26 mars, 2012

Gymet

Filed under: Hälsa och friskvård — Hans Sundström @ 21:56

Sedan ganska många år har jag ägnat mig åt styrketräning. Jag tränar inte för att kunna ståta med ett sexpack på badstranden, utan bara för att det faktiskt är riktigt roligt och för att jag känner att det är så välgörande. Jag mår bra av det.

Det var för lite mer än 15 år sedan jag första gången beträdde ett gym. Innan dess hade jag inte tränat alls, egentligen. Jag begåvades med hög ämnesomsättning, vilket har gjort att jag inte lägger på mig onödiga kilon kroppsvikt. Vet att många tycker att det är orättvist! Men så är det och jag är tacksam för det! Men då har jag heller aldrig haft den motivationen till träning att jag måste bränna överflödiga kalorier. Men träning för att få bättre kondis skulle väl aldrig vara fel.  Löpning har dock aldrig lockat mig. Det har bara känts trist och enformigt. Och väderberoende.

Men första gången på gymet kändes bra! Det var roligt! Jag fick ett träningsschema. Övningar för hela kroppen, två gånger i veckan. Efter några veckor kände jag mig stark som Karl-Alfred. Men jag var fortfarande samma taniga kille med smala armar och ben. Nu, efter många års träning har jag väl fått lite större muskler, men jag ser fortfarande inte ut som Dolph Lundgren. Och det har jag inte strävat efter heller. Då skulle jag behöva öka träningsdosen till tre eller fyra gånger i veckan, minst.

Men jag är nöjd med mina två gånger per vecka som jag började med. Det ska fortsätta att vara roligt. Det får inte bli för mycket, så att det blir jobbigt i något avseende. Om jag har tränat i sjutton år och som regel två gånger i veckan utan att tröttna på det, ska jag kunna fortsätta med styrketräningen i samma takt, i sjutton år till. Eller mer. För jag känner att det är så välgörande. Men det får inte vara så heligt att träningstillfällena alltid går före allt annat. Det har så klart hänt att det har blivit veckolånga uppehåll ibland. Och då är det som att kroppen vill straffa med att det blir ett jobbigare och svårare träningpass innan man efter ett par gånger är tillbaka i god form igen.

Det är roligt att se och möta andra människor på gymet. Tack och lov är det inte bara vältränade snygga och unga människor. Där finns också personer som ordinerats styrketräning för att bota arbetsskador, där finns överviktiga som vill träna sig till mindre omfång och vikt och smala, taniga som vill öka i omfattning. Och det är alla åldrar, nästan. Inga barn. För det är verkligen ingen barnvänlig miljö. Skaderisken är stor för barn. Leka får man göra på andra ställen. Men unga, medelålders och äldre rör sig på gymet.

Att ta ut sig ganska ordentligt på en timmes träningspass ger en underbart skön trötthetskänsla i hela kroppen. Om man sedan också får sig ett bastubad efteråt, blir det hela till en härlig njutning! Man mår så underbart fantastiskt bra timmarna närmast efter träningen. Det är beroendeframkallande. Verkligen! Delvis är det nog så att man faktiskt blir morfinberoende av kroppens endorfiner som utsöndras när man tar ut sig tills det gör ont i musklerna. Man är alltså narkoman. Jag tror att det här är ett nyttigt och välgörande beroende. Det ger ett välbefinnande som är både fysiskt och psykiskt. Vi är inte skapade för att sitta åtta timmar per dag fem dagar i veckan vid ett skrivbord och sju kvällar i veckan i TV-soffan. Man måste röra på sig! Och det är njutbart!

24 mars, 2012

Våld i hemmet

Filed under: Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 18:38

Jag har sett det på avstånd på olika håll och det är överallt lika förödande. Fysiskt våld inom hemmets väggar kan pågå i det tysta under lång tid. Grannar, vänner och arbetskamrater har ingen aning. För den som är utsatt för våld får det ofta långtgående följder.

