Nämen – vad nu då? Vad är nu detta? Ja ja! Ta det nu lugnt! Det är inget raseriutbrott i skriftlig form. Bara en lämplig rubrik till mina funderingar här om kraftuttryck och hur olika vi kan vara i hur vi förhåller oss till dem.

Jag växte upp i ett hem där svordomar var helt och hållet tabu. ”Svärord” hette det där i Västerbotten där jag gick mina första år i skolan. Under en ganska skyddad uppväxt var det nog först där i skolan som jag konfronterades med svärord av olika slag. Mina föräldrar var väldigt övertygande i sin argumentation om hur språket blir ovårdat och dåligt om man använder svordomar. Ett vårdat, bra och uttrycksfullt språk klarar sig utan svordomar, förmanade de. Dessutom fanns ju syndstämpeln där, som ju spelade roll i den kristna fostran jag och mina bröder fick. Och det där satte sin prägel. Jag har gått igenom livet så här långt utan att använda svordomar. Åtminstone de grövre.

Men ibland har jag undrat. Skulle det ha varit bättre för den mentala hälsan att ladda ur då och då med en lång rad svavelosande svärord? Kanske. Det är ju ett enkelt sätt att uttrycka ilska eller andra starka känslor att ta till svordomar. Men det är inget måste. Jag är en lugn och ganska timid person som väldigt sällan brusar upp och sällan tar till stora ord. Och jag tror inte att det beror på avsaknaden av kraftuttryck i mitt språk. Det har nog mer att göra med min personlighet som till största delen kommer ur generna. Ibland har jag önskat att jag hade lite mer temperament. För att lättare släppa ut aggressioner. En ventil. Men för det måste man inte ta till svordomar. Och det har ju faktiskt gått rätt bra ändå, tror jag. Med eller utan svordomar skulle jag nog vara ungefär samma person, bara ordvalet skulle vara annorlunda. Eller vad tror du?

När det hände vet jag inte, men konsekvenserna av det har hängt med i stort sett hela det gångna året. Det var förra vintern jag började få ont i nederkäken på vänster sida. Tandvärk kunde det ju inte vara. För jag har inte haft hål i tänderna på många många år, så karies kände jag mig säker på att utesluta. Det började värka i käken någon gång efter nyår.

Värken gjorde sig mer och mer gällande så jag blev tvungen att göra något åt det. Så jag ringde för att fråga, beskrev min värk och undrade om det möjligtvis kunde vara en inflammation i käken. Sköterskan som svarade, ordnade tid på en öron-näsa-hals-mottagning. Finns det inget bättre, kortare namn? ”Öron-näsa-hals-specialist” – vill man ha det som titel? Ja, hur som helst, jag träffade en sådan läkare som tittade i – var tror ni? Jo, först i halsen, då jag fick gapa och säga AAAAH, medan en träspatel stacks in för att hålla ner tungroten. Inget fanns där som kunde hänföras till mitt onda i käken. Inga svullna lymfkörtlar heller. Och en titt i öronen visade bara på en vaxpropp, som jag fick bli av med på  köpet. Öron-näsa-hals-doktorn tyckte att jag borde gå till tandläkaren i alla fall, även om han också hade konstaterat att det inte såg ut att vara något fel på mina tänder, men han var ju inte specialist på tänder utan på  - ja, just det! Öron-näsa-hals.

Så jag bokade tid hos tandläkaren. Mina tänder såg ju ganska friska ut – ja det finns en hel del amalgamlagningar sedan långt tillbaka, men inget som tandläkaren såg skulle kunna orsaka värk. Jo, det skulle kunna vara så att den bakersta nedre kindtanden på vänster sida, fyr-sjuan, var lite överansträngd på grund av att bettet har förändrats. Sånt händer, sade tandläkaren och slipade ner tanden en aning för att minska belastningen när jag tuggar. Jag väntar väl och hoppas att värken ska avta, sade jag och tackade för mig.

Men inte gick det över. Nu hade jag haft ont i några månader. Och mer och mer ont blev det. Av en händelse såg jag ett avsnitt av ”TV-doktorn” någon gång i april, där de svarade på frågor från patienter som hade ont på sidan av ansiktet, smärtor som strålar från örat ner mot underkäken. Det hette ”Trigeminusneuralgi” Jag blev kanske lite fascinerad av den fina benämningen av en diagnos. ”Hur går det med din trigeminusneuralgi?” låter mycket mer intressant än ”Hur är det med din tandvärk?” Jag ringde sjuksköterskan och fick tid hos en neurolog för att kolla. Så ska det se ut – ”neurolog” – kort och gott, ingen uppräkning där av kroppsdelar, som när det gäller ”öron-näsa-hals”. Men efter några inledande frågor om hur jag upplever det onda i käken kunde han snart utesluta trigeminusneuralgi. De som lider av den åkomman har inte en molande värk utan starka smärtor som ofta kommer i skov.

