Sorrento några mil sydväst om Neapel, Pompeji, Amalfikusten och Capri. Där var vi på en tiodagars resa under första halvan av september.

Vi hyrde en stuga i en by som heter Colli di Fontanelle mitt uppe på halvön som erbjuder utsikt över Sorrento åt norr och från vår uteplats på södra sidan vacker utsikt över en havsvik och delar av den vackra Amalfikusten, med en del av exotiskt vackra Praiano i siktet.

Huset som vi har hyrt ligger en bit ner åt söder efter en mycket smal, brant och krokig tillfartsväg på cirka fyrahundra meter. På sina ställen står bilar parkerade längs vägkanten så att man knappt kan komma förbi, även om hyrbilen – en Fiat Panda – inte hör till de bredare. Vi lärde oss snart att de boende som trafikerar den här vägen använder signalhornet för att tala om att de kommer, när sikten är skymd förbi en kurva. Svårt för en svensk som knappt kommer ihåg hur man gör för att tuta.

Det är trångt på vägarna i den här delen av Italien. Vägarna är krokiga och smala i det väldigt kuperade landskapet. Vi såg redan i början av vår vistelse hur många bilar är skavda och skrapade och buckliga i alla fyra hörnen. En del är repade och buckliga även på sidorna. Det är ont om plats och man parkerar längs vägarna. Det här är ganska långt söderut i Italien. Det innebär att det mesta inte är så välfungerande  och välordnat som i norra delen av landet. Man ser det kanske tydligast i bristen på respekt för trafikregler. Man stannar aldrig där det är stopplikt och man struntar blankt i heldragna linjer. Man får anpassa sig så gott det går, för man kommer inte fram om man står i en korsning med väjningsplikt och försynt väntar på tillfälle att köra ut. När bilar bakifrån kör förbi på ena eller bägge sidorna för att tränga sig ut, så börjar man förstå hur det ska gå till. Också alla dessa scootrar och motorcyklar! De kommer från alla håll. Man måste vara helskärpt och ha koll åt alla håll. GPS:en gav oss dessutom vid ett par tillfällen en överraskning i centrala Sorrento då vi hamnade på en gata som gick mellan två huskroppar, så smal att bilen precis fick plats. Ena backspegen slog emot ett stuprör och den andra tog i på ett annat sälle. Gatan var inte heller rak utan svängde åt olika håll och var uppskattningsvis 300 meter lång. Kändes som en rodelbana. GPS är bra, men inte alltid!

Huset vi bodde i var med självhushåll och bestod av ett stort rum, kombinerat sovrum och vardagsrum, plus kök och badrum. Snyggt möblerat och välordnat i det mesta. Köket var välutrustat och hade i stort sett allt man kan tänkas behöva. Den snyggaste ugn jag har sett! Synd att jag glömde fotografera den. En fin uteplats framför huset på solsidan blev den plats där vi oftast åt frukost och ibland middag med härlig utsikt. Boende med självhushåll ger intressanta tillfällen att botanisera i de lokala matbutikerna. Att kunna köpa prucciutto crudo i lösvikt eller provsmaka på läckra ostar innan de skär till lämplig bit och köpa lokalt odlade tomater, ger en extra dimension till resan, liksom boendet mitt i byn bland ”vanliga” människor. Alternativet att bo på hotell och få allt serverat är inte alls att förakta, men det här är garanterat roligare! En gång stannade en kvinna med sin bil när hon passerat oss på vår promenad uppför den branta backen. ”Vill ni åka med upp till piazzan?” frågade hon. Trevligt!

Vad var bäst – mest intressant? Jag tycker att det är svårt att gradera om man sätter upp Capri, Amalfikusten och Pompeji mot varandra. Om du ska dit på bara några få dagar, försök hinna med alla dessa tre om du kan vika en hel dag för varje bit. De är var och en väl värda att upplevas!

Pompeji för att uppleva en tvåtusenårig historia på ett konkret sätt är väldigt spännande och fantasieggande. Vulkanen Vesuvius i bakgrunden ger en extra dimension åt promenaderna där. Så fascinerande att gå på gator längs hus byggda för mer än tvåtusen år sedan! Husen är i de flesta fall enbart ruiner, men somliga är restaurerade till ett ungefär ursprungligt skick. Att komma in och se ganska välbevarade väggmålningar och vackra golvbeläggningar var intressant. Man får en känsla av att livet för så länge sedan här kanske inte var så väldigt annorlunda jämfört med idag. Om man tänker bort moderniteter som IT-teknik, telefoni och bilar. Man kan lätt fördriva en hel dag här. Mer intressant historielektion finns inte! Tag med matsäck eller ät pizza på pizzerian vid Forum – och se till att ha en vattenflaska med!