Det skadar och förstör mer än man kan tänka sig. Den som är slagen gör – medvetet eller omedvetet – allt för att inte upprepa den situation som ledde till misshandeln. Ju oftare det händer, desto trängre blir livet när man ska försöka undvika mönster och situationer som tidigare har lett till våldssituationer. Det finns alltför många exempel på hem där kvinnan har blivit misshandlad och terroriserad av sin man när barnen har varit små, men det har fortsatt genom hela livet därför att den slagna ofta har stannat kvar i förhållandet. För ofta säger den slagna att hon älskar sin man och ofta säger hon att det är hennes fel att han slog. ”Han slog därför att jag gjorde något jag inte borde göra.” Ett liv i skräck för att göra fel och bli slagen igen. Men man drar sig för att anmäla. Och man drar sig för att bryta upp och gå.

Men vad händer med barnen som behöver växa upp i en sådan familj? Det sker kanske inte så ofta inför barnens ögon, men det sker oftast högljutt. Den som blir arg och aggressiv börjar ofta också höja rösten. Att sitta och kura på sitt rum och lyssna till det som pågår i en annan del av hemmet, hur påverkar det barn som växer upp? Hur går det för de barnen som vuxna?

Jag har själv ingen sådan erfarenhet, då jag fick växa upp i ett trygg och kärleksfull familj. Men jag har sett och hört hur andra har fått en jobbig start i livet därför att man har fått växa upp med en våldsam far och en hunsad och undergiven mor. Det skapar för många en osäkerhet och rädsla för att själv gå in i en tillitsfull relation. En osäkerhet som kan följa med i hela livet och göra det svårt att någonsin våga leva tillsammans med någon.

Vad är det som gör en del människor, otfast män, till så ondskefulla monster? I de flesta fall kan man se att det har funnits våld i deras uppväxt. Aggressivitet, stryk och andra våldsrelaterade bestraffningar blir det språk man lär sig. Våld föder våld. Fysisk överlägsenhet har blivit det man har lärt sig att lita till när man inte behärskar situationer i hemmet, när man sedan själv har bildat familj. Så sträcker sig våldet genom generationer! Och skapar så mycket lidande för så många. Den som växer upp med slag, hårda ord och kränkningar blir en osäker person som ofta inte klarar sig utan att slå sin livspartner och som genom det också förstör för sina barn som blir socialt handikappade och  otrygga. Dessutom – finns det något ynkligare än den som ger sig på en svagare part? Fegt! Lågt!

Våldsspiralen måste brytas så snart man ser det första tecknen. Den som blir slagen måste lämna den som slår. Det finns aldrig några förmildrande omständigheter eller ursäkter för våldet! Den som blir kvar skapar ett livslångt lidande för sig själv men också för barnen i ett våldsdrabbat hem.

Konflikter ska man lösa verbalt, aldrig aldrig aldrig med våld!

19 mars, 2012

Alfa Romeo

Filed under: Bilar — Hans Sundström @ 21:50

Jag har ett minne från någon gång i början av 80-talet. Det är sommar, barnen är små och vi åker i vår Opel  Record Caravan på en väg som leder ned för en höjd eller ett berg. Vägen är lite krokig och vi närmar oss en högerkurva. Det var varmt, men det var bara lyxbilar som hade air condition då, så många fönster är öppna. Så ser jag snett framifrån höger en mötande bil som kommer fram mot kurvan. Jag ser hur bilen växer fram: En vindruta och en vacker taklinje, så kommer en ännu vackrare bakruta och efter det en vacker silhuett, innan bilen vrider sig mot oss i kurvan. Så möter vi den snygga fronten på en röd Alfa Romeo Giulia GT, den modell som populärt kallas Bertone-kupé. Det här var modellen med så kallad osthyvelfront. Den var så vacker! Vilken harmonisk form! Och när den fortsatte uppför backen bakom oss kunde jag hör det karaktäristiska ljudet från motorn, det var härlig musik! Åh! En sådan bil skulle man ha! Snygg och snabb. Problemet var att det inte var en passande familjebil. Den var helt enkelt för liten för familjens behov. Svårt att få med barnvagnen.