Det blev vår och värken blev bara värre och värre. Det var värst på nätterna, svårt att sova då det gjorde mer ont än på dagtid. Men så hände en sak: Värken skärptes ytterligare i ett slag och jag kände att det hände något med min kindtand, fyr-sjuan. En del av tanden hade förskjutits i förhållande till huvuddelen av tanden. Tanden var sprucken. När hade det hänt? Men nu gjorde det riktigt ont! Jag ringde till tandläkaren igen och fick en tid på eftermiddagen samma dag. Resan från jobbet till tandläkaren i Åstorp blev jobbig. Det kändes då som att värken, som ett levande väsen, gjorde allt för att skapa lidande. Smärtor kom i vågor och jag fick anstränga mig för att inte skrika rakt ut.

Men snart satt jag i tandläkarstolen och gapade. Och det har väl aldrig känts så underbart att vara just där! En stor lös bit av tanden togs bort. Och med det försvann spänningarna och värken i fyr-sjuan. Det var så skönt!

En tillfällig lagning gjordes av tanden. Och jag fick en ny tid för att undersökas mer och bedömas om en rotfyllning kunde göras. Och en förmaning om att höra av mig om jag fick problem.

Men efter ett par veckor gick den tillfälliga lagningen sönder. Men det kändes som bara en liten bit lossnade. Inget problem! tyckte jag. Men efter någon vecka, då vi befann oss på dalasemester över midsommarhelgen började jag få ont i tanden. Som om jag inte hade haft nog mycket ont där! Men nu var det ju direkt självförvållad värk.

Under hösten har min fyr-sjua blivit rotfylld. Först en väntan på att inga komplikationer skulle tillstöta på grund av min dumhet att inte genast höra av mig när första lagningen gick sönder. Sedan rensning av rotkanalerna. Men under den processen hände en liten olycka. Mer trubbel med fyr-sjuan! En fil som användes att rensa i en rotkanal gick av och en bit blev kvar i roten. Ny väntan i sex veckor för att se att det främmande föremålet inte skulle orsaka problem, innan rotfyllning gjordes. Det såg bra ut och kändes bra hela vägen, så rotfyllning gjordes. En permanent lagning skulle göras vid ett senare tillfälle.

Men än var det inte slut på bekymren med min fyr-sjua! Under en lunch kände jag något hårt i maten som jag spottade ut och lade på tallrikskanten. När jag hade tuggat färdigt kände jag att en ny bit hade lossnat från min fyr-sjua. Till tandläkaren igen för att få det kollat och med det fick jag till slut, i mitten av december, en permanent lagning av tanden. Min kära fyr-sjua. Hoppas att den ska hålla sig lugn nu. Det känns bra just nu, i skrivande stund.

Så året 2014 har för mig i varit ett år då min fyr-sjua, den bakersta kindtanden i nederkäken på vänster sida på ett framgångsrik sätt har lyckats störa mitt välbefinnande.

Det talas och skrivs mycket om äldrevård och äldreboende nu. Om värdig vård, där det får var a en självklarhet att de gamla får ett bra omhändertagande som inte bara är en förvaring. Äldre får inte betraktas som förbrukade produktionsmedel som ska skuffas undan för att inte vara ivägen! De är människor, vare sig friska eller sjuka, svaga eller starka, och man kan aldrig bli för gammal för att ha rätt till god och bra omvårdnad! Huvudfrågan då är inte vem som driver en vårdinrättning, om det är kommun eller en privat aktör. Kvalitet med omtanke och värdighet och respekt och med kompetent personal måste vara de viktigaste kriterierna. En viktig fråga för ett gott och bra samhälle.

För sådär femton – tjugo år sedan sommarjobbade jag två månader på ett äldreboende i Solna. Sommarjobb? Det brukar studerande syssla med för att överleva sommaruppehåll i pluggandet. Jo, jag hade återvänt till skolbänken då i mitten av nittiotalet för att läsa ekonomi vid Högskolan Dalarna. Jag får återkomma vid ett annat tillfälle till hur och varför jag pluggade igen på lite äldre dar. Nu var det äldrevård det gällde:

Jo, jag hade hittat ett sommarjobb på ett sjukhem för dementa i Solna genom Platsjournalen från Arbetsförmedlingen.

Den här tiden bodde jag i lilla vackra Vika strax söder om Falun. Därrifrån var det närmare 20 mil till Solna, så det var ju inte läge att pendla. Men det problemet löstes snabbt genom att jag fick klart med att få hyra ett studentrum i andra hand under de två sommarmånaderna jag skulle jobba. Rummet låg i närheten av T-banan vid Västra Skogen och fem minuters promenad från den blivande och tillfälliga arbetsplatsen. Idealiskt!

Det var omtumlande och lärorikt på många sätt att jobba där på sjukhemmet under två sommarmånader. Jag visste på förhand att det skulle vara jobbigt och svårt i flera avseenden. Och nog blev det jobbigt, men jag har varken då eller senare ångrat att jag gav mig in i det. Arbetsdagarna bestod till stor del av att tvätta, raka, duscha, ta hand om kiss och bajs, mata och utföra tunga lyft. Det tidiga arbetspasset började med att hjälpa de boende med morgontoalett och påklädning för att sedan servera frukost. Det var oftast en ganska lång process då en del av dem behövde mycket hjälp att komma igång. Några hade blöja, ett par hade stomipåse och andra klarade av att själva gå på toaletten. Vi brukade vara två som tillsammans tog hand om en person. När en var klar, gick vi vidare till nästa, som behövde tas om hand på ett annat sätt än den förra. Ingen var lik den andra.

