Hans Sundström

Ofta är det lätt att inse vad som är rätt och fel. Men sällan är konturerna skarpa. Kanske var det lättare förr. Böckerna och TV-äventyren när jag var ung handlade oftast om ”den gode” hjälten som besegrade ”den onde” som var kriminell i något avseende. Och utgången var alltid säker. Men visst är det så fortfarande, i de där utmärkta brittiska kriminalserierna? I dagens verklighet är det ändå enkelt att se Rysslands agressionskrig mot Ukraina som bryter mot internationell rätt på många sätt. Inga problem i det här fallet att avgöra vad är rätt och fel, vem är ”ond” och vem är ”god”.
Om vi tittar på den andra stora konflikten nu, mellan Israel och palestinierna i Gaza. Här är det inte lika enkelt att avgöa vad är rätt och vad är fel. Vem är god, vem är ond här?
God är alltid rättigheten att få försvara sig mot aggretioner. Ont är alltid att attackera och döda civilbefolkning . Ond är också falsk lögnaktig propaganda.
Parterna i konflikten är Israel och palestinska Hamas. Israel är en demokratisk stat. Hamas är stämplat som terrrororganisation. Deras attack mot Israel 7 oktober 2023 var odiskutabelt en terroraktion. Hamas har viktigt stöd av Iran. Iran stöder också Huti-rebellerna i Jemen och Libanesiska Hizbolla. Gemensamt för dessa rörelser inkluderat Iran är önskan att utplåna staten Israel. Det har länge varit känt att palestinierna (Hamas) har byggt underjordiska gångar i Gaza-remsan med förbildelser under jord bland annat till Egypten. Att använda för vapensmuggling och att ge möjligheter att hålla sig undan. Hur har Hamas fått resurser att anlägga nätet av tunnlar? Svaret är biståndspengar! Faktiskt är det så!
Ett stort problem i den här konflikten är Hamas taktik att använda civilbefolkning inklusive barn och sjuka som sköldar då de anlagt militära anläggningar som vapenförråd och kommandocentraler i sjukhus och skolor. Den här terrortaktiken har använts av andra terroroganisationer i andra konflikter, som till exempel IS i Irak och Al Nussra i Syrien. Det här är obestridliga fakta. Terrortaktikens syfte är att få motståndaren att framstå som den onda parten. Det har de lyckats bra med i kampen mot Israels militär. Vi har alla förfärats över de hemska rapporterna om de oerhört många civila dödsoffren efter Israeliska attacker. Det är verkligen hemskt att civila, främst barn, får sätta livet till. Men rapporterna kommer ofta direkt från Hamas, som har intresse av att svartmåla Israel. Men Israel har informerat civilbefolkningen innan attacker mot Hamas i syfte att minimera skador och dödsfall hos civila. Israeliska soldater har setts bära bort barn från objekt som skulle anfallas. Men det är också så att Israel har gjort mängder av övertramp! Det går inte att säga annat.
Ett viktigt problem för att avgöra vad som hänt och händer i den här konfliken är rapporter från Gaza. Vem rapporterar nyheterna till de journalister som inte själva har kunnat komma in i konfliktområdena? Hamas har oftast rapporterat om dödade och skadade efter Israeliska attacker. Hamas har kontroll över nyhetsrapporteringen från Gaza.Vi har inte, som vi har vant oss vid, oberoende neutrala källor för information. Ett stort problem här är medias källkritik. Många sväljer rapporter från Hamas helt okritiskt! Vem kan man lita på?
Det här är så svårt. Jag vill inte försöka utmåla Israel som den ”goda” och Hamas som den ”onda” här. Det finns mycket av ondska i Hamas terrortaktiker. Israels obönhöliga och hårda attityd har också orsakat hemskt lidande hos palestinierna. Ett viktigt problem som förlänger konflikten är att det palestinska folket inte har en egen stat. Det är terrororganisationen Hamas som företrädet palestinierna i fredssamtalen.
Israels hårda ovillkorliga taktik att försöka utplåna Hamas tror jag är omöjlig. Många många civila har fått sätta livet till. Och vi anar ett helt skövlat Gaza där civilbefolkningen lider oerhört. Hamas är en terrororganisation. De har visat på det genom att i förakt för sitt eget folk använda civila som mänskliga sköldar.
Hamas är en terrorstämplad palestinsk organisation. Tillsammans med Huti-rebellerna i Jemen och Hizbollah i Libanon är dessa terrorrörelser uppbackade av Iran. Vi kan se hur Huti-rebellerna har utarmat civilbeforlkningen i Jemen genom det ihållande krig som de för mot Jemens regim. I Libanon är det Hizbollah som trasar sönder det libanesiska samhället genom sina sabotage mot sitt eget folk. Allt detta med Irans goda minne. Det är Iran som förser dessa tre terrororganisationer med vapen, resurser och utbildning. Och det är Iran som eldar på i kampen mot Israel.
Israel är den enda demokratiska staten i området. Det behöver inte betyda att Israel är helt igenom en god stat. Det är ändå demokratiskt valda ledare som styr landet. Men jag gillar inte den obönhörligt hårda attityden mot palestinierna. Eller är det hårdhet bara mot Hamas? Svårt att avgöra vad. Israel skapades som stat under förra århundradet för att erbjuda judarna en egen stat. Den rätten måste försvaras. Men det här vill Iran med underlydande terrororganisationer motarbeta. Det finns en uttalad vilja att utplåna Israel.
Palestinierna behöver också en egen stat. Jag är för okunnig för att förstå varför det inte har blivit av. Tidigare var det PLO och nu Hamas som styr. Eller är det PLO på Västbanken och Hamas i Gaza? Beror det på de organisationernas ovilja, eller oförmåga? Det är mer än jag kan svara på. Konflikten Israel – Palestina skulle behöva en tvåstatslösning. För att få ett slut på den här svåra konflikten måsta både Israel och Hamas göra avkall på krav i förhandlingarna. Måtte det bli ett slut på det här snart!

