Hans Sundström

Utmattningssyndrom, överansträngningsdepression. Det finns olika benämningar på den företeelse som i dagligt tal brukar kallas ”att gå in i väggen”. Beskrivningarna på hur diagnosen kan ställas är ganska spretiga. Det finns många olika symptom och det finns väl ingen med diagnosen som kan uppvisa hela listan av symptom.

Jag tror att jag gick in i väggen för några år sedan. Tror? – Borde jag inte veta säkert? Jo, men jag vet att  jag inte har brakat hårt in i en stum betongvägg, där det blev tvärstopp. Det är nu när jag tittar bakåt som jag kan konstatera att  vissa saker tyder på att jag måste ha drabbats av någon form av utmattningssyndrom för ungefär tre – fyra år sedan.

Gemensamt för flera jag vet om som har gått in i väggen är deras beskrivning av sjukdomsutbrottet, där man beskriver en upplevelse av plötslig och total vilsenhet. Där man tappar orientering i både tid och rum, inte vet var man är eller vart man är på väg. En tidigare kollega som blev överansträngd besökte arbetsplatsen under sin sjukskrivning och beskrev hur hon på väg hem från jobbet en dag tappade orienteringen fullständigt. Hon visste inte var hon befann sig och hon visste inte hur hon skulle komma sig hem, trots att hon gick exakt samma väg som hon i åratal hade gått varje dag hem från jobbet. Hon fick panik och ringde till sin man som fick komma och hämta henne med bil. Liknande beskrivningar har jag hört också från andra. Hjärnan säger ifrån. Stänger av.

Varför tror jag att jag har drabbats? Jo, jag har känt av att jag har haft svårt att hänga med i tempot på jobbet nu på senare tid. Jag tror nu att det har berott på sviter av något slags light-variant av utmattningssyndrom. Jag har någon gång gått in i väggen, men det måste ha varit en ganska mjuk vägg, så jag märkte det knappt. Eller var jag  så stressad att jag inte hade tid att känna efter?

När det sedan hände vet jag inte riktigt – det måste ha varit någon gång under 2011. En dag när jag hade haft bilen till jobbet i Stockholm drabbades jag av en sån där blackout när jag var på väg hem. Från ingenting kom vilsenheten. Jag vet nu i efterhand nästan exakt var det hände. Så jag var nog inte helt lost. men jag minns tydligt hur jag helt plötsligt började undra: Ska jag köra i den vänstra eller högra filen? Det var dubbelfiligt på E18 förbi Tensta och Rinkeby. Just då visste jag inte vad som var höger och vänster!  När jag kom till Järfälla var jag också osäker på om det var där jag slulle svänga av för att komma hem.

Men det är först nu, några år efteråt, som jag kan konstatera att jag kan peka på typiska effekter av utmattninsgsyndrom. Och jag har börjat koppla ihop den där blackouten i bilen med detta. Jag har haft svårigheter att hänga med i tempot på jobbet och svårigheter ibland att följa till och med enkla logiska resonemang eller beskrivningar. Jag vet att jag inte är dum i huvet! Alla de positiva omdömen jag har med mig från kunder och kolleger i Stockholm säger annat. Att jag har en examen i nationalekonomi sedan 15 år tillbaka där jag hanterade formler med fyrställda ekvationer säger också annat, om nu någon tvivlar.

En liten känga till min tidigare arbetsgivare i Stockolm. Vad jag saknade de sista åren där var någon struktur för att se och och avslöja medarbetare som var på väg att bli utbrända. Arbetsledare ska kunna känna till varningstecknen, för de finns. Någon som kunde ha sagt till mig: Hördudu! Ta det lugnt! Ta lite semester! Kan vi göra något åt din arbetssituation? -Inget sånt de sista åren. Inte ett spår. Ja men – har man inte ett eget ansvar också? Jo, såklart! Det är bara det att den som är på väg in i överansträngning märker det oftast inte själv. Jag har inte märkt något, Inte förrän nu flera år efteråt! Och jag har jobbat hela tiden. Jag borde kanske ha varit sjukskriven nåt tag. Jag har till och med flyttat till nytt jobb i en ny landsända. Och mitt i allt detta tror jag ändå att jag nu är på väg tillbaka. Det känns så. Bättre och bättre.