Mot slutet av 80-talet köpte jag en Alfa Romeo för första gången. En vackert grön sportkupé, en begagnad Alfasud Sprint, att ha som andrabil. Vilken körglädje! Körställningen var hopplös. Om jag satt med lagom avstånd för mina fötter till pedalerna var det svårt att nå ratten. Men det var en härlig bil. En bil att tycka om, även när den började rosta på konstiga ställen. Det var tyvärr så, med Alfa Romeo vid den tiden att de dels använde dålig rysk plåt i bilarna, dels hade de fyllt hålrummen med skumplast som i vårt klimat höll kvar fukt och gjorde att bilen rostade. Så Sprinten såldes billigt, men blev länge saknad.

För sex – sju år sedan skull jag byta bil, efter att i flera år ha åkt vardagliga, präktiga VW Golf, VW Passat och Opel Omega. Nu var det dags, tyckte jag, att söka något mer intressant. Då gick tankarna snart till Alfa Romeo igen. Det blev en -98 årsAlfa Romeo 156 V6. Jag har aldrig tidigare varit så nöjd och glad över en bil! Det var den bästa bil jag någonsin har haft! Du som vet hur en 156:a ser ut, förstår när jag påstår att det var en snygg bil. Den var dessutom fantastiskt rolig att köra och den var trygg och stabil i alla fören, både sommar och vinter. Och den var driftsäker och så problemfri man kan begära att en begagnad bil med mer än 15 000 mil bakom sig kan vara. Inte ett dugg sämre än präktiga tyska eller svenska prestigebilar! Det är nog så idag, att en bils kvalitet och driftsäkerhet beror minst lika mycket på hur en bil hanteras och sköts, som på hur välbyggd den är från början.

En del av det fina i Alfa Romeos bilar är motorerna. Från mitten av 1950-talet har det funnits en fyrcylindrig cross-flow-motor med dubbla överliggande kamaxlar och  dubbla förgasare. Motorblocket är gjutet i aluminium. Cross-flow, dubbla weberförgasare och hemisfäriska förbränningsrum var high tech på femtiotalet, men motorn följde med ända in på 90-talet. Kombinationen av det vassa insugs- och avgasljudet från den här motorn är älskat! Världens bästa motor, har många sagt.

En annan legendarisk Alfa-motor kallas ”Busso-sexan”.  V6:ans konstruktör hette Guiseppe Busso. Många har också kallat den här motorn för världens bästa motor. Hur gör man en objektiv bedömning? Det är hur som helst en mycket varvvillig motor med ett karaktäristiskt ljud. Nu var vi där igen! Ljudet av en Alfa Romeo!

OLYMPUS DIGITAL CAMERAVad är det som gör att man tycker om – till och med älskar – Alfa Romeo? Många tycker om hur de ser ut. Ännu fler tycker om Alfas köregenskaper. Samspelet mellan bil och förare, hur gas, broms- och kopplingspedal, växelspak och ratt liksom blir till ett med den som kör. Det stabila väggreppet, motorns respons. Ljudet. Man får en känsla av att bilen trivs med att köras. Körglädjen!

15 mars, 2012

Till och från jobbet i storstan

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 22:39

Man kan välja olika sätt att ta sig till och från jobbet. Avgörande för de flesta är avståndet mellan hemmet och jobbet. Kan man promenera eller cykla? Kostar inget. Annat än bra skor för alla årstider eller en bra och väl underhållen cykel. Är avståndet längre måste det till bil, buss, tåg eller tunnelbana. För många blir det väl en kombination.