Johan Ohlin företräder Sverigedemokraterna och är Hörby kommuns ordförande i Kommunfullmäktige, även ordförande i kommunens överförmyndarnämnd. Han reagerade under våren på en lärares undervisning, då Ohlins dotter hade distansundervisning hemma. Läraren beskrev Trump-anhängarnas stormning av Kapitolium i Washington i januari som ett försök till statskupp. Sverigedemokraten reagerade på det, hörde av sig till läraren och ifrågasatte detta. Ohlin tyckte att det var politisk indoktrinering att säga så. Kan man tycka som Ohlin om man hävdar demokratiska ideal?

Sverigedemokraternas gruppledare i Ängelholm heter Patrik Ohlsson. Han skriver på Twitter och hamnar emellanåt i blåsväder. Nu senast skrev han ”Jag förstår varför muslimer gillar får så mycket. Det är enda gången de vågar sätta på något utan slöja.” Han blev tvungen att radera inlägget efter någon timme, men det hann läsas av många. Sverigedemokraternas internutredning lät sig nöja med det. 2015 twittrade han om den treårige pojken som låg död i vattenbrynet på en blid som spreds över världen. Patrik Ohlson funderade där över vilken roll hans pappas önskan om gratis tandvård i västvärlden hade spelat för sonens död.

En före detta SD-representant heter Nenne Dosic i Varberg. Det framkom i våras att Dosic i mail till en journalist hade beskrivit en fotbollsspelare från Elfenbenskusten med ”Han påminner om det som jag bajsade ut i morse, det har exakt samma färg.” Han sade sig efteråt stå för vad han skrivit. I samband med detta har det kommit fram att han har skrivit mail till flera andra med liknande rasistiska kommentarer. Eftersom han inte gjort avbön från det han skrev har han fått lämna SD.

Jörgen Fogelklou heter en av SD:s främste företrädare. Han är kommunalråd för Sverigedemokraterna i Göteborg. Det har nu klarlagts att Fogelklou och ingen annan ligger bakom ett Flashback-konto med namnet ”Afghan” som tidigare har uttryckt grov rasism och antisemitism. Det här har Jörgen Fogelklou skrivit:

• ”juden är roten till allt ont…men självfallet skall vi bekämpa all form av ondska i vårt eget land, så som [n-ordet], kamelfösaren, pedofildyrkare och andra våldsmän.”
• ”jag skulle gladeligen deportera varenda jävla svartskalle i dag! Sieg Heil!”
• ”Det mest logiska vore naturligtvis att ta till vapen. Ett snabbt, billigt och effektivt sätt att bli kvitt problemet en gång för alla. Tyvärr är inte alla redo för en sådan drastisk metod.”
• ”[N-ordet] i Kongo våldtar allt som rör sig. Kvinnor gruppvåldtas tills de går sönder eller så våldtas de med vedträn och machetes. Kannibalism är vanligt.” (Nyamko Sabuni och hennes familj kommer från Kongo)

Jörgen Fogelklou har många goda kontakter i SD. Han och Jimmy Åkesson är sedan många år goda vänner.  Men jag vet inte om Fogelklou fortfarande är sverigedemokrat. Det lär pågå en utredning.

Det kommer fram sådana här saker, med mer eller mindre flagranta vurpor från företrädare för Sverigedemokraterna. Inte från partistyrelsen eller från riksdagsgruppen, men från kommunala SD-företrädare runt om i landet.

Sverigedemokrater som de här brukar få tillfälle att ångra sig och göra avbön och sedan få OK av partiet. Men de som gör avbön – hur djup är deras ånger? Ändrar de verkligen sina åsikter? De tvingas bara inse att man inte kan uttrycka sig hur som helst offentligt, men rasismen, högerpopulismen och främlingsfientligheten finns rimligtvis kvar i alla fall.

Kristdemokraterna är ett värdeorienterat parti, grundat på de goda värderingar som hela det västerländska samhället har växt fram ur. Partiets starkaste grenar är ”mjuka” frågor som till exempel äldrevården och en lika bra sjukvård oberoende av var du bor. Den viktigaste principen i kristdemokratisk ideologi är alla människors okränkbara människovärde, oberoende av nationalitet, hudfärg, kön, ålder, sexuell läggning, ekonomisk status eller annat som kan skilja människor åt. EU bildades för att garantera fred i Europa och byggdes upp på kristdemokratiska idéer.