En tjugo minuter lång båttur tog oss från Sorrento till Capri. Den mytomspunna ön bjuder på fina promenader genom centrum av staden Capri där man kan fascineras av de dyra märkesbutikerna på ”dyra gatan”. De flesta nöjer sig med att titta i skyltfönstren – butikerna får bara enstaka besökare. Inte som i turistkommersen på torget eller nere vid hamnen. Promenadstråken som går förbi de fina, oräknerligt dyra villaträdgårdarna är också värda att upplevas. De leder över till södra sidan av ön med vacker utsikt även där. Anacapri längre västerut är en stad med mindre exklusivitet, det är inte lika uppstyltat där, säger dom. De speciella taxibilarna som är ombyggda med markiser som tak, är karaktäristiska, liksom de små skramliga orangefärgade bussarna. Man kan ta taxi eller buss från hamnen upp till Capri stad eller till Anacapri, som är lite längre bort från hamnen. Upp till Capri stad finns också gångväg med trappor om man vill ha lite gratismotion eller inte vågar åka med bussarna. Svårt att föklara vad som är speciellt med Capri, men ön gav ett väldigt starkt intryck. På båten därifrån kändes bara att det hade varit roligt, intressant och vackert.

Amalfikusten erbjuder serpentinvägar längs branten mot havet på med Amalfi, Conca dei Marini, Praiano och Positano. Där går det väldigt långsamt när man som turist inte är van. Det går oftast inte mer än trettio kilometer i timmen. Så en bilfärd till Positano, sex kilometer från vårt tillhåll, eller till Amalfi tjugotre kilometer längs samma väg, tar tid när det går i mopedfart i krokarna och backarna. Dessutom blir det stopp lite då och då när bussar ska försöka mötas eller när idiotiska turister (inte vi!!!) bara stannar mitt i vägen för att titta på utsikten och fotografera. För det är hisnande vackert överallt! Städernas centrum med de smala gränderna och många små torg erbjuder möjligheter för den som vill shoppa. Och det kryllar av turister! Om man bara står ut med alla andra turister som också vill se och uppleva detta är det en mycket rolig utflykt som jag absolut rekommenderar. Värt att upplevas! När man kör får man försöka svänga åt sidan när det går för att släppa förbi de som är vana att ta sig fram i krokarna och som vill köra fortare. Det är skönt att ha tomt i backspeglarna när man vill ha full uppmärksamhet framåt. För det kittlar ända ute i tårna ibland! Vem gillar inte kurvor!

Det har varit en riktigt intressant resa, rolig och mycket rik på upplevelser, så nu har ribban hamnat högt för framtida resor. Vad ska kunna slå det här?

Så långt jag kan minnas, har jag aldrig varit en sådan som suttit och petat i maten och skjutit tallriken ifrån mig när mer än hälften är kvar. Tvärt om : Jag har nog praktiskt taget alltid uppskattat och tyckt om det mesta som jag har blivit serverad. I hemmet där jag växte upp minns jag inget annat än att maten alltid var god. Ja, det förstås, havregrynsgröt till frukost var jag inte så förtjust i och jag har inte heller senare i livet lärt mig att uppskatta det. Men i stort sett allt annat har jag ätit med god aptit och – när jag växte upp och så länge jag var ung – i stora mängder. Ingen kunde tro det eftersom jag var smal som en sticka.

Mat handlar inte bara om att få i sig näring. Vad gör man när man ska träffa vänner på stan eller hemma? Man ses på ett ställe där man kan äta och dricka tillsammans eller bjuder hem vänner på middag. Man umgås över mat och dryck. Att äta och dricka spelar en central roll när folk träffas.Så har det nog alltid varit och så är det i de flesta kulturer. Ska man träffa vänner på stan spelar valet av restaurang stor roll. Och ska man bjuda någon på middag hemma läggs mycket energi på valet av maträtt och på dukning. Man tar fram bästa porslinet och finaste glasen och letar i recepten efter något gott och festligt. Helst lite originellt.

Ska det vara riktigt festligt  - vare sig man äter ute eller lagar till festmat hemma – tar man till en trerätters. Förrätt – huvudrätt – efterrätt. Förrätt – har du bjudit på Toast Skagen någon gång? Vet du att det var Tore Wretman som uppfann Toast Skagen? Ursprunget är nog lite enklare än hur man oftast gör den idag. Handskalade räkor hoprörda med majonnäs, smaksatt med salt och peppar på smörstekt bröd, toppat med löjrom. Men många gånger ser man Toast Skagen med hackade räkor, dill och citron utöver majonnäsen och löjrommen. Förvanskningar? Tja, viktigast är väl att det är festligt och gott. Men får det heta Toast Skagen om det inte är gjort efter originalreceptet?