På kvällspasset gick vi runt för att hjälpa alla att göra kväll och komma i säng. En av de boende var Oskar. Han hade varit brottare när han var ung. Och han var fortfarande stark. Han hade en järnhård och snabb näve som gjorde att det brukade krävas tre personer för att ta hand om honom. De gånger jag var med där fick jag som specialuppgift att hålla om hans handleder för att han inte skulle slåss, men även jag fick känna på när näven kom loss och smärtfyllt landade i mellangärdet innan jag hann blinka.

Det här var ju inte ett vanligt äldreboende utan ett sjukhem för dementa – i de flesta fall handlade det om åldersdemens. Men Torsten var betydligt yngre än de andra. Om han inte hade blivit så svårt sjuk skulle han fortfarande ha varit ute i arbetslivet. Han hade varit pilot och flugit över hela världen, men genom sin sjukdom blev han i förtid bunden till sitt sjukrum här. Hans fru kom på besök nästan varje dag efter jobbet och höll honom sällskap. Och på helgerna var hon där längre tid. Det är svårt att värdera hur mycket det betyder för en svårt dement person som är helt tyst och inte möter någons blick, att hans fru kommer dag efter dag för att vara med honom. Det gjorde ett starkt intryck på mig och jag vill tro att det spelade större roll för Torsten än vi kan tro!

Det fanns en äldre man där – Sven – som också fick besök av sin fru i stort varje dag. Sven var tyst och stillsam och sade på sin höjd något enstaka ord ibland. Men jag minns en morgon i hans badrum. Jag var där själv med honom, vi höll på med rakning, när han mötte min blick genom spegeln och började prata med mig. Han som aldrig sade annat än enstaka ord! ”Det är på grund av min fru jag är här.” Så sade han. Han utvecklade det där lite mer, men jag minns inte hur orden föll. Om det verkligen var så som han sade kunde jag självklart inte avgöra. Ett annat tragiskt livsöde, om det nu var sant,det han sade. Jag blev i alla fall överraskad av att få se ett ögonblick av något som liknade skärpt klarhet hos honom. Efter en halv minut var han som vanligt igen.

En annan gammal man som bodde där var Kalle, som tydligen saknade närminne totalt. Han älskade kaffe och var alltid först på plats när det serverades kaffe i dagrummet. Men genast efter att ha druckit ur sin kaffekopp hade han glömt att han fått kaffe. Då började han muttra ”Kaffe! Jag vill ha kaffe! Jag har inte fått något kaffe!”

Frukost, lunch, fika och kvällsmat serverades i dagrummet för de som kunde vara uppe på dagarna. De som var sängbundna serverades på sina rum. Många som kunde vara uppe kunde ändå inte äta själva utan behövde hjälp med att få i sig maten. Och maten såg ut olika för de som hade tänder att kunna tugga  med och de som inte hade. Tänk dig hur oaptitligt det kan bli om makaroner, korv och stuvade morötter, eller vad som serveras  mixas till en färdigtuggad grå smet. Det blev en tydlig påminnelse om betydelsen av bra tänder. Måtte de hålla livet ut! För många av de som fanns här hade inte så många höjdpunkter utöver måltiderna. Så viktigt då att kunna njuta av maten som serveras!

Det här var bara några av dem som jag träffade på den här avdelningen. De som är namngivna här har i verkligheten andra namn!

Jag har alltså jobbat på ett äldreboende i två månader, så det kan inte göra mig till expert på området. Jag kan inte heller avgöra hur det här sjukhemmet stod sig i jämförelsen med andra, men jag fick ändå ett annat perspektiv på livet och tillvaron. Och jag kan rekommendera jobb i den branschen! Prova på det om du får tillfälle!

I fem år, från mitt nionde till mitt fjortonde levnadsår bodde vi på landet. Riktigt på landet, i en by som heter Stocksbro i Stora Skedvi, Dalarna. Där fanns skolor, en för småskolan som det då hette, för första och andra klass. Så fanns det en skola med en skolsal och en lärare för trean - fyran och en för femman, sexan och sjuan. Så fanns det gymnastiksal, slöjdsal och skolbespisning.

Det här var det som då kallades folkskolan. Om man inte tänkte sig att studera vidare, ta realen och sedan studenten, så gick man ut sjuan och sedan var man klar. Om man skulle läsa vidare, lämnades byskolan efter sexan för att åka buss till Säter där den tråriga realskolan fanns. Så länge byskolan räckte bodde vi fem minuters promenad från skolan.