Sverigedemokraterna har växt fram ur nazism och främlingsfientlighet. ”BSS” – ”Bevara Sverige Svenskt” har blivit Sverigedemokraterna. Deras bästa gren är och har alltid varit: ”Begränsa all invandring!” Det är ett nationalistiskt parti, med högerpopulistiska idéer. De gillar inte EU. Europas mest odemokratiska regim i Ungern är ett uttalat ideal för många Sverigedemokrater. Donald Trump hyllades av SD.

För mig är det omöjligt att förstå hur journalister och politiska kommentatorer buntar ihop Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna och påstår att det är snarlika partier. Moderaterna brukar då också hamna någonstans i närheten. Ett påstått högerblock.

Att Centerpartiet och Liberalerna i januari 2019 gick in i samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet genom den så kallade fyrpartiöverenskommelsen isolerade Kristdemokraterna och Moderaterna från det borgerliga samarbetet i Alliansen. Sverigedemokraterna hade växt och fått fler riksdagsmandat vilket skapade en jobbig parlamentarisk situation då C och L inte på något sätt ville riskera att vara beroende av SD för att skapa en ny alliansregering.

Så Centerpartiet och Liberalerna gick i koalition med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i fyrpartiuppgörelsen. Nu drygt två år senare är det strid inom L om detta. Ska man, eller ska man inte efter nästa val, acceptera att få igenom sin politik även om det skulle innebära ett passivt stöd i Riksdagen av SD? Annie Lööf har deklarerat en öppenhet för förnyat samarbete med Socialdemokraterna efter valet 2022.

Jag är själv inte särskilt entusiastisk över att den parlamentariska situationen har skapat ett beroende av Sverigedemokraterna för Kristdemokraterna och Moderaterna. Men det har visat sig att det går att hitta majoritet för en del frågor. Moderater och Kristdemokrater har med stöd av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vunnit majoritet för egna frågor flera gånger. Det kan inte vara fel på något sätt, att få igenom sin egen politik, eller hur? Men andra partier måste stödja förslaget för att det ska få majoritet i riksdagen. Blir resultatet sämre om Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har röstat för KD-förslaget?

Vad är tillåtet i förhållande till SD – samtal, diskussioner eller förhandlingar? Jag skulle dra gränsen efter samtal och diskussioner. Inga förhandlingar. SD ska inte få ställa krav. De bör kunna vara nöjda med att en kommande regering med KD + M + (ev. L) är ett bättre alternativ att stödja än en vänsterregering ledd av Stefan Lövén. De som vill ha en S-ledd regering försöker på olika sätt skrämma med att SD kommer att få för stort inflytande. Om alternativen efter nästa val för SD kommer att vara att stödja en KD-M-L – regering eller inte och då släppa fram Lövén, vad skulle SD då välja? KD ska inte behöva lämna eftergifter för att kunna driva egen politik. Inte Moderaterna – eller Liberalerna – heller, för den delen.

Säg, är jag för ljusblå? Är det naivt att tro på ett passivt stöd från SD för en borgerlig regering? Det blev aldrig tillfälle att pröva det efter senaste valet. Det hade varit värt att undersöka då, men L och C valde fyrpartiuppgörelsen istället. Jag vill att det ska kunna testas efter nästa val.

Första fredag-lördag i mars i år (2021) tog jag en resa till Tyskland för att hämta en bil. I Coronapandemi-tider rustad med medhavd mat, mackor, kaffe, vatten och frukt. Dessutom engångshandskar, handsprit och munskydd. Jag åkte ensam i hyrd biltransportbil.

Det var en intressant tur. Jag har inte varit särskilt mycket i Tyskland och av olika anledningar aldrig förr kört på Autobahn. Att ha en långsammare bil, som i det här fallet, gör att det är svårt att bedöma när man ska nå målet, särskilt då resan var riktigt lång. Jag skulle till en liten ort i sydvästra Tyskland, en bit sydväst om Köln. Det var omkring 96 mil enkel resa från NV Skåne plus färjan. Det tog också extra tid på grund av en del vägarbeten. Dessutom blev det nästan stopp vid två tillfällen på grund av bärgning efter olyckor. Inte så konstigt när jag färdades massor av mil längs sträckan. Man borde kanske alltid ta med det i beräkningen på så lång sträcka?

Jag åkte hemifrån klockan sex på fredag morgon. Vid niotiden var jag framme vid färjan i danska Rödby för att åka över till Puttgarden. Då smakade det fint med lite kaffe och ett par mackor! Sedan fortsatte jag söderöver i min takt. Ett par stopp för att tanka, gå på toaletten och äta medhavd lunch. Inga personkontakter utom kassörer bakom sina plexiglasskärmar som tog mot betalning när jag hade tankat.

De sista milen blev på lite mindre vägar, smalare och krokigare ju närmare målet jag kom. Samtidigt fick jag se solen gå ned. Vid omkring 19:30 kom jag till en liten pittoresk bergsby, Scheid. Jag skulle till adressen ”Auf dem Höchst. Så upp mot toppen bar det. Jag undrade, för där skulle en fin Alfa Romeo-verkstad finnas, som säljaren av bilen hade anlitat. Det var ju bara villor och en och annan bondgård. Men jag hittade snart säljaren som hade varit där och väntat under kvällen. Och bilen stod där. En Alfa-mekaniker som tidigare hade verksamhet i Köln hade flyttat till Scheid och inrett verkstadslokaler i en ekonomibyggnad vid sitt hus. https://alfa-michel.de/ Jag kunde konstatera att bilen som jag var ute efter – en Alfa GT 3,2 – var i mycket fint skick trots sina 17 år. Välskött och fräsch. Med undantag då för att en topplockspackning hade gått. Men det visste jag ju. Och priset var därefter.

