i närheten som stöd! Och vi har en bra körledare, vilket är avgörande för att hela kören ska dra åt samma håll och så att alla gemensamt låter bra.

Varför offrar man en kväll i veckan på körövning, när man har mycket annat att hinna med och ofta är trött på kvällen efter jobbet? Det är nånting som gör att jag inte väljer bort kören för att få mer tid över till annat, då tid faktiskt känns som en bristvara. Det är roligt att sjunga. Intressant att utöva musik i en form, där man använder sin egen kropp som instrument. Främst då stämbanden – men man lär sig snart att det också handlar om andning, stödet från diafragman, tonernas resonans i munhålan och mycket mer. Att uppleva hur fin musik växer fram när vi har körövning är en häftig upplevelse! Ibland när vi får någon ny musik framför oss, som ingen eller nästan ingen har provat på förr, som dessutom är lite avancerad och har svåra harmonier, kan det kännas omöjligt att det ska kunna bli något bra. Men sedan, när man har jobbat och jobbat – och jobbat – börjar det så småningom låta som musik. Och det är häftigt!

En del av tjusningen med körsång är att man är en del i något större tillsammans med andra. Det beror inte bara på mig om kören ska låta bra. Men jag kan heller inte strunta i hur jag låter om kören ska låta bra! Jag måste anpassa mig och jag måste fullgöra min del av den musik som skapas gemensamt. Och alla ska sträva åt det håll som körledaren vill att vi ska till. Vi ska gemensamt frasera av text och ton på vissa ställen, sjunga våra s-ljud och andra ljudliga konsonanter på exakt samma ställe och hålla ton, så att vi inte sjunker i tonläge. Lätt hänt när man sjunger a capella! Det krävs disciplin!

Det finns körer för alla! Man måste inte vara väldigt duktig för att platsa i en kör. Det finns körer som tar emot dig, om du vill sjunga! Viksjö Motettkör, där jag sjunger, har ambitioner att hålla en hög musikalisk nivå, även om alla är amatörer. Det är väl på gränsen att jag platsar, men det är också roligt med utmaningar och att försöka nå högt satta mål. Som med mycket annat. Försöker man inte, så blir det inget. Det behövs förresten fler gubbar i Viksjö Motettkör! Först och främst tenorer, men även basar.

Våga prova på körsång och upptäck hur fantastiskt roligt det är!