Så här långt i livet har jag hunnit med en del olika saker. Kasten har ibland varit tvära. Jag har provat på att vara pastor, fastighetsmäklare, bank- och försäkringsrådgivare och bolånehandläggare. Det finns en sak kvar att göra, som jag mycket gärna skulle ägna mig åt om förutsättningarna fanns. Om det inte var så att jag behöver jobba med bolånen för uppehällets skull, skulle jag ägna tid åt att skriva. Mitt drömyrke är att vara författare.

Vad är det då som lockar? Att se sitt namn på omslaget till bästsäljare i bokstånden? Att få berätta intressanta historier framsprungna ur min egen föreställningsvärld? Att jobba med det skrivna ordet? Att sitta i ensamhet och fabulera? Ja, det är nog själva skrivandet som lockar mest, tror jag. Att få berätta historier utifrån mina egna referensramar har en lockelse.

Men ensamsittande på sin kammare behövs för att kunna koncentrera sig på skrivande. Till det krävs också en stor dos självdisciplin. Det skulle kanske bli tråkigt? I vårt lilla Sverige, med ett förhållandevis litet språk blir upplagor av en bok inte så stora, det innebär att även om man får någon förläggare att ge ut det man skriver, så blir det sannolikt inte så bra betalt i förhållande till nedlagd tid på skrivande och olika former av research. Man behöver bli som en Jan Giullou eller Leif GW Persson, som får sälja stora upplagor. Ja, inte nödvändigtvis i den storleksordningen kanske, bara det räcker till att få rimligt betalt för nedlagt arbete.

Vad skulle jag skriva? Deckare, romaner? Historiskt förankrade berättelser förlagda i en annan tid? Kanske poesi i någon form? Nä, någon poet tror jag inte att jag kan vara. Prosa är nog det som gäller. Publiken vill ju ha deckare med mord och mördarjakter. Det är sånt som säljer. Men jag tror att det är mer intressant att få berätta om vanliga människor och vardagsdramatik. Det kan vara nog så intressant!

Om jag hade mer tid. Om jag kunde släppa en del andra måsten. Om…

Nämen – vad nu då? Vad är nu detta? Ja ja! Ta det nu lugnt! Det är inget raseriutbrott i skriftlig form. Bara en lämplig rubrik till mina funderingar här om kraftuttryck och hur olika vi kan vara i hur vi förhåller oss till dem.

Jag växte upp i ett hem där svordomar var helt och hållet tabu. ”Svärord” hette det där i Västerbotten där jag gick mina första år i skolan. Under en ganska skyddad uppväxt var det nog först där i skolan som jag konfronterades med svärord av olika slag. Mina föräldrar var väldigt övertygande i sin argumentation om hur språket blir ovårdat och dåligt om man använder svordomar. Ett vårdat, bra och uttrycksfullt språk klarar sig utan svordomar, förmanade de. Dessutom fanns ju syndstämpeln där, som ju spelade roll i den kristna fostran jag och mina bröder fick. Och det där satte sin prägel. Jag har gått igenom livet så här långt utan att använda svordomar. Åtminstone de grövre.

Men ibland har jag undrat. Skulle det ha varit bättre för den mentala hälsan att ladda ur då och då med en lång rad svavelosande svärord? Kanske. Det är ju ett enkelt sätt att uttrycka ilska eller andra starka känslor att ta till svordomar. Men det är inget måste. Jag är en lugn och ganska timid person som väldigt sällan brusar upp och sällan tar till stora ord. Och jag tror inte att det beror på avsaknaden av kraftuttryck i mitt språk. Det har nog mer att göra med min personlighet som till största delen kommer ur generna. Ibland har jag önskat att jag hade lite mer temperament. För att lättare släppa ut aggressioner. En ventil. Men för det måste man inte ta till svordomar. Och det har ju faktiskt gått rätt bra ändå, tror jag. Med eller utan svordomar skulle jag nog vara ungefär samma person, bara ordvalet skulle vara annorlunda. Eller vad tror du?