Med gemensam problemlösning och frusna fingrar gick det bra för oss att vinscha upp bilen och surra fast den. Efter att ha gjort upp om betalning och överlämning av papper som tillhör bilen kunde jag börja åka tillbaka. Jag hade bokat ett hotell ungefär tre timmar väg norrut enligt GPS:en. Nu hade ju tidsschemat spruckit, så jag insåg ju att det skulle bli ganska sen ankomst till hotellet.

Att köra med den lastade bilen där bak gick bra i låga farter. Men när vägen blev lite rakare och bredare och jag ville köra förbi en långsam långtradare kände jag att farter över 90 km/t var i högsta laget. Det kändes slingrigt och ostabilt på grund av att tyngdpunkten var ganska hög och långt bak över bakhjulen. Så jag parkerade farthållaren på 85 km/t. Men så hände ett litet missöde som sinkade mig ytterligare till hotellet. Jag hörde att något skrapade och lät därbak, samtidigt som en långtradare som passerade tutade. Så jag stannade så fort det gick vid vägkanten. Höll bilen på att lossna, eller vad var det? En av uppkörningsramperna hade fallit ur sitt fack! Den måste jag ju bara ha! Jag fick gå ett par hundra meter bakåt innan jag hittade den liggande på vägkanten. Det var en sprint som skulle hålla rampen på plats som uppenbarligen inte hade fungerat. Det gick bra trots allt. Så väl att jag hörde oljudet och reagerade!

Jag kom rejält sent till hotellet, men hann ändå sova en ganska bra natt. Efter en rejäl och god frukost vid dukat bord (corona-anpassad) på lördag morgon bar det iväg igen. Lite efter klockan 18 var jag i Helsingborg där jag skulle lasta av bilen vid Befra Motor som ska åtgärda bilen innan registreringsbesiktning. Han som driver verkstaden kom och öppnade grindarna och hjälpte mig att lasta av. När jag satt på färjan ringde jag killen som jag hyrt transportbilen av och fick löfte att få lämna den åter på söndagen. Så jag var hemma innan 19:30 på lördag kväll. Det blev en del små strapatser under resan, men allt gick riktigt bra. Två mycket intensiva dagar och en rolig upplevelse!

Kunde jag efterleva Corona-restriktionerna? På hela resan träffade jag bara säljaren av bilen. Det blev mycket mindre exponering mot andra människor än när man går till ICA för att handla. För att vara säker på att få komma in i Danmark hade jag skaffat ett Covid-intyg som jag hade med.

ADHD jag? Nä nä inte jag! Jag som alltid varit en lugn, stillsam och till och med tystlåten person. Sådan har jag nog alltid varit. Men om man tar bort H:et som står för hyperaktivitet. Då blir det ADD. Kan det stämma på mig?

Utifrån detta har jag också börjat fundera. Jag kan se tillbaka på ett brokigt liv som har inneburit många tvära kast. Min yrkeskarriär har inte varit särskilt rak. Jag har hunnit med att bo på många ställen och i många olika boendeformer. Jag bor för tillfället i Skåne, en del av landet jag tidigare trodde att jag aldrig skulle komma att bosätta mig. Mina två bröder som har samma bakgrund som jag har kunnat leva mycket mer stabilt vad gäller både jobb, boende och äktenskap. Jag har haft mer än min beskärda del av motgångar i livet kan jag tycka. Men det skulle kunna bero på dåliga beslut orsakade av svårigheter att styra impulser. Därför har jag nu börjat googla och läsa på om ADHD och ADD. Bästa informationen har jag hittat på www.1177.se  ADHD är huvuddiagnos, där ADD är en variation av ADHD. På 1177:s hemsida beskrivs en rad kännetecken för ADHD eller ADD.

Koncentrationssvårigheter är vanligt hos de flesta med ADHD. Jag kan inte påstå att jag har haft koncentrationssvårigheter i högre grad än de flesta. Så det kännetecknet stryker jag.

Det har alltid varit lång startsträcka för att komma igång med saker. Stämmer bra!

Att ha många tankar och idéer i huvudet på samma gång och svårt att komma igång med saker. Stämmer bra även det!

Att ha rörigt omkring mig. Stämmer utan tvekan! Pappershögarna på mitt skrivbord är nästan alltid i olag. Hobbyrummet är alltid ett obeskrivligt kaos.

Att ha svårt att följa långa instruktioner. Stämmer, det har jag haft emellanåt. Men då har jag satt det i samband med överansträngningssyndrom som jag åkte dit på för några år sedan. Eller var det i själva verket bara ADHD hela tiden?