Nu var det här inte tänkt att beskriva hur skolsystemet fungerade på sextiotalet. Jag ville bara sätta upp en liten ram omkring det jag ville berätta. Det var en ganska liten värld att leva och växa upp i. Men det var en trygg och ganska vänlig miljö. Jag var äldst av oss tre bröder som växte upp där i Stocksbro. Då det fanns fungerande skolor i byn, fanns det förståss en del andra barn också i närheten, så ibland var vi några som lekte olika varianter på kurragömma eller andra utelekar. Men ofta var vi för oss själva, främst jag och den av mina bröder som är närmast i ålder. Vi fick inte så mycket impulser från världen utanför vår ganska idylliska lilla bubbla. Jag som liten kille började så nå tonåren och bli intresserad av att se bra ut. Vi hade ingen egen TV, men såg ibland på TV hos någon granne. Det som snappades upp av hur man klär sig och ser ut, kom nog från de amerikanska TV-showerna, där alla män hade blänkande bakåtkammat hår i lite olika varianter. Jag tyckte att det var manligt och snyggt. Så skulle jag också vilja se ut. Som äldst i brödratrion hade jag ingen annan att titta på som förebild. Det var pappa som var förebilden, men inte när det gällde tonårsstil! De få killar som fanns i den närmare omgivningen gav inga andra signaler än de som jag hade uppfattat som gällande. Skaffa en tub Brylcreme och kamma håret bakåt. Blanka skor, jeans och skinnjacka var normen. Dessutom hade jag ju sett att det fanns artister som var tongivande – Elvis och Tommy Steele. Så fanns ju Beatles, som avvek en del från ”normen”, men det hade jag ännu inte fäst särskilt stor vikt vid.

Sommaren när jag var på mitt fjortonde år kom. Under drygt tre veckor skulle jag få delta i ett konfirmationsläger. Koncentrerad konfirmationsläsning och umgänge med ungefär 15 jämnåriga tjejer och killar på en gård i Roslagen. Det var jag och en till från landet i södra Dalarna, de andra kom från Stockholm. Min kompis var nog inte lika mycket lantis som jag var, för han hade tre äldre syskon varav två systrar, som mycket väl visste vad som gällde, när det kom till frisyr och kläder. Jag kom dit i tron att det var min bild som gällde för mig och för alla. Brylcremetuben var med.

Kulturkrocken blev total.

Det dröjde inte många timmar innan jag insåg att jag skulle behöva omvärdera min hela bild av verkligheten. Det hade tillkommit nya fakta i min världsbild: Mänskligheten ur tonårsperspektiv indelades i Sunar och Mods. Sunarna var helt ute, det var otänkbart att vara en sån. Elvis och Tommy Steele var sunar. Det var mods som gällde. Modsen hade tvättat torrt hår helt utan tillsatt hårfett och de var mer långhåriga. De hade vita basketdojor och blå urtvättade jeans. På jeansen och basketdojorna hade man skrivit för hand en massa saker, framför allt namn på artister och grupper och speciella låtar som man gillade. Rolling Stones, Beatles, Kinks och Small Faces var begrepp som alla kände till och som många hade textade på jeans och skor. Donovan med låten ”Colours” var en stor hit den sommaren och fanns med på många av modsens kläder då.

Här fick jag ett annat och större perspektiv på världen och på de jämnåriga aktörerna i min omgivning. Även om jag var en outsider var det väldigt roligt där på konfalägret och att få umgås med de som var inne, de som visste vad som gällde. Jag fick snabbt andra förebilder bland mina läsarkompisar, men jag tror inte att jag ändrade min inställning så direkt över en natt. Det var nog en lite längre process innan allt hade sjunkit in i medvetandet. Det här var ju i en ålder då det är mycket som händer i tankar, känsloliv och i kroppen, så det var många omvälvningar på samma gång.

En sak är säker. Jag var inte alls så mycket lantis efter de där veckorna på konfalägret som jag hade varit innan. En del av mig mognade nog en aning den sommaren.

Vi har hunnit avverka ett drygt halvår i  vår nya situation i nordvästra Skåne. Det är såklart en omställning att komma från ett sammanhang och in i ett nytt.  Ny bostadsort, nytt boende,nytt jobb med nya arbetskamrater, nya rutiner och vanor. En ganska total omställning. Men för min del har det gått mycket bra att börja på nytt i Åstorp och Helsingborg, tycker jag.

För ungefär ett år sedan åkte vi från Stockholm till Helsingborg för att titta på arbetsplatsen och ta oss en första titt på trakterna omkring staden för att se var vi skulle koncentrera vårt sökande av bostad om vi skulle besluta oss för flytt. Vi åkte e-fyran söderut en tungt grå och regning novemberdag. Det regnade och regnade. Hela vägen söderut, förbi Norrköping och Linköping regnade det. Och molnen hängde låga och tunga över oss på vår väg. Det fortsatte på samma sätt när vi passerade Jönköping. Och ner genom Småland fortsatte regnet. Det var ett kompakt regnväder. Men det började ljusna en aning när vi körde över gränsen till Skåne. Det regnade fortfarande och var mörkt över oss. Men framför oss, i vägens riktning mot Helsingborg ljusnade det mer och mer. Snart såg vi kanten på ovädret och bortom det lyste solen från klar himmel! Det var dit, där det var ljust, som vi skulle!

Det var redan eftermiddag när vi nådde Helsingborg. Men känslan var påtaglig, att komma ur det tunga, mörka, ihållande regnvädret, till Helsingborg med omnejd där vi möttes av blå himmel och solsken, så länge det varade en eftermiddag i slutet av november. Det var som om bygden ville visa sig för oss från sin allra bästa sida den här dagen. Och säkert fanns den här upplevelsen med som en liten bidragande faktor när vi senare funderade vidare och beslöt oss för att flytta.