Smorrgassbårrd! Det bräcker även den bästa trerättersmenyn! Inget är väl festligare än smörgåsbord. Oftast är det i form av julbord vi konfronteras med det. Hur många turer tar du för att ta mer mat när du bjuds på smörgåsbord? Två, kanske tre. Då är du en fuskare! Kom ihåg att inte blanda olika typer av mat på samma tallrik! Första turen får du bara ta sill av olika sorter och någon potatis. Jo, annat sillrelaterat, som sillsallad. Nästa tur är det övrig fisk. På ny tallrik plockar du på rökt och gravad lax, makrill, rökt ål och annat gott kallt. För det är fortfarande bara kall mat som gäller. Förutom potatisen förstås. Tallrik nummer tre ska fyllas på med kallskuret kött – skinka, sylta, korv, pastej och fler sådana läckerheter. Fjärde vändan blir det dags för småvarmt: Köttbullar och prinskorv, kanske en god stuvning med omelett. Och Janssons Frestelse. Mums!. När det är avklarat blir det varmrätt på den femte tallriken. Det kan ju variera vad man bjuds på här beroende på var i landet man är och när på året det är. Kokta revbensspjäll kanske. Eller en mustig köttgryta. Sjätte turen är till ostbrickan med kex och frukt. Sjunde och sista vändan är till tårta eller annat sött och en kopp kaffe. Sju vändor blev det alltså. Men det här är ingen skriven lag. Man måste ju inte. Men det är en hjälp att äta olika rätter utan att blanda saker som inte passar ihop på samma tallrik.

För att klara av alla de här turerna runt smörgåsbordet gäller det att planera, ta det lugnt och försöka förmå sig att inte ta för mycket av den goda sillen, ja, inte ta för mycket av något – vara återhållsam med bröd och smör också. Ålder kan också spela viss roll. Jag vet inte hur det är för andra, men jag klarade lätt av ett helt smörgåsbord när jag var yngre. Men efter 40 är det tyvärr betydligt svårare.

Matvanor ändras med tiden. Det går mode i mat som med mycket annat. För tio år sedan var det ofta ugnsrostad klyftpotatis till god och festlig mat hemma. Idag har potatisen fått sällskap med kålrot, palsternacka, morot och rödbeta. Prova med kålrabbi också. Gott!

Köttkonsumtionen har ökat väldigt mycket de senaste trettio åren. Det är inte bra för hälsan och det är inte bra för miljön. Jag har hört kockar föreslå att istället för stora biffar söka efter bättre kött, men i mindre bitar. Godare men inte dyrare. Bra idé!

Marinera köttet eller inte? En fläskkotlett, fläskkarré eller entrecote kan nog bli ännu godare med en marinad. Likaså biff av lite lägre kvalitet. Riktigt  bra kött behöver inte mer än salt och peppar. Marinad? Olivolja, balsamvinäger, soja, finhackad vitlök och peppar. Eller ersätt vinäger med öl. Salta köttet, om det behövs, efter stekning så blir det saftigare. Ta det lite lugnt med saltet över huvud taget! Vi konsumerar alldeles för mycket salt! Bättre att salta försiktigt när maten tillagas och låta var och en salta mer efteråt om man vill.

Vardagsmat? Korv och mos, spagetti och köttfärssås, köttbullar, panerad fisk, kycklingfilé, soppa. Härligt att det finns variation! Man måste inte äta korv och potatismos varje dag. Men ibland är det riktigt gott – om man gör riktigt potatismos på kokt potatis och gärna en morot, aldrig pulvermos! Och väljer man till det en god och kryddig korv, kolbasch, salsiccia eller chorizo av bra kvalitet, så blir det fest mitt i vardagen.

Ett tips för köttfärssås och andra rätter där tomatsås ingår: koka en stor sats tomatsås. Fräs hackad gul lök och finhackad chili i olivolja, tillsätt finhackad vitlök innan burktomater tillsätts. sedan ingefära och/eller örtkryddor. Låt koka ihop ordentligt och smaka av med salt och peppar. Förpacka i portioner som kan läggas i frysen. Stek köttfärs, plocka fram en portion färdig tomatsås som sedan blandas med  färsen. Lätt som en plätt! Tomatsåsen passar också finfint på pizza.

Smaklig måltid, vänner!

På väg från Helsingborg till Kastrup med Öresundståget strax efter klockan åtta på lördagsmorgonen stötte jag och min fru på en bekant som också skulle ut och resa. Vi skulle flyga till Dubrovnik, han skulle till Köln. Vårt flyg hade tid för avgång tjugo över elva, så vi hade gott om tid. Vår vän däremot, hade försovit sig, och kom fram till flygplatsen en timme senare än planerat, så han hade bråttom att komma av tåget när vi kom fram.

Men vi var ute i god tid, så vi tog oss lite extra frukost i godan ro, innan vi gick till incheckning med vår stora koffert. Det var snart gjort, varefter vi gick för att se vilken gate vi skulle söka upp. Vi hittade flightnumret och destinationen ”Zagreb” på skylten. Men ”Information saknas” stod det. Vi gick för att titta i butikerna ett tag innan vi gick till skylten igen, men fortfarande ingen information. Klockan närmade sig elva och det borde snart vara dags att gå ombord på planet. Fortfarande ingen information på tavlan. Jag stod och blev trött i nacken, för jag ville inte släppa blicken från tavlan när besked skulle komma om vilken gate vi skulle söka oss till. För det borde ju komma när som helst!