Att ha svårt att passa tider. Det stämmer också. Visst, jag har missat ett och annat möte. Men värst är till exempel att komma ihåg att ställa ut säcken med mjukplast på kvällen innan den på givet datum ska hämtas av sophämtningen. Det verkar vara ett nästan omöjligt företag. Nu senast har jag fått beställa en ny hämtningsdag fyra gånger efter att gång på gång ha missat att ställa ut säcken vid soptunnorna.

Att glömma eller tappa bort saker. Kan stämma. Kanske inget stort problem, men jag är ju inte särskilt ordningsam, så nog händer det att saker tappas bort.

Även när det räknas upp saker som bara ibland förekommer känner jag igen mig:

Att göra saker utan att tänka mig för. Jo, det händer ibland att jag har svårt att styra impulser. Jo, faktiskt!

Att ha stort behov av att röra på sig och känna en inre oro. Det senare finns ofta där, en inre oro. Det är mycket som rör sig i huvudet.

Andra HD-kännetecken som räknas upp kan jag inte skriva under på. Sömnsvårigheter nämns, men jag har tvärtom alltid kunnat sova bra. Svårigheter att styra humöret räknas också upp. Det gäller ju inte heller i mitt fall.  Jag har, trots allt som rör sig i huvudet, utåt alltid har varit lugn, tystlåten och stillsam.

En annan diagnos som ibland kan förekomma tillsammans med ADHD är ”Developmental Coordination Disorder” som beskriver vissa problem med koordinationsförmågan. Jag hade stora problem att klara lagsporter som till exempel fotboll när jag växte upp. Alltid den siste när två lagledare valde lag. När jag idag ska träna framför någon gruppledare , till exempel inför Sofia Åhman på TV, hamnar jag lätt i passgång om jag till exempel ska löpa eller hoppa på stället. Och jag är hopplöst obildbar när det gäller pardans.

Så jag känner trots allt igen mig i väldigt mycket av de kännetecken som räknas upp om ADHD eller i mitt fall mer troligt ADD. Mycket stämmer, förutom ”hyperaktivitet.”

De upplevda svårigheterna ska ha upplevts under lång tid enligt 1177. Ja, när jag nu tittar tillbaka på ett snart 70-årigt liv kan jag se att detta har påverkat en hel del av mitt liv. Svårigheterna ska också ha gett stora svårigheter i vardagen. För mig kanske inte stora problem ändå. Eller kanske livet skulle ha varit mycket lättare utan allt det här? Jag har ju inget parallellt liv att jämföra med, så jag kan inte veta. Svårigheterna ska inte kunna förklaras bättre med en annan orsak. I vissa fall kan jag se hur mitt utmattningssyndrom har påverkat mig mycket. Men i en del avseenden var det kanske en kombination av överansträngning och ADD. Eller vara allt bara ADD? Jag vet inte.

Varför kom jag fram till att undersöka det här? Jag har aldrig förr tänkt tanken eftersom jag inte har tänkt mig kunna passa in i ADHD-mallen, som brukar avse en ljudlig, stökig och utåtagerande person. Men en mig närstående person berättade hur hen mötte en ny kollega som beskrev sig själv och sina egenskaper inför ett samarbete. Den andra personen kände igen sig i mycket av vad den andra berättade, och förklarade detta. ”Jaha, har du också ADHD? För det har jag.” Det här hade hen aldrig förr tänkt på, men insåg vid eftertanke att det kunde förklara både ett och annat av tvära kast och drastiska beslut i det förgångna.

Det sägs att ADHD-problem oftast minskar ju äldre man blir. Att jag kan känna igen mig i beskrivningen innebär inte att jag idag, när jag nästa gång kommer att fylla 70, har några stora problem. Det där med oordning i högre eller lägre grad på skrivbordet eller i garaget är definitivt kvar. Likaså det där hopplösa att kunna komma ihåg att ställa ut mjukplastsäcken för hämtning. Att en massa tankar hela tiden snurrar i huvudet är också verklighet. Men det har jag alltid varit van vid. Det var nog värre förr. Och det har nog gått i vågor tror jag.

Frågan för mig är: Ska jag försöka få till en utredning hos vården nu när jag har fått den här insikten? Kommer de att ta mig på allvar? Kan de hjälpa mig på något sätt om de kan fastställa en diagnos? Jag kanske har bäst hjälp av att bara vara medveten om detta. Jag kan förstå mig själv bättre och därmed försöka parera inför problem. Medicin finns, men den är kanske mer för de yngre som är stökiga och har stora koncentrationssvårigheter.

Jag ska nog ställa frågan i alla fall. Så får vi se vad som händer.

Som det ser ut nu, i mitten av november när det skrivs, kommer USA:s nästa president bli Joe Biden. Han har fått så stor majoritet av elektorer att det inte är någon tvekan om vem som vunnit presidentvalet, om delstaternas valmyndigheter har räknat rätt. Och det menar de flesta att allt gått rätt till. Med undantag av Donald Trump och en stor del av hans anhängare som påstår att Trump har bestulits på valsegern genom valfusk från Bidens demokratiska valarbetare.

Även om vi bor i en annan del av världen, i en utkant av Europa, är vi vare sig vi vill det eller inte väldigt beroende av den politik som förs i den största och starkaste ekonomiska och militära makten i världen. Så har det varit så länge jag minns och så kommer det nog att fortsätta inom överskådlig tid. Därför känns det som en stor lättnad att den mer balanserade – och mer civiliserade – av de två presidentkandidaterna blev valets vinnare.