När det hände vet jag inte, men konsekvenserna av det har hängt med i stort sett hela det gångna året. Det var förra vintern jag började få ont i nederkäken på vänster sida. Tandvärk kunde det ju inte vara. För jag har inte haft hål i tänderna på många många år, så karies kände jag mig säker på att utesluta. Det började värka i käken någon gång efter nyår.

Värken gjorde sig mer och mer gällande så jag blev tvungen att göra något åt det. Så jag ringde för att fråga, beskrev min värk och undrade om det möjligtvis kunde vara en inflammation i käken. Sköterskan som svarade, ordnade tid på en öron-näsa-hals-mottagning. Finns det inget bättre, kortare namn? ”Öron-näsa-hals-specialist” – vill man ha det som titel? Ja, hur som helst, jag träffade en sådan läkare som tittade i – var tror ni? Jo, först i halsen, då jag fick gapa och säga AAAAH, medan en träspatel stacks in för att hålla ner tungroten. Inget fanns där som kunde hänföras till mitt onda i käken. Inga svullna lymfkörtlar heller. Och en titt i öronen visade bara på en vaxpropp, som jag fick bli av med på  köpet. Öron-näsa-hals-doktorn tyckte att jag borde gå till tandläkaren i alla fall, även om han också hade konstaterat att det inte såg ut att vara något fel på mina tänder, men han var ju inte specialist på tänder utan på  - ja, just det! Öron-näsa-hals.

Så jag bokade tid hos tandläkaren. Mina tänder såg ju ganska friska ut – ja det finns en hel del amalgamlagningar sedan långt tillbaka, men inget som tandläkaren såg skulle kunna orsaka värk. Jo, det skulle kunna vara så att den bakersta nedre kindtanden på vänster sida, fyr-sjuan, var lite överansträngd på grund av att bettet har förändrats. Sånt händer, sade tandläkaren och slipade ner tanden en aning för att minska belastningen när jag tuggar. Jag väntar väl och hoppas att värken ska avta, sade jag och tackade för mig.

Men inte gick det över. Nu hade jag haft ont i några månader. Och mer och mer ont blev det. Av en händelse såg jag ett avsnitt av ”TV-doktorn” någon gång i april, där de svarade på frågor från patienter som hade ont på sidan av ansiktet, smärtor som strålar från örat ner mot underkäken. Det hette ”Trigeminusneuralgi” Jag blev kanske lite fascinerad av den fina benämningen av en diagnos. ”Hur går det med din trigeminusneuralgi?” låter mycket mer intressant än ”Hur är det med din tandvärk?” Jag ringde sjuksköterskan och fick tid hos en neurolog för att kolla. Så ska det se ut – ”neurolog” – kort och gott, ingen uppräkning där av kroppsdelar, som när det gäller ”öron-näsa-hals”. Men efter några inledande frågor om hur jag upplever det onda i käken kunde han snart utesluta trigeminusneuralgi. De som lider av den åkomman har inte en molande värk utan starka smärtor som ofta kommer i skov.

Det blev vår och värken blev bara värre och värre. Det var värst på nätterna, svårt att sova då det gjorde mer ont än på dagtid. Men så hände en sak: Värken skärptes ytterligare i ett slag och jag kände att det hände något med min kindtand, fyr-sjuan. En del av tanden hade förskjutits i förhållande till huvuddelen av tanden. Tanden var sprucken. När hade det hänt? Men nu gjorde det riktigt ont! Jag ringde till tandläkaren igen och fick en tid på eftermiddagen samma dag. Resan från jobbet till tandläkaren i Åstorp blev jobbig. Det kändes då som att värken, som ett levande väsen, gjorde allt för att skapa lidande. Smärtor kom i vågor och jag fick anstränga mig för att inte skrika rakt ut.

Men snart satt jag i tandläkarstolen och gapade. Och det har väl aldrig känts så underbart att vara just där! En stor lös bit av tanden togs bort. Och med det försvann spänningarna och värken i fyr-sjuan. Det var så skönt!

En tillfällig lagning gjordes av tanden. Och jag fick en ny tid för att undersökas mer och bedömas om en rotfyllning kunde göras. Och en förmaning om att höra av mig om jag fick problem.