Jag tycker att den del av Skåne som vi har hunnit lära känna till en del under det här halvåret, har fortsatt att visa sig från den goda sidan. Vi har tittat oss omkring i Helsingborg och sett att det är en vacker och intressant stad, som man inte kommer att tröttna på i första taget. Och det är roligt med närheten till Helsingör. Bara en kvarts resa över sundet, så är man där, i Danmark.

Det nästan överallt öppna landskapet med stora åkrar och ängar är vackert.  Vacker är också skogen på Söderåsen som vi bor intill. Skog med bok och med gran. Och med vägar och stigar för både korta och långa promenader.

Att vi hittade ett bra hus med bra läge som vi bit för bit ska göra i ordning, har jag redan skrivit om en del, men det bidrar naturligtvis i hög grad till den positiva upplevelsen det här första halvåret.

Efter ett halvår börjar jag bli varm i kläderna på jobbet. Det har sina sidor att vara med i en ny och ganska stor organisation som ska hitta bästa möjliga sätt att fungera. Ibland var det stressigt och stökigt under sommaren, men det har i stort sett gått väldigt bra. Mycket tack vare alla kompetenta, duktiga och trevliga kolleger som jag nu har på min nya arbetsplats.

Så jag är nog ganska nöjd med livet här, efter ett halvår i allt det nya.

Det senaste halvåret har allt – och jag lovar – allt – har handlat om att flytta. Förutom själva flytten från en plats till en annan att också bli van vid tanken på flytt och att planera – vad måste vi förbereda, vart ska vi flytta och hur vill vi bo? Flytta är ett stort steg - att bryta upp från allt det vi är vana vid och rör oss i, bostad, grannar, fritidsaktiviteter, vänner och arbetsplats. Och vardagsrutiner. Flytta till en ny plats för jobbets skull, hitta ny bra bostad, skapa en ny tillvaro.

Under senhösten mognade beslutet fram att ta steget och flytta. Tidpunkt för nya jobbet i Helsingborg sattes till 2 maj. Vi hade ett halvår på oss att förbereda oss. Lugnt. Så kändes det i början, innan årsskiftet. Men tiden har gått otroligt fort.

Vi behövde göra i ordning i vår lägenhet. Det har jag skrivit om tidigare. Samtidigt som vi satsade på att fixa lägenheten påbörjade bostadsrättsföreningen bytet av alla balkonger på huset. De nya balkongerna blev större och helt inglasade. Det var ganska väl tajmat.

Parallellt med det jobbet funderade vi mycket på var vi skulle leta ny bostad. Att det skulle bli villa en bit utanför Helsingborg var vi ganska snart på det klara med. Vi tittade och läste på om olika orter i Helsingborgs närhet, kollade på nätet vilka hus som fanns till salu och till vilka priser.  Och vi frågade folk med mer lokalkännedom än vad vi hade. Vi kom fram till att Åstorp kunde vara bra. Samhället ligger på sluttningen av Söderåsens norra ände. Jämfört med andra orter i närheten som ligger på slätten ger Åstorp ett trivsamt intryck. Lite småstadskaraktär med butikscentrum och torg. Och man kan åka pendeltåg till och från jobbet i Helsingborg. Pågatåg heter det i Skåne.

Vi förberedde mäklaren när balkongbytet började vara klart.  En fotograf kom och fotograferade. Vi kunde inte tro våra ögon när vi sedan såg bilderna i bostadspresentationen. Är det verkligen vi som bor i den där snygga lägenheten? Jo, men alla spår av vårt boende där hade plockats undan till fotograferingen!

Snart hade vi en köpare, som det skrevs överlåtelseavtal med. I samma skede hade vi avtalat om visningar av några hus i Åstorp en lördag-söndag i mars. Vi tittade på några villor i olika delar av samhället. Men resultatet av helgen blev att inget av de hus vi hade tittat på var så bra som vi önskade. Man inser snart att det man ser av en presentation på nätet inte alltid motsvarar verkligheten. Ett av de hus vi tittade på var riktigt bra. Trivsam planlösning, lagom stort och ganska bra skick. Och det såg bättre ut i verkligheten än på nätpresentationen. Men läget, precis framför en skola var inte det vi ville ha. Ett annat hus hade sett bra ut på nätet, men i verkligheten var nästan allt i huset halvgjort. Det saknades golv- och taklister, köket behövde förnyas omedelbart och i källaren var två utrymmen halvfärdigt kaklade. Nej, det var inte intressant. Inte till det priset. Och inte där.