Med bil åker man från dörr till dörr. Bekvämt! Med kollektiva färdmedel måste man oftast gå till närmaste busshållpats och sedan på samma sätt gå från närmaste hållplats eller station i närhet till jobbet. I alla väder. Forskare påstår att det är hälsosammare att åka kollektivt till jobbet. Den motion man får mellan hemmet och det allmänna transportmedlet och motsvarande i färdens andra ände betyder mer för hälsan än man tror. Det kom en forskningsrapport för ett par år sedan som kunde visa på märkbart lägre vikt hos de som åker kollektivt jämfört med de som åker bil. De små och till synes obetydliga promenaderna har betydelse i jämförelse med de bilåkare som inte promenerar alls på väg till jobbet.

Så vad väljer man? Bekvämlighet i bilen? Trängsel på bussen eller pendeltåget som jag dessutom inte kan kliva på hemma vid ytterdörren? För det senare alternativet måste man ta sig till en hållplats eller station i alla väder.

Normalt tycker väldigt mycket om att köra bil. Men nu bor jag i en förort till Stockholm. Då tillkommer andra faktorer att ta hänsyn till. Vägarna in mot stan, där jobbet finns kan inte svälja all biltrafik som på kort tid vill ta sig in till stan. Det blir köer som kryper fram ibland. Och står stilla ibland. Att sitta i bilkö är bland det mest frustrerande som finns. Jobbigt. Irriterande. Man är inte på gott humör när man till slut har tagit sig till jobbet. Då har sista kvarten också gått åt till att hitta en parkeringsplats. Om vägarna är trånga, så är det rätt bra med bussar och spårbunden trafik in mot stan. De går oftast i tid, faktiskt! Undantagen, som man kommer ihåg, är irriterande och jobbiga, när tågen blir överfulla och man kommer sent till jobbet eller sent hem. Men det fungerar faktiskt oftast riktigt bra! De som klagar och tycker att Stockholms kollektivtrafik är dålig och dyr, skulle behöva praktisera ett halvår någonstans ute i landet, boende på samma avstånd från jobbet som de flest gör här och stå och vänta på en buss som i bästa fall går varje halvtimme på morgon och eftermiddag i rusningstid. Övriga tider är et bra om bussen går en gång i timmen.

Jag brukar börja min resa till jobbet på cykel. Jag kastar mig ner för backen i början av gång- och cykelvägen till stationen i Jakobsberg. Det tar en kvart att promenera dit. Att cykla tar tre – fyra minuter. Så jag cyklar året om, även på vintern, om det är plogat och sandat. Sedan tar pendeltåget 20 minuter in till Stockholm Central, där jag byter till tunnelbanan. Det är en sport att försöka välja position i tåget så att man kommer ut på perrongen så nära trappen ner som möjligt, där folkmassan från tåget sedan ska gå ner och ta sig ett par hundra meter till T-Centralen för att åka vidare med tunnelbanan. Det är ofta trångt och många som går mycket långsammare än vad jag vill. Svårt att komma förbi ibland. Andra kommer och tränger sig och nästan knuffar sig fram. Ofta trampar jag ofrivilligt på någons häl. Andra trampar på mina fötter. Samtidigt rör sig en annan folkmassa åt andra hållet från T-banan mot pendeltågen.

Så småningom är man trots allt framme vid tunnelbanan. Om jag då får vänta ett par minuter på mitt tåg vill jag ta mig till bortre änden av perrongen, för jag ska gå ut åt det hållet när jag kommer till min slutstation för resan. Men ofta är det så tjockt med folk på perrongen att det är svårt att ta sig fram. Och kommer mitt tåg innan jag hunnit till andra änden, vill jag ändå åka så långt fram i tåget som möjligt. När jag då med liten marginal ska ta mig in i tåget innan dörrarna stängs, är det ofta någon annan framför mig, som också ska in. Dessa illvilliga marodörer som man har framför sig, skyndar sig ända tills de är precis innanför T-banedörren. Där stannar de upp och står i vägen, så att jag  får problem att hinna komma in. Undrar om jag också gör så – skyndar mig in, stannar upp och drar en suck av lättnad: Jag hann!, innan jag går vidare in utan att tänka på att andra kommer bakom mig.