Vi skulle på en efterlängtad solsemester i vackra Viganj i Kroatien i september. Flygbiljetten gällde till Dubrovnik via Zagreb. Ankomst beräknad till tjugo över tre. Vid flyglatsen i Dubrovnik skulle vi sedan hämta ut en hyrbil under eftermiddagen som skulle ta oss den sista biten till vår destination.

Jag stod fortfarande och spände min nacke för att hålla koll på skylten. Då – kvart över elva kom till slut beskedet om vilken gate som gällde. Vi gav oss genast iväg. När vi väl kom till gaten, möttes vi av en skylt som sade att beräknad avgång skulle ske drygt två och en halv timme senare. En rejäl försening med andra ord. Men – vad skulle då hända med vår anslutning från Zagreb till Dubrovnik? Skulle det planet vänta in oss? Eller skulle vi kunna räkna med plats på ett senare flyg? Knappast. Problem! Tillbaka för att söka information. Medan jag stod med min kölapp och väntade vid informationsdisken kom en fråga från en av de som satt där bakom disken: ”Är det någon mer här som ska till Dubrovnik i dag?” Jag gav mig genast tillkänna.

”Jag ska se om jag kan boka om er så att ni kommer er till Dubrovnik idag. Ni kommer inte fram vid den ursprungligt beräknade tidpunkten, men det är säkrare att ni kommer fram över huvud taget.” Vi blev bokade på en flygning till Frankfurt, varifrån vi sedan skulle få flyga till Dubrovnik. Beräknad ankomst i Dubrovnik var klockan 21. Ursprungligen skulle vi ju ha varit där innan halv fyra. Vi skulle bli mer än fem och en halv timmar sena. Jag ringde till biluthyrningen och vår värd i Viganj för att meddela dem att vår ankomsttid var ändrad.

Vi som hade stigit upp i ottan för att vara i rimligt god tid, fick nu tillbringa flera timmar ytterligare på Kastrup innan vi till slut skulle komma oss iväg. Det finns faktiskt roligare ställen att befinna sig på om man vill slå ihjäl tid! I samband med ombokningen hade vi i alla fall fått matcheckar. Det kändes bra, för nu hade vi börjat bli hungriga. Utbudet av mat var dock inte det roligaste på den del av flygplatsen där vi befanns oss. Men ätbart i någon form hittade vi i alla fall, även om det så klart kostade mer än värdet på matcheckarna.

Strax efter den ursprungliga ankomsttiden till Dubrovnik, lite efter halv fyra, fick vi äntligen börja gå ombord på planet från Köpenhamn mot Frankfurt. Efter all väntan kändes det skönt att äntligen vara på väg. Då avundades vi vår vän som hade haft små tidsmarginaler på morgonen – vi hade mycket hellre haft det så!

Så landade vi i Frankfurt. Att det är en mastodontiskt stor flygplats fick vi känna av då planet taxade mer än tio minuter från landningsbanan till den plats där vi skulle få kliva av. Trots det var SAS-planet i tid. Nu skulle vi enligt tidtabellen vänta i ungefär en och en halv timme innan vi skulle komma oss vidare till Dubrovnik.  Snart kom vi till transferhallen och letade efter vår avgång på informationsskylten. Där möttes vi av nästa förseningsbesked! Vi ville inte tro det vi läste: Ny beräknad avgångstid klockan 21:40. Det kunde bara inte få vara sant! Ytterligare två timmars försening! Det här var också ett plan tillhörande det Kroatiska flygbolaget, liksom de två flighter som vi hade bokats om från. Det måste alltså vara något problem med det flygbolaget. Jag fick söka mig ut från området innanför säkerhetskontrollen för att hitta någon information från Croatian Airlines. Det visade sig pågå en konflikt mellan bolaget och de anställda. Jag ville så klart inte lägga mig i den konflikten, men kunde de inte ha valt en annan tidpunkt?

Hungriga och väntande igen. I den delen av Frankfurts flygplats kändes det inte alls som en jätteflygplats. Det var ett ganska avgränsat utrymme att röra sig inom i den transferhallen, vi hittade tre matställen, men inget som riktigt lockade. Mat fick vi i oss i alla fall, även om vi hade önskat oss något bättre. Vi försökte trots det att inte ha bråttom med maten, för tid hade vi gott om!

Flygbolaget bjöd alla på en god macka och till det valfri dryck av vatten, juice, öl eller vin under resan. De ville ge lite plåster på såren till oss försenade resenärer. Det kändes lite fattigt som kompensation. En riktig middag på fin restaurang kunde ha passat. Det smakade ju rätt br i alla fall, även om det blev apelsinjuice för min del. Jag skulle köra bil sista biten från flygplatsen till vår slutdestination, Viganj. Så landade vi till slut i Dubrovnik. Men åtta och en halv timme senare än vi hade räknat med.