Vi hade sett att det finns olika områden i Åstorp som gav olika känsla. Svårt att ta på vad, men vi såg snart att det bara fanns ett hus som vi ville ha. Och det fanns just då inte till salu. ??? Vadå, tänker du? Jo, vi hade sett ett hus på nätet i höstas, då vi hade börjat titta lite, innan flyttbeslutet hade mognat fram. Det var ett enplanhus, lagom stort, med fina trädgårdsbilder. Men så försvann det från bostadssidorna på nätet. Inför vårt Åstorpsbesök i mars frågade jag ändå mäklaren om det huset. Nej det är inte sålt, men i samråd med säljaren hade det tagits bort från nätannonsering av vissa anledningar, men skulle vara till salu igen från och med april, berättade hon. Så vi var förbi då i mars och såg på huset utvändigt. Och känslan där var något annat än på de andra ställena där vi hade tittat på hus. Vi promenerade i omrädet och kände att atmosfären just där var så mycket bättre. Direkt efter påsk åkte vi ner dit igen för att titta på det huset, livrädda för att bli besvikna när vi skulle se det invändigt. Vi tittade, gick runt i trädgården, gick in igen, diskuterade och frågade mäklaren om ett  och annat. Under eftermiddagen lämnade vi ett bud. som efter ett par dagar antogs av säljaren.

Nu har vi flyttat in. Vi hittade inte bara ett hus, utan ett nytt hem. Vi har pustat ut efter en intensiv flyttprocess och börjat planera för hur och vad vi ska göra för att huset ska bli ännu bättre och hålla många år till. Men mer om det senare.

Detta ska läsas som om det publicerades för sexmånader sedan (Det har legat som ett färdigt, men inte publicerat utkast):

Sedan snart 12 år har jag haft förmånen att jobba i ett sammanhang som hela tiden har växt och utvecklats. Arbetsuppgifterna ar växlat en del. Bolån har det handlat om hela tiden. Men även en del sparande , pensioner och försäkringar, de år jag jobbade som privatrådgivare, även om det även då till 85 procent var bolån. Ständigt ökande antal kunder, och fler och fler medarbetare. Från början var vi en inte så stor grupp, där alla kände alla ganska väl. Nu är det så många, så jag har inte koll på alla medarbetare som har kommit till på senare tid.

Det är roligt att jobba där det är tillväxt och positiv utveckling. Men det har många gånger varit hårt och slitsamt jobb också. Så här i efterhand kanjag se att jag vid ett par tillfällen har balanserat väldigt väldigt nära det som kallas att gå in i väggen, eller på finare språk utmattningsdepression. Men jag har klarat mig från att trilla över kanten. Och mitt i både slit och utveckling har jag känt mig trygg. Ett säkert jobb där jag, om jag själv vill och får vara frisk, kan jobba kvar så länge jag vill, tills jag själv tycker att det är dags att bli pensionär. Och till det tänker jag att det är det många år.

Men när verksamheten ökar så ökar också administrationen, som jag jobbar med nu. Och det sker inte bara här i Stockholm utan överallt i landet när det gäller företaget jag jobbar inom. En gemensam administration kan bli både billigare och effektivare. Det är vad en utredning har kommit fram till och beslut har fattats. Det som jag trodde var ett säkert jobb finns inte kvar efter den kommande sommaren. Vårt jobb kommer att utföras av en liknande men större enhet i Helsingborg.

Vad ska jag då göra? Det kommer att finnas jobb inom bolaget här i Stockholm, men det är inget jag vill göra. Och det är ju inte bara jag som är intresserad av de eventuella vakanser som kan komma upp inom den närmaste tiden. I Helsingborg, däremot, i den grupp som håller på att byggas upp, finns ett behov. Kanske man ska flytta då? Det har jag gjort många gånger förr i livet, så det kan jag väl göra igen. Jo, det är en stor apparat att flytta. Inget man gör bara genom att knäppa med fingrarna. Men det får jag skriva mer om sen.

Nu är det nya golvet lagt i hallen och köket. Redan för ungefär fem år sedan när vi flyttade in i vår lägenhet, fanns tanken att lägga nytt golv, därför att en tidigare boende hade lagt in ett billigt och dåligt laminatgolv i hallen och köket. Det var ekmönstrat, men kanterna på i både längsgående skarvar och kortändar stod upp en aning. Det var dessutom solblekt på de ställen där dagsljuset hade kommit åt mer. Och på sommaren när det var varmt knarrade golvet. Nu när det blev dags att sälja bostadsrätten för att flytta, fick vi eld i baken och satte igång.

Nu är det ett – ganska snyggt faktiskt! – mörkgrått klinkergolv. Min kära hustru kallade det ”ljussvart”. Ganska beskrivande om kulören, eller hellre bristen på kulör. Golvlisterna är också nymålade och återmonterade. En vägg i sovrummet behövde också fixas till.  Katten klöste i tapeten där när han var yngre, i sina försök att fånga skuggor som avtecknade sig från våra sänglampor. Så på med spackel i tre omgångar, med slipningar emellan. Nu är det klart att målas. Jag hittade en nyans som ser väldigt mycket ut som den enfärgade tapeten. Det ska bli intressant att se hur lika eller olika det blir.

De senaste veckorna har det mesta av min fritid gått åt till alla de här sakerna som ska göras. Varför lade vi inte om golvet förr? Då skulle det ha varit gjort nu. Men inte bara det. Vi skulle ha fått njuta av det snyggare och mer lättstädade golvet längre tid istället för att vi nu bara hinner åtnjuta det några månader till, innan vi ska flytta här ifrån. Att ha gjort det tidigare skulle också ha givit mer lugn och harmoni, på så sätt att det som jag länge hade tänkt göra inte bara skulle vara en tanke som tärde utan bli verkställd med den tillfredsställelse man kan känna över något man har lyckats med.

