Hans Sundström

Sedan ganska många år har jag ägnat mig åt styrketräning. Jag tränar inte för att kunna ståta med ett sexpack på badstranden, utan bara för att det faktiskt är riktigt roligt och för att jag känner att det är så välgörande. Jag mår bra av det.

Det var för lite mer än 15 år sedan jag första gången beträdde ett gym. Innan dess hade jag inte tränat alls, egentligen. Jag begåvades med hög ämnesomsättning, vilket har gjort att jag inte lägger på mig onödiga kilon kroppsvikt. Vet att många tycker att det är orättvist! Men så är det och jag är tacksam för det! Men då har jag heller aldrig haft den motivationen till träning att jag måste bränna överflödiga kalorier. Men träning för att få bättre kondis skulle väl aldrig vara fel.  Löpning har dock aldrig lockat mig. Det har bara känts trist och enformigt. Och väderberoende.

Men första gången på gymet kändes bra! Det var roligt! Jag fick ett träningsschema. Övningar för hela kroppen, två gånger i veckan. Efter några veckor kände jag mig stark som Karl-Alfred. Men jag var fortfarande samma taniga kille med smala armar och ben. Nu, efter många års träning har jag väl fått lite större muskler, men jag ser fortfarande inte ut som Dolph Lundgren. Och det har jag inte strävat efter heller. Då skulle jag behöva öka träningsdosen till tre eller fyra gånger i veckan, minst.

Men jag är nöjd med mina två gånger per vecka som jag började med. Det ska fortsätta att vara roligt. Det får inte bli för mycket, så att det blir jobbigt i något avseende. Om jag har tränat i sjutton år och som regel två gånger i veckan utan att tröttna på det, ska jag kunna fortsätta med styrketräningen i samma takt, i sjutton år till. Eller mer. För jag känner att det är så välgörande. Men det får inte vara så heligt att träningstillfällena alltid går före allt annat. Det har så klart hänt att det har blivit veckolånga uppehåll ibland. Och då är det som att kroppen vill straffa med att det blir ett jobbigare och svårare träningpass innan man efter ett par gånger är tillbaka i god form igen.

Det är roligt att se och möta andra människor på gymet. Tack och lov är det inte bara vältränade snygga och unga människor. Där finns också personer som ordinerats styrketräning för att bota arbetsskador, där finns överviktiga som vill träna sig till mindre omfång och vikt och smala, taniga som vill öka i omfattning. Och det är alla åldrar, nästan. Inga barn. För det är verkligen ingen barnvänlig miljö. Skaderisken är stor för barn. Leka får man göra på andra ställen. Men unga, medelålders och äldre rör sig på gymet.

Att ta ut sig ganska ordentligt på en timmes träningspass ger en underbart skön trötthetskänsla i hela kroppen. Om man sedan också får sig ett bastubad efteråt, blir det hela till en härlig njutning! Man mår så underbart fantastiskt bra timmarna närmast efter träningen. Det är beroendeframkallande. Verkligen! Delvis är det nog så att man faktiskt blir morfinberoende av kroppens endorfiner som utsöndras när man tar ut sig tills det gör ont i musklerna. Man är alltså narkoman. Jag tror att det här är ett nyttigt och välgörande beroende. Det ger ett välbefinnande som är både fysiskt och psykiskt. Vi är inte skapade för att sitta åtta timmar per dag fem dagar i veckan vid ett skrivbord och sju kvällar i veckan i TV-soffan. Man måste röra på sig! Och det är njutbart!