Kommer vi att slippa Donald Trump nu? Den Donald Trump som varit mer kontroversiell i många avseenden än någon annan president i modern tid i USA. Hans sätt att bara uttrycka sig i korta meningar med slagord. Hans isolationistiska och nationalistiska principer som ledde till uppsagda frihandelsavtalen med både Europa och Kina. Hans påståenden om sakliga neutrala nyheter som klassades som ”Fake News”. Ett av Trumps värsta bottennapp var hans öppna hån mot en journalist som hade cerebral pares. Hans osmakliga självförhärligande. Hans oförmåga att hålla sig till sanningen. Det finns så mycket mer att räkna upp, men detta räcker.

Nu efter valet har Donald Trump betett sig som en dålig förlorare. Han påstår, mot bättre vetande, att han har blivit bestulen på valsegern, att det har förekommit omfattande valfusk som har gett Joe Biden den klara valsegern. Patetiskt, barnsligt och uppenbart korkat. Ska vi bara ha överseende med honom och hoppas att han försvinner ut med detta dåliga eftermäle?

Jag tror dessvärre att Donald Trump kommer att göra allt för att även fortsatt vara i centrum för uppmärksamheten. Han har nog en plan med sina upprepade påståenden om valfusk, som han med medveten strategi fått en stor del av sina anhängare att tro på. De allra mest inbitna Trump-fansen kommer att fortsätta att tro på detta, oberoende av hur övertygande bevis som kommer att framläggas om motsatsen. Det är bara ”Fake News”! Trump har ju sitt sätt att trumma in sina lögnaktiga budskap som sanningar. Och det värsta av allt är att han blir trodd av kärnan av sina efterföljare.

En stor del av Donald Trumps väljare som fortsätter att stödja honom, är nog ganska harmlösa. Men det finns en del formationer på högerkanten som man behöver se upp med. ”Proud Boys” är en våldsbejakande grupp vita, mest unga och arga män. Många av dem har vapen. Proud Boys bara växer. En annan militant grupp heter ”Oath Keepers”. I deras medlemsregister finns mer än 25 000 medlemmar varav två tredjedelar utgörs av poliser, militärer och militärveteraner. Båda dessa grupper är uttalade anhängare till Donald Trump. Och han uppmuntrar och försvarar deras existens.

I en av valdebatterna med Joe Biden ombads Donald Trump att ta avstånd från Vit makt-grupperingar, sade han istället: ”Proud Boys! Stand back and be ready!” Han vände sig direkt till Proud Boys med uppmuntran och för att skapa förväntan.

Jag hoppas att jag har fel, men det kan vara möjligt att Donald Trump tänker försöka hålla sig kvar i Vita Huset med sina upprepade påståenden om valfusk och med flirten med högergrupperna. Han vill åstadkomma omfattande stöddemonstrationer av anhängare och ta hjälp av vapenmakt från Proud Boys, Oath Keepers och andra liknande formationer.

Donald Trump framställer sig som en erbarmligt barnslig dålig förlorare. Eller beter han sig så därför att han har en klar plan med sitt handlande som han satte igång redan första valnatten när rösträkningen bara hade börjat? Hoppas innerligt att jag har fel! Men samtidigt kan jag inte tänka mig annat än att amerikansk säkerhetstjänst har full koll på de där militanta och beväpnade högergrupperna. Konstigt vore det ju annars. Men mycket elände kan hinna ske om det blir organiserade demonstrationer med understöd av Proud Boys, Oath Keepers och andra liknande. Och motdemonstrationer.

Måtte vi få slippa detta! Låt oss få glömma Donald Trump och det som han har stått för!

Våren förra året köpte jag en riktig busbil. En Alfa Romeo 156 från 1998 med en 3-liters V6:a. Det är en bil att köra fort med. En ganska kompromisslös bil utan komfort, med stötighet och buller, då det saknas ljudisolering och fjädringen är hård. Vid en snabb blick ser det ut som en vanlig 156:a, men när man tittar närmare kan man se att den är modifierad. Den är registrerad och besiktigas årligen för att kunna köras i trafik. Men fortkörning får ske på bana.

Motorn är trimmad med planade och portade toppar och den har fått vassare kammar. Hjulupphängningarna har modifierats med coilovers. Det sitter ett stagman-stag under och ett fjäderbensstag på ovansidan för en stabil framvagn. Fram satt Yokohama Advan Neova-däck när jag köpte bilen. Nu har den sådana runt om. De däcken passar bra för bankörning men fungerar bra även i landsvägstrafik. Det har också gjorts en hel del för att minska vikten genom att det mesta av inredningen är urtagen. Motorhuv och baklucka är i glasfiber och de bakre sidorutorna är även i plast. Två spartanska skalstolar där man sitter som gjuten förstärker känslan av racerbil. AC och värmepaket är bortopererat. Kompromisslöst gäller här väghållning, låg vikt och fart.

Trimningen med vassare kammar har inte förstört motorns karaktär så den blivit svårkörd. Den är tvärtom väldigt smidig och fungerar fint att köras i trafiken om man står ut med stötighet, buller och avsaknad av AC.