OK, tillfredsställelse känner jag nu över att det blev bra. Bättre sent än aldrig. Och jag har gjort det själv. Men jag är lite trött nu. snart ska jag vila och ta det lugnt.

Utanför vårt vardagsrum pågår också aktiviteter. Där håller man på att byta ut husets alla balkonger. När huset byggdes för drygt 50 år sedan använde man betong som inte var frostbeständig i balkongplattorna. Nu har balkongerna skurits bort från fasaden och nya balkonger håller på att monteras. De nya blir en halv meter bredare ut från väggen, vilket gör ganska mycket i ökning av balkongens storlek. Dessutom blir det helt inglasade balkonger med skjutbara glaspartier.

Det som händer med balkongerna är det andra som jobbar med. Men det är väldigt bra tajming att det sker just nu. Det sammanfaller precis med tiden när vi ska sälja vår bostadsrätt. Vi har jobbat här hemma för att lägga om golv och finslipa så mycket som det går. När allt är klart för visning om någon vecka till, då spelar det inte längre någon roll vad vi gör för att det ska vara fint här. Då ska jag ta igen mig ett tag. Prova nya balkongen kanske.

Men sedan tar det fart igen. När vi har sålt blir det dags att hitta en ny bostad och planera flytten. Och sedan blir det nya tag i den nya bostaden. Då ska det inte bli planer som bara skjuts på framtiden. Hoppas jag

Om jag ska räkna alla gånger jag har flyttat hittills i livet, blir det många många gånger. Det började med att jag som liten   följde med när mamma och pappa flyttade. Genom pappas jobb blev det några olika platser att växa upp på. Så jag kan inte peka på en enskild plats som har satt sin prägel på mig och som jag kan kalla min hemort eller hembygd. Möjligtvis kan jag säga att jag har mina rötter i Jörn i Norra Västerbotten. Därifrån kommer mina föräldrar och där har jag fortfarande en massa kusiner. Men där har jag bott bara tre år av min barndom. Huvuddelen av min skolgång blev i Stora Skedvi och Falun i Dalarna. Så kanske jag ska räkna mig som dalmas, även om det inte finns något i min dialekt som avslöjar det. Min mor bor i Falun och en av mina döttrar i Borlänge. Och mina bröder har bott hela sina vuxna liv i Dalarna.

Men jag har flyttat och flyttat och flyttat. Mitt första jobb var i Sundsvall. Sedan blev det vackra värmländska Sunne. Därifrån Falun, eller närmare bestämt fina byn Vika söder om Falun. Det var nog en tanke då att där skulle vi bo kvar.

Men så kom skillsmässa och arbetslöshet under det jobbiga 90-talet med den ruggigt djupa lågkonjunkturen, som också för mig blev en riktigt djup lågkonjuktur i livet.  Så blev det flytt till Stockholm för jobb precis innan milennieskiftet. Som för många som flyttar till Stockholm började jag med att bo i hyrestvåa i andra hand i ungefär ett år. Sedan hyrde jag  ett hus i Bålsta tillsammans med ett par andra gubbar som också var ensamstående. Under tiden hade jag träffat min nuvarande fru, som kom flyttande efter ett par år. Så då behövde vi en bostad för oss själva. Flytt igen, alltså. Från villan i Bålsta till bostadsrätt i Jakobsberg. Där bor vi fortfarande kvar – ja det är bara delvis sant – vi har flyttat en gång här också. Från en tvåa till en trea i samma hus. Och här hade jag trott att vi skulle bo kvar, åtminstone fram tills det är dags för pension.

Men nu blir det dags att flytta igen. Jobbet flyttar till Helsingborg. Då flyttar jag med, för jag vill fortsätta att jobba flera år till. Jag har ju rutin på att flytta, så det ska gå bra tror jag. Varför inte lägga till en ytterligare bostadsort innan jag blir för gammal? Och då i en landsända där jag aldrig hade trott att jag skulle  komma att bo. Ett nytt äventyr. Nya intryck.

Stockholm har fått sin tid. Jag har trivts med mycket här. Den vackra staden. Det stora utbudet av kulturella aktiviteter. Många fantastiskt fina utflyktsmål.

Men det ska bli skönt att slippa trängsel och stress i pendeltåg och tunnelbana på väg till och från jobbet. Det uppskruvade tempot. Och de sjukt höga bostadspriserna.

De goda vänner jag har fått här hoppas jag ska fortsätta att vara vänner även om avståndet växer.

Det blir till våren vi ska ta vårt pick och pack med oss till boende och jobb i en ny miljö i Helsingborg. Tankarna nu kretsar mycket kring hur bostadsmarkanden där i trakterna av Helsingborg ser ut. Och kring hur vi ska förbereda oss för flytt. Sälja bostadsrätten här. Hur mycket vi kan få för den kommer att styra vad vi kan köpa där. Det är också spännande.