Nog finns det irritationsmoment i resan med kollektiva färdmedel. Men det är också underhållande och intressant med alla människor man har runt omkring sig. Och man kan åka pendeltåg och koppla av, lyssna på radio eller musik i hörlurarna, stänga ute allt runtom och läsa eller slumra skönt. Så kommer man fram gladare och mer utvilad än om man kör bil och behöver sitta i bilköer.

10 mars, 2012

Jobb eller ledighet?

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 00:13

Det är sen fredag kväll när detta skrivs. Är det veckans bästa tidpunkt? Arbetsveckan är avverkad och en ledig helg ligger framför. Aktiviteter, nöjen eller bara vila. Möjligheter att göra det man vill. På egen hand, med vänner eller familj. Är ledighet den idela formen av tillvaro?
Är det inte så att växlingen mellan arbete och fritid är det ideala? Det får mig att må bra. Och jag tror inte att jag är ensam om det. Arbetsveckan och  helgens ledighet. Ibland någon eller några veckors semester som längre ledighet för att vila ut och hämta ny energi.

Men hur länge klarar du av att vara ledig innan det blir långsamt och tråkigt? Efter tre – fyra veckors semester är många glada att få komma tillbaka till jobbet, med arbetskamrater och något att göra på dagarna.

Men hur ska det bli sedan, när jag blir lite äldre och det blir aktuellt med pension? Ska det bli den idealtillvaro som så många drömmer om? Det är då man ska förverkliga drömmarna om resor, livet i stugan på landet eller i bungalowen i Spanien. Ingen arbetsledare ska längre kunna tala om vad och hur saker ska göras. Frihet att göra vad man vill eller låta bli att göra saker. Slut på alla plikter och”måsten”. Äntligen fri från jobb och slit!

Hur länge kommar man att njuta av friheten innan det blir långsamt och trist? Det finns så många exempel på människor som bara tar slut och dör efter pensioneringen, därför att man blir passiv, isolerad och tappar livsviljan.

Men vad blir man fri till? Det måste finnas något som ger stimulans och glädje i den nya och fria situationen. Att vara ledig för resten av livet är kanse kul en vecka om det vill sig illa.

Skulle man vara friskare gladare och lyckligare om man fick jobba så länge man vill och orkar även efter 67! Här kommer det uppmärksammade och kanhända lite missförstådda uttalandet av Fredrik Reinfeldt, där jobba till 75 blev det som dominerade.

Det är kanske bra även när man är 70 eller äldre att få bli glad över fredagskvällen efter en arbetsvecka! Men man behöver förståss ha förmånen av ett jobb som inte sliter ut folk i förtid och där man får känna att man är önskad och behövd. Det borde vara möjligt med all den erfarenhet man kan ha när man är äldre och har varit länge på samma jobb. Kanske jobba fyra dagar i veckan och ha långledigt på helgerna?

Jag har full respekt för människor som sliter och jobbar hårt på många arbetsplatser, där man mer än allt annat önskar att få sluta jobba och hellre tar pension redan vid 61, om det är ekonomiskt möjligt, än väntar till 75.

Men jag tror inte på de som säger att äldre måste sluta jobba för att lämna plats åt arbetslösa ungdomar. De slåss inte  om samma jobb! Ungdomsarbetslösheten måste bekämpas med andra medel.

Jag har fyllt 60 under vintern som gick. Om fem år till skulle jag bli 65, som betraktas som den självklara slutpunkten för de flesta. Fem år är inte lång tid. Jag vet inte om jag vill sluta jobba då. Om jag får vara frisk kan det vara lika självklart då att fortsätta gå till jobbet. Men man behöver inte sätta upp något mål för hur länge man ska jobba. Man tar väl ett år i sänder då. Vi får se då.