Äntligen framme gick jag genast till biluthyrningen medan hustrun ställde sig vid bagagebandet att invänta vår stora väska. Det var nästan midnatt nu, så man fick ringa efter biluthyrningsrepresentanten. Han skulle komma om en kvart.

Väntan på bilen och väntan på hustrun med väskan. Mitt i natten. Dagen hade varit lång. Med långsam väntan, irritation, osäkerhet. Jag var riktigt trött vid det laget. Jag ringde också till stället vi skulle bo på för att meddela att vi var ytterligare försenade. Vi hade då kvar drygt två timmars bilresa.

Så kom biluthyrningskillen. Medan jag skrev på papperen kom hustrun. ”vårt bagage har inte kommit!” Mer stress!!! Vi måste in på flygplatsen igen för att anmäla vår saknade väska. En trevlig dam tog emot vår förlustanmälan, noterade adressuppgifter och beskrivning på den saknade väskan. Innan vi gick därifrån hade vi fått besked att vår väska stod kvar i Köpenhamn! Men damen kunde också meddela att väskan skulle komma att göra en resa nästa dag till Dubrovnik via Zürich. Och på måndagen skulle den skickas vidare till vår adress i Viganj.

Trötta och ganska irriterade tog vi hyrbilen i besittning, tog fram GPS:en och matade in adressen. Vi hade 130 kilometer bilkörning på krokiga och backiga vägar kvar att åka. Enligt GPS:en skulle det ta två timmar och en kvart innan vi äntligen skulle vara framme. Det tog lite längre tid. Klockan halv tre på natten gled vi tyst in på gården till det pensionat där vi skulle bo.

Vi hade hyrt en lägenhet med självhushåll så vi hade därför planerat att handla lite på vägen dit för att ha något till frukost. När vi nu åkte mitt i natten, fanns ju inga butiker öppna. Och vi var törstiga, men vatten gick ju inte heller att köpa.

Jag sov som en stock till halv tio på söndagsmorgonen. Sedan gick vi ner till bybutiken för att köpa något att äta. Utvilad njöt jag av vår promenad i den vackra byn vid havsstranden som badade i sol. Och sedan kunde vi njuta vi av en härlig frukost!

Den saknade väskan kom på måndagen. Och vi kunde fortsätta att må riktigt gott i den kroatiska idyllen vid havet.

Dan-Olof dog i en mc-olycka i sommar. Jag har räknat honom som en av mina allra bästa vänner. Även om vi inte umgicks särskilt mycket de sista åren, lämnar han ett stort tomrum efter sig. Beskedet om hans hastiga bortgång kom på fredagseftermiddagen 24 juli, då vi var i full färd med att laga till en god middag hemma för att fira inledningen av tre veckors semester. Det blev en lite dämpad och dyster middag, även om det var gott och festligt på bordet.

Jag träffade honom första gången på ett påskläger i Malung, jag tror att det var 1970. Vi var fortfarande tonåringar då. Men det var närmare tio år senare senare som vi blev kollegor och kompisar då jag började min tjänst i EFS i Fryksdalen i slutet av 1970-talet, ungefär samtidigt som Dan-Olof började jobba som musikkonsulent i EFS Värmland och Närke. I drygt 30 år har han bott med sin familj i Sunne där han lika länge har jobbat som musiklärare. Då jag bodde i Sunne i 10 år fram till 1988, umgicks vi ganska mycket. Vi hade gemensamma intressen i bilar och motorcyklar. Och musik. Det gick inte att undvika musiken där Dan-Olof var med.

Även efter att jag flyttat från Sunne har vi behållit kontakten. Vi har träffats någon gång per år. Det blev en tradition att Dan-Olof, hans svåger Bosse och jag åkte till Drammen där det i början av oktober var EM-deltävling i rally-cross. Det här var något av de första åren på 1980-talet och fortsatte så länge rally-crosstävlingarna arrangerades där i Drammen. När det tog slut på 1990-talet beslöt vi att fortsätta ses varje år i september, då STCC hade säsongsfinal på Mantorp. Nu är det slut även med det. Mina kompisar har då föreslagit att vi åker till Höljes i norra Värmland – nu igen för att se på rally-cross. Dan-Olof och Bosse var där i sommar, men jag gav mig inte tid, då det fortfarande fanns mycket att göra hemma med slutförandet av husrenovering. Men nästa år, då ska jag… Jag har grämt mig så mycket efter att jag fick dödsbudet. Varför tog jag mig inte ledigt för att åka upp dit? Varför?!