Alla har vi gjort saker som, trots gott uppsåt, inte fallit så väl ut. Det har begåtts misstag. Vi har gjort felbedömningar både du och jag. Eller hur? Nu tänker inte jag på stora livsavgörande beslut, som man i mörka stunder ångrar och tänker ”om jag hade valt en annan utbildning när jag hade chansen, då!” Eller ”Om jag inte hade gift mig med fel person, skulle jag sluppit den jobbiga skillsmässan”. Hur den än har gått i livet så här långt har det varit både med- och motgångar. Och så det är väl för de flesta. Man lär av sina misstag. Man mognar kanske en aning av de olika livsavgörande jobbigheterna, men även av små saker som inte blev som man tänkte.

Jag minns en episod när jag var liten grabb: Batterierna i favoritleksakerna tog slut så fort. Pappa brukade sätta de trötta batterierna på elementet under fönstret för att värma dem en aning, så fick de lite förlängt liv och jag kunde fortsätta köra den batteridrivna bilen på köksgolvet ett litet tag till. Men om man tar till lite mer värme, skulle det inte kunna ge lite mer krut i batterierna? tänkte jag. Logiskt, eller hur? Smart tänkt av en femåring! En kväll när pappa var borta och mamma befann sig i ett annat rum tog jag betterierna och ställde dem på en spisplatta och vred på så som mamma brukade göra. Men istället för mer energi i batterierna sa det plötsligt ”POFF” och de två batterierna fanns inte mer. Inte som batterier. De fanns plötsigt i finfördelad form i hela köket. Jag har aldrig mer försökt ladda batterier på det sättet!

En annan gång, typ trettio år senare, en kall vinterdag, gav jag mig ut med bilen. Det var minst 15 minusgrader, men i bilen var det varmt.  Kupévärmaren hade värmt upp redan från början. Så jag åkte i bara skjortärmarna, möjligen med en tunn tröja utanpå. Det fanns inte så mycket bensin i tanken enligt bränslemätaren, men nog skulle det räcka, tänkte jag. Jag skulle inte så långt och åka till macken först skulle ta tid. Det räckte till ungefär tre fjärdedelar av min planerade färd, sedan stannade bilen. Obönhörligt.  Och när bilen stannade, började det bli kallt. Det här var innan mobiltelefonernas tid, så jag gick in i en stuga i närheten och bad att få låna telefonen. Sedan tog det ytterligare minst en halvtimme av allt kallare väntan, innan en kompis kom och räddade mig ur situationen. Tror ni att jag kände mig lyckad då?

När jag gick i högstadiet vantrivdes jag i skolan vissa perioder. Väldigt mycket! Jag bytte gärna skolan mot att vara sjuk och stanna hemma i sängen då. En sen vinterkväll satt jag i två timmar eller mer vid öppet fönster i önskan att få bli förkyld så att jag skulle få vara hemma. Men inte blev jag sjuk inte! Jag vaknade nästa morgon, frisk som en nötkärna! Det var bara att gå till skolan! Det blev faktiskt en bra dag och jag kände mig glad att ha kommit mig dit.

Mitt sista exempel på begångna tokigheter gäller mina fruktlösa försök att justera signalhornet på Folkvagnen som var min första bil. Det var en vackert röd VW 1200 av 1961 år modell. Bilen skulle besiktigas och inför detta täkte jag få signalhornet att fungera bättre. Så jag ställde bilen med yttersta framändan hängande över kanten av en mur. När jag stod på avsatsen nedanför muren var det lätt att nå signalhornet. För att testa hur signalhornet lät, behövde jag gå förbi muren och uppför backen till bilen som stod ovanför, vrida på tändningen och trycka på signalhornsreglaget. Nä, det blev inte bra! Vrida av tändningen och ner igen för att justera skruven på signalhornet, sedan upp igen till bilen. Nu lät det konstigt på ett annat sätt. Måste tillbaka ner under bilen för att justera tillbaka en liten bit. Upp igen och testa. Nä, det lät som från början. Ner igen. Justera ytterst lite, för att försöka nå ett mellanläge på signalhornet, då skulle det låta bra.  Det var bara det att det där mellanläget inte fanns i verkligheten. Det gamla signalhornet ville helt enkelt inte låta sig justeras till något bra ljud. Jag var envis och ville tro att det var möjligt, så jag gjorde många, många turer mellan bilens förarplats och platsen nedanför muren där jag varje gång lossade på signalhornet och skruvade lite, lite, pyttelite på justerskruven innan det monterades på bilen igen. I början hade jag inte brytt mig om att jag hade publik i form av grannarna i huset ovanför i backen, som satt på sin veranda. De hade bra utsikt över mina aktiviteter. I början brydde vi oss nog inte om varandra särskilt mycket. Men efter några upprepningar av mitt enformiga springande fram och tillbaka och provande av tutan, som varannan gång lät på ett konstigt råmande sätt och de andra gångerna inte lät alls, började jag ana att de hade ganska roligt åt mig. I samma takt som de fick mer och mer roligt, började jag känna mig dummare och dummare. Det blev till slut ett nytt signalhorn. Jag borde ha insett det efter två försök istället för efter 15 försök med det gamla hornet. Men då hade inte mina grannar fått så bra underhållning.

Jag tror att man lär sig  av de misstag man gör. Om man har gjort många misstag blir man troligtvis klokare och mer erfaren med tiden. Och så länge man lever kommer man säkert fortsätta att göra misstag ibland. Även om det förhoppningsvis blir  glesare mellan gångerna.