Motorn är helt fantastisk. Det är ju en Bussosexa! Den klassiska Alfa Romeo V6-motorn kallad ”Busso” från motorkonstruktörens namn är ett under av varvvillighet och skönsång.  Det i sig räcker väldigt långt. Men den trimmade trelitersmotorn har det lättare svänghjulet från den ursprungliga 2,5 liters-motorn som gör den ännu mer varvvillig. Gissa om den låter vackert! Den är bromsad till ca 243 hk. Det låter kanske inte så mycket. En 147/156 GTA har 250 hk.  Men om man gasar fullt genom växlarna går det rasande fort att komma upp i höga hastigheter. Den här bilen är lättare och genom trimmet varvar motorn upp väldigt snabbt. Siffrorna på papper säger inte allt. Jag måste skaffa en app till min smart-fåne för att mäta varvtider på bana och acceleration 0 till 100 km/t. Den är riktigt riktigt kvick!

På bana kommer bilen verkligen till sin rätt. Där kan fartresurserna och väghållningen utnyttjas mer. Under den gångna sommaren var jag en av eleverna på Club Alfa Romeo Svezias licenskurs på Kinnekulle Ring, så jag är ännu inte så erfaren när det gäller att köra på bana.  Det var en rolig och intressant erfarenhet. Upplevelsen förstärktes också mycket av att ha en så spännande och kul bil att köra. Och det gav mersmak. Det måste bli mer banåkning! Det var den dominerande tanken när jag åkte hem efteråt. I september blev det också ”Spettacolo Nordico” på närliggande Ring Knutstorp, även det arrangerat av Club Alfa Romeo Svezia. En intressant erfarenhet. Jag kunde köra ifrån 156 GTA utan större problem. De äldre bakhjulsdrivna Alfa 75:orna med V6 var en lite svårare nöt att knäcka. 75-åkarnas större erfarenhet från banåkning spelade säkert också stor roll. Jag har fortfarande en hel del att lära! Efter ett besök i gruset efter Såghuskurvan i sista åket hade jag med mig hem lite pyssel i form av stenskott på vänster sidas fälgar och på dörrarna. Och lite grus som följde med ända hem till garaget. Ett resultat av min bristande rutin. Bättre bromsar med större skivor och ok står på önskelistan, liksom en Q2-diff, för att lättare få fäste med drivhjulen i asfalten för att vara mer rustad för nya äventyr på kommande banmöten.

Så blev man då pensionär. En ny tillvaro efter att ha jobbat sedan jag var 24. Jag tänker inte titta bakåt på karriären. Hellre tittar jag framåt. Jag vill också försöka att inte upprepa mig för mycket om det fina med att vara pensionär. Hoppas på överseende om jag ändå blir lite tjatig!

Ingen brådska. Lugnt. Och ändå finns tid att hinna med saker som det förr var svårt att hinna med, då man bara hade vardagskvällarna efter jobbet och helgerna att hinna de där projekten. Huset, trädgården, bilen – och den gamla Alfan i garaget. Nu kan man ta det lugnt och ändå ha en rimlig chans att hinna med att beta av en del av de där viktiga sakerna på att göra-listan. Det fanns en gammal trevlig blå bänk i ett hörn av trädgården när vi köpte huset som vi bor i. Den var gammal och i ganska dåligt skick, så vi fick kasta bort den. Men nu har jag gjort en ny likadan bänk som ska komma ut i trädgården när det bli vår. Den gamla Alfa Romeo 2000 GTV -72 som står nedplockad ska också ägnas tid och uppmärksamhet framöver. Lätt att göra sånt när man har tid.

De där lockande sista minuten-resorna finns det ju nu en bättre chans att ta vara på. Innan kändes det inte ens värt att titta närmare på erbjudandena, då det sällan var läge att ta semester med kort varsel. Nu har jag långledigt, så läget är ett helt annat.

En sak kom jag att tänka på tidigare idag. Jag anar en förkylning. Kanske jag är sjuk imorgon? Men nu behöver jag inte sjukanmäla mig till någon. Det är inte som när man blir sjuk under semestern att man sjukskriver sig och skjuter upp sin semester det antal dagar man varit sjuk. Den här långsemestern är så definitiv. Det här är After Work på riktigt.

Nu har jag hunnit leva en och en halv månad som pensionär. Än så länge är jag alltså bara nybörjare. Det finns fortfarande en del saker som har väntat på att bli utförda, som har stått på akut-listan att göra. En del saker har klarats av och en del återstår. Så det där lugnet har inte infunnit sig riktigt än.

Fastän – jo – det är ju riktigt behagligt att slippa ställa klockan på lite innan halv sju på morgonen som gällde under veckodagarna innan. Nu kan jag sova tills jag vaknar och äta frukost i lugn och ro. Det är som lördags- eller söndagsmorgon varje dag. Inte dumt  alls, kan jag meddela! Och det känns inte stressande med allt det där som måste bli gjort. Det finns tid att städa bland alla papper på skrivbordet, eller att städa upp ordentligt i hobbyrummet och garaget. Och att montera dragkrok på bilen. Och det andra på den där listan.