Det var alltid roligt i Dan-Olofs sällskap. Han var nästan alltid glad och positiv. Leendet fanns där som oftast. Och han hade så mycket idéer om saker man kunde tillverka eller förbättra, eller ändra på. Hans roliga klurigheter fick man ofta höra om. Han hade också tid att lyssna när det var jobbigt. Jag var deprimerad och hade det ganska tufft ett tag då vi bodde i Sunne. De långpromenader vi hade då betydde mycket för mig. Jag fick sätta ord på det jobbiga och svåra och jag hade någon som lyssnade på mig. Han hade ett stort hjärta!

Jag tror att de som är musiker ofta är väldigt intelligenta. Musikutövande engagerar båda hjärnhalvorna samtidigt. Det stimulerar tankeverksamhet och kreativitet. Tror jag. Jag kanske har fel. Men det stämde så bra på Dan-Olof. Han hade ofta mycket på gång, var alltid i farten. Men ändå såg han ut att ha tid för allt och alla. Och han var helgjuten, rejäl och rakryggad. Någon man kunde lita på.

Min sista semesterdag var det begravning i Sunne. När vi kom till Sunne kyrka ett par minuter innan det skulle börja, var kyrkan fullsatt. Och det är ingen liten kyrka. Det var mer än 400 personer på begravningen. Jag har aldrig varit med om dess like! Men det var fint och stämningsfullt, massor med fin sång och musik framförd av Dan-Olofs kolleger från Kulturskolan.

Nästa sommar när det är rally-cross i Höljes kommer inte Dan-Olof att var med. Jag kommer ofta på mig med att skjuta upp saker. Måste först bli klar med det eller det projektet – sen ska det bli av. Någon som känner igen sig? När ska livet levas om man hela tiden skjuter upp det till att levas någon gång senare? Det är så man missar tillfällen som aldrig kommer igen. Och vi vet inte hur morgondagen ser ut. Man kan inte ta något för givet!

Dan-Olofs dotter Jenny skrev den här vackra dikten om sin käre far:

Har du en snickeriverkstad  i din himmel, du Gud?
Där pappa kan hyvla och svarva?
Har du tänger och tvingar och borrar och plugg?
Har du brädor och skivor och bitar?
Har du sandpapper och fogsvansar och skruvdragare och slip?
Har du stämjärn och träklubba och bandsåg?
Har du trä så det räcker för allt han tänkt ut?
För hans ständigt skapande händer?

Har du saker att meka med i din himmel, du Gud?
Så pappa får fixa och dona?
Har du lödkolv och tenn och avbitartång?
Har du kontaktlim och najtråd och kabel?
Har du plats för lådor för allt som kan vara bra att ha?
Alla skruvar och muttrar och pryttlar?
Har du verktyg så det räcker för allt som han kan?
Varianter för alla tänkbara lägen?

Har du konsertsal och musikrum i din himmel, du Gud?
Där pappa kan spela och sjunga?
Har du fioler och basar och gitarrer och trummor?
Har du nyckelharpor och pianon och mandoliner?
Har du förstärkare och mikar och förlängningssladd?
Har du dator och notprogram och mixer?
Har du instrument så det räcker för hela hans musikalitet?
Toner för alla hans melodier?

Har du människor där i din himmel , du Gud,
som pappa känner och älskar?
Har du fäder och mostrar och  kamrater och kollegor
som gått före genom himmelens portar?
Har du barn och vuxna och föräldrar och elever
och människor av alla slag att lära känna?
Har du folk så det räcker för all hans omtänksamhet?
För hans stora och älskande hjärta?

Och har du frid? Frid för all tid och evighet?

Har du allt det i din himmel, du Gud,
då vet jag att pappa är hemma.
                                                         Jenny Melander

Musik i olika former har spelat stor roll för mig i nästan hela mitt liv. Tyvärr blev det inte  någon fortsättning av den påbörjade pianoundervisningen när jag var 10 – 12 år. Så jag hör till den den stora grupp av vuxna som sörjer att det inte blev mer av ungdomsårens instrumentalundervisning. Men musik har ändå i olika hög grad alltid funnits i min närhet.

Jag tror att det var någonstans i 15-års åldern som jag började sitta på mitt rum med familjens transistorradio och lyssnade på pop-musik. Jag hade hittat Radio Luxemburg, en kul radiokanal då på 60-talet! Då fick jag rolig popmusik varje kväll. På Sveriges Radios musikkanal P2 var det mest dragspelsmusik när det inte var Tio i Topp på lördagseftermiddagar och Kvällstoppen på tisdagskvällar. Pappa spelade ibland Negro Spirituals på grammofonen. Det fanns också någon skiva med Mahalia Jackson. Härlig medryckande musik i Spirituals och gospel! Och mycket av den popmusik jag lyssnade på då i mitten på sextiotalet var i själva verket rockig blues. Grupper som Spencer Davies Group, Eric Burdon & The Animals och Rolling Stones hade tagit starkt intryck av amerikansk bluesmusik. Också fanns Georgie Fame! En fin artist som sjöng lite poppig jazz.

Jag tror att tonspråk och rytm, som till stora delar är gemensamt i gospel, spritiuals och blues, så småningom ledde mig vidare till att också upptäcka JAZZ. I det då nya fina biblioteket i Falun kunde jag leta upp en LP-skiva med Glenn Miller Band eller liknande, att sätta mig och lyssna på i hörlurar. Så tillbringade jag ofta en håltimme eller frukostrasten, när jag gick i gymnasiet.

Det har blivit mycket musiklyssnande genom åren, på radio, vinylskivor, kassetter, CD-skivor och nu på senare tid Spotify. Och det har blivit en del konserter  - klassisk musik, opera, rock, blues, orgelkonserter, jazz. Favoritplatser är Berwaldhallen, Konserthuset, jazzklubben Fasching och så någon kyrka med fin orgel där man kan njuta av Bach.

Så smaken är bred. Men när jag sätter på mig hörlurarna till min telefon och väljer musik att lyssna på när jag åker hem från jobbet blir det oftast jazz. Men Jazz är ett brett begrepp. Det ryms så mycket där. Jan Johanssons finstämda tolkningar av folkmusik på piano tror jag att många kan njuta av. John Coltranes lite hårdare och tuffare saxofonsolon kanske är svårare.

Här några tips att leta fram på Spotify eller YouTube: I kategorin ”något av det vackraste som finns”: ”Summertime” med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong. Den ger rysningar! En jazzartist som har gjort mycket fin musik är Miles Davies. Hans ”Tutu” är suggestiv och läcker! En nutida fin jazz-sångare är Kurt Elling. Lyssna på när han sjunger ”April in Paris”! Det får en att vilja åka dit!

Jag har hört Kurt Elling live i Stockholm. En gång på Fasching och en gång i Konserthuset. På Fasching uppträdde han med ett danskt storband. En helt fantastisk konsert! Han gjorde det bra i Konserthuset med sin kompkvartett, men närheten på jazzklubben var oslagbar! En annan artist som varit på Fasching är Georgie Fame. Han är ofta i Sverige och uppträder. Ta tillfället om det ges!

Åter till lyssningstipsen: Diana Krall är en ganska lättlyssnad jazzartist. En annan nutida och bra artist är Jamie Cullum, men honom behöver man kanske inte påminna om? Något jag ofta avnjuter på Spotify är en av hans spellistor ”Jamie Cullum´s BBC Radio 2 Show”. Mycket rolig musik där!

Några av de forna artisterna som var verksamma i mitten av förra seklet är värda att lyssna på. Jag slår gärna ett slag för Sarah Vaughan. Hon hade en fin, lite beslöjad röst, med ett otroligt stort tonomfång.

Så här skulle jag kunna fortsätta. Kolla gärna själv istället, om du vill och har fått mersmak! Med YouTube och Spotify finns nästan obegränsade möjligheter att hitta intressant musik. Lite annat nu än när jag var ung och gjorde blandband med musik inspelad från radion. Bökigt med kassettbanden som trasslade ibland, och det var lite si och så med ljudkvaliteten. Nej – allt var inte bättre förr!

I norra Västerbotten, sex och en halv mil västerut från Skellefteå ligger Jörn. Där byggde mamma och pappa en villa i slutet av 50-talet. Pappa hade haft sina första jobb i Ervalla utanför Örebro och sedan i värmländska Sunne innan det blev flytt till Jörn på hösten 1957.

Där, inom en radie på två – tre mil, fanns både mammas och pappas föräldrahem. Så mormor, farmor, farfar, alla mostrar, morbröder, fastrar och farbröder fanns på nära håll där. Liksom oräkneligt många kusiner. Tidigare hade vi träffat dem alla bara under några semesterveckor på somrarna.

Det lilla nybyggda huset blev fint. Köket hade Perstorpsplatta på köksbänken och på fönsterbänkarna. Det var fina saker då på 50-talet! Jag och min ena bror hade ett gemensamt rum där vi hade plats att bre ur våra leksaker på golvet. I källaren fanns badrum, tvättstuga, pannrum och garage.

I närheten av vårt hus låg ett stort sågverk. Där kom senare Jörnstugan och Jörnträhus att tillverkas. Att orten ligger just där den är beror nog mest på järnvägen. Det finns en järnvägsstation – även om den inte fungerar som sådan idag – och en viadukt över järnvägen som vi fick passera över på väg från den västra delen där vi bodde, när vi skulle till centrum.

Några för mig just då viktiga saker hände under åren i Jörn. Jag började skolan. Och jag fick min första cykel. Att vi också fick en ny lillebror då vägde nog just då ungefär lika tungt som att få cykeln. Att börja skolan var ett stort steg för en liten kille som inte hade gått i förskola. Men det hade i stort sett inga andra barn gjort heller vid den tiden. Så det var spännande och nytt. Som en del andra hade jag hunnit tjuvstarta med att läsa redan innan skolan började, så det gick ganska lätt att komma igång med att läsa, räkna, skriva.