Jag fick ett pussel av min bror och svägerska med anledning av att jag blev pensionär. De ville i all välmening ge mig något att göra så att jag inte skulle behöva bli sittande och ha det långsamt. Vi tog fram det där pusslet nu en dag. Och jag blev fast. Stod där vid bordet en hel kväll och vände på pusselbitar, sökte kantbitar och sorterade i färger och mönster. Hela förmiddagen dagen efteråt stod jag också där med pusslet. Från frukost tills det var dags för lunch. Förmiddagskaffet avnjöts vid pusslet. Normalt skulle det finnas tid för sådant bara en långhelg eller semester. Så skönt att ha tid och Inte behöva ha dåligt samvete för att det finns något annat viktigare som borde göras istället.

Så, visst, det går an att vara pensionär. Än så länge i alla fall.

Under de pågående regeringsförhandlingarna har det uppstått en skiljelinje mellan partier i den borgerliga Alliansen. Centerpartiet och Liberalerna har hävdat att de inte på något sätt vill vara beroende av Sverigedemokraterna i en regeringsbildning, medan Nya Moderaterna och Kristdemokraterna har velat prova om det skulle gå att bilda en regering som har passivt stöd av SD. Inga förhandlingar har skett med SD, men SD har sagt sig vilja stödja en regering med Ulf Kristersson förutsatt att budgeten skulle innehålla sänkta utgifter för invandring. Nu är de utgifterna lägre i de budgetar som läggs fram – inte för att tillmötesgå SD utan för att prognosen för flyktingmottagande är lägre nu än de sista åren.

Sverigedemokraterna har isolerats och stått utanför koalitioner både lokalt och i riksdagen. Men har det skett en förändring i vissa kommuner där de i samarbete med Nya Moderaterna och på ett par ställen även med Kristdemokraterna nått nya positioner. Och för bara ett par dagar sedan gav Jimmie Åkesson uttryck för sin dröm om ett nytt högerblock bestående av SD, M och KD.

Jimmie Åkesson må drömma och många betraktare kanske tycker att det verkar vara en rimlig tanke. Men jag ser ett viktigt ideologiskt hinder, som många betraktare inte verkar se.

För kristdemokraterna är ett okränkbart människovärde den mest centrala tanken. En människa har sitt värde oberoende av härkomst, religion, ekonomisk status, ålder, hälsa, kön och allt annat som skiljer människor åt. Dessutom är människors beroende av tillhörighet till gemenskaper av olika slag centralt i det som kallas ”Personalism” som är grunden i Kristdemokratisk ideologi. Att ta emot och erbjuda gemenskap utan att göra skillnad på människor – det är på riktigt ett kristdemokratiskt handlingssätt.

Sverigedemokraterna vill däremot definiera vilka som är svenskar och vad som är svenskt. De som inte passar in i deras svenskdefinition är inte önskvärda och de som lever på ett ”osvenskt” sätt är likaledes sådana som SD inte vill ska finnas i Sverige.

Redan i detta stupar varje försök att påstå att SD och KD ligger varandra nära. Idéerna är oförenliga.  SD sätter upp gränser och utesluter människor som inte passar dem.

Detta att SD på ett så grundläggande sätt gör skillnad på människor skiljer dem från övriga riksdagspartier. Jag tror att det är farligt att göra så. Vem eller vilka ska definiera vem och vad som är svenskt? Fundera lite mer på det, så kanske du kan förstå att Sverigedemokraterna är ett farligt parti. Vi behöver inte upprepa den sanningen att SD faktiskt har nazistiska rötter. Deras sorterande av människor har tydliga fascistiska drag. De må drömma om koalitioner på högerkanten men de bör isoleras just för att de tar på sig att gradera människovärde utifrån hudfärg, härkomst, religion, kön och annat.

Alla människor har samma okränkbara värde, påstår jag som kristdemokrat. Därför vill jag inte se någon koalition mellan KD och SD, vare sig i kommun, region eller i riksdagen.

Här är det värt att påpeka att vare sig M eller KD har förhandlat med SD i försöken att bilda en Alliansregering. Ulf Kristersson fick inte ens möjligheter att prova om det skulle vara möjligt att få stöd i riksdagen utan anpassning till SD. Det är inte att flirta med SD och ännu mindre att liera sig med SD. Det är i sig vällovligt att L och C har markerat avståndet till SD. Men genom det har de omöjliggjort bildande av en Alliansregering och som det ser ut, bildande av en regering över huvud taget. Är det värt att med detta driva oss till ett extra-val?

Det blev två diskussioner här. En om den oförenliga skillnaden på Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas grundläggande tankar. Den andra om regeringsförhandlingarna och min åsikt att Centerpartiet och Liberalerna genom sina ståndpunkter har låst möjligheterna för regeringsbildning. Går de här diskussionerna att förena? Jo. Det skulle ha funnits möjligheter till en ny Alliansregering, med Alliansens politik (inte SD-politik!) om C och L hade klivit på tåget. Om SD i den situationen skulle ha ställt krav, hade det blivit en annan situation, men det blev ju aldrig prövat.

Och kom ihåg! En högerkoalition mellan M, KD och SD kommer aldrig att bli verklighet. Det ideologiska avståndet mellan SD:s fascistiska utsorteringsidéer och KD:s hävdande av det ovillkorliga människovärdet kommer att göra detta omöjligt, tror jag.