Utifrån fotot tror jag att det måste ha varit sommaren innan jag började skolan som jag fick min nya fina röda Monark. Min större lillebror fick också en liten cykel. Jag minns att de stod inne i vårt rum när vi vaknade på morgonen. Jag minns också den stora lyckokänslan. Och tacksamheten till pappa och mamma som hade köpt cyklar till oss – de förstod en del av vad som kunde vara viktigt för en liten grabb!

I det närmaste huset på ena sidan fanns det två killar som var ungefär jämnåriga med oss. Vi var väldigt ofta tillsammans när vi var utomhus och lekte. Och vi hade ofta väldigt roligt tillsammans.

Det var nog på vårvintern när jag gick i andra klass som det hände som inte fick hända. Det var eftermiddag och ganska mörk ute. Min bror och jag gick ut. Som vanligt tittade vi efter grannpojkarna. En liten bit längre ned på gatan var det något som pågick, svårt att avgöra vad. Så vi blev nyfikna och gick dit. De två killarna från grannhuset var där och på marken låg ett barn på mage som såg ut att ha ont. Hela situationen var obehaglig. Allt kändes fel. Så befallde den större av grannpojkarna mig: ”Ställ dig på honom!” Hans röst var inte så glad och vänlig som när vi brukade leka och ha roligt tillsammans. Nu var han aggressiv. Jag vägrade naturligtvis. Då blev han ännu hårdare och mer hotfull i tonen: ”Om du inte gör som jag säger kommer jag att slå dig också!” Jag var ganska liten för min ålder och var inte van vi sådan aggressivitet. Så jag blev rädd och lydde. Klev upp och ställde mig på det liggande barnets rygg. Så kom vår mamma springande och stoppade fortsättningen. Tack och lov! Jag har aldrig vågat tänka tanken vidare på vad som skulle ha hänt om det inte hade kommit en vuxen.

Det här var en katastrof. För att komma bort från de här brödernas inflytande över mig och min bror beslöt pappa och mamma att vi skulle flytta därifrån. Det sista jag minns av den här tråkiga händelsen var att jag satt hos polisen tillsammans med pappa. Det var obehagligt, för det som hade hänt var ju vidrigt. Efter det tror jag att jag har hållit den här händelsen borta ifrån mig genom hela uppväxten men också senare genom hela livet, Nu när jag skriver om det har jag försökt närma mig det obehagliga minnet. Det känns som ett bra sätt att bearbeta det jobbiga. Så det blev bara tre år i Jörn innan det blev att flytta igen. Flyttlasset gick söderut igen. Nu till Dalarna.

Så här långt i livet har jag hunnit med en del olika saker. Kasten har ibland varit tvära. Jag har provat på att vara pastor, fastighetsmäklare, bank- och försäkringsrådgivare och bolånehandläggare. Det finns en sak kvar att göra, som jag mycket gärna skulle ägna mig åt om förutsättningarna fanns. Om det inte var så att jag behöver jobba med bolånen för uppehällets skull, skulle jag ägna tid åt att skriva. Mitt drömyrke är att vara författare.

Vad är det då som lockar? Att se sitt namn på omslaget till bästsäljare i bokstånden? Att få berätta intressanta historier framsprungna ur min egen föreställningsvärld? Att jobba med det skrivna ordet? Att sitta i ensamhet och fabulera? Ja, det är nog själva skrivandet som lockar mest, tror jag. Att få berätta historier utifrån mina egna referensramar har en lockelse.

Men ensamsittande på sin kammare behövs för att kunna koncentrera sig på skrivande. Till det krävs också en stor dos självdisciplin. Det skulle kanske bli tråkigt? I vårt lilla Sverige, med ett förhållandevis litet språk blir upplagor av en bok inte så stora, det innebär att även om man får någon förläggare att ge ut det man skriver, så blir det sannolikt inte så bra betalt i förhållande till nedlagd tid på skrivande och olika former av research. Man behöver bli som en Jan Giullou eller Leif GW Persson, som får sälja stora upplagor. Ja, inte nödvändigtvis i den storleksordningen kanske, bara det räcker till att få rimligt betalt för nedlagt arbete.

Vad skulle jag skriva? Deckare, romaner? Historiskt förankrade berättelser förlagda i en annan tid? Kanske poesi i någon form? Nä, någon poet tror jag inte att jag kan vara. Prosa är nog det som gäller. Publiken vill ju ha deckare med mord och mördarjakter. Det är sånt som säljer. Men jag tror att det är mer intressant att få berätta om vanliga människor och vardagsdramatik. Det kan vara nog så intressant!

Om jag hade mer tid. Om jag kunde släppa en del andra måsten. Om…