Men efter ett par veckor gick den tillfälliga lagningen sönder. Men det kändes som bara en liten bit lossnade. Inget problem! tyckte jag. Men efter någon vecka, då vi befann oss på dalasemester över midsommarhelgen började jag få ont i tanden. Som om jag inte hade haft nog mycket ont där! Men nu var det ju direkt självförvållad värk.

Under hösten har min fyr-sjua blivit rotfylld. Först en väntan på att inga komplikationer skulle tillstöta på grund av min dumhet att inte genast höra av mig när första lagningen gick sönder. Sedan rensning av rotkanalerna. Men under den processen hände en liten olycka. Mer trubbel med fyr-sjuan! En fil som användes att rensa i en rotkanal gick av och en bit blev kvar i roten. Ny väntan i sex veckor för att se att det främmande föremålet inte skulle orsaka problem, innan rotfyllning gjordes. Det såg bra ut och kändes bra hela vägen, så rotfyllning gjordes. En permanent lagning skulle göras vid ett senare tillfälle.

Men än var det inte slut på bekymren med min fyr-sjua! Under en lunch kände jag något hårt i maten som jag spottade ut och lade på tallrikskanten. När jag hade tuggat färdigt kände jag att en ny bit hade lossnat från min fyr-sjua. Till tandläkaren igen för att få det kollat och med det fick jag till slut, i mitten av december, en permanent lagning av tanden. Min kära fyr-sjua. Hoppas att den ska hålla sig lugn nu. Det känns bra just nu, i skrivande stund.

Så året 2014 har för mig i varit ett år då min fyr-sjua, den bakersta kindtanden i nederkäken på vänster sida på ett framgångsrik sätt har lyckats störa mitt välbefinnande.

När man ska renovera köket, lägga om golvet, byta garageport eller bygga om uterummet vill man anlita hantverkare för vissa moment eller för hela jobbet. Vi som tänkte göra alla de här sakerna på en gång ville ha hantverkare för att vi inte skulle hinna med att göra allt själva och för att en hel del moment kräver fackmässig kunskap. Och med ROT-avdraget behöver vi bara betala halva arbetskostnaden.

I början av mars gjorde jag förfrågningar på hemsidan ”Bra Byggare”. Vi hade goda erfarenheter från förra året då vi fick nytt tak på huset. En hantverkare som vi hittade genom ”Bra Byggare” gjorde ett riktigt bra jobb. De var inte billigast, men vi fick bra intryck från början genom de besök som byggmästaren gjorde då han beskrev vad, hur och när de skulle utföra jobbet. Och de gjorde vad de sagt att de skulle. Vi blev mycket nöjda.

Vi fick snabbt några svar på våra förfrågningar och hade besök av flera hantverkare som tittade, mätte och fotograferade. De skulle återkomma. Några återkom men några hörde inte alls av sig igen.

Ett byggföretag återkom snart. Byggmästaren hade med sig två av sina hantverkare. De tog god tid på sig, sålde in sig på att de köpte byggmaterial, kök och vitvaror från Polen, vilket skulle innebära att vi skulle  få ett bra pris. Men när det kom till detaljer och pris på det kök som vi i det skedet hade planerat, så låg deras pris på IKEA-kök från Polen betydligt högre än det jag själv hade sett att det skulle kosta hos IKEA i Helsingborg. När jag frågade varför fick jag inget svar. Byggmästaren skulle komma på besök och förklara. Men han kom aldrig.

Det byggföretag som lade om taket åt oss förra sommaren kontaktade jag också, för att be om en offert. Det skulle komma. Men offerten dröjde. Och den dröjde mer. De hade fått ett jobb som visade sig vara mer omfattande än de hade tänkt sig, så de hade inte tid att räkna på det som vi ville ha utfört den här gången.

Vi hade två företag som räknade på garageporten och uterummet. Det ena företaget kom med en offert på uterummet, men kunde inte leverera garageport, Och priset på det glasade uterumspartiet var betydligt högre än väntat. Det andra företaget kom med en offert på både garageport och uterum, men de var ännu dyrare, Brr!

En hantverkare från Billesholm lade om taket hos en granne och delade ut reklam för sina tjänster i brevlådorna i grannskapet. Vi kontaktade honom och frågade om han kunde komma och räkna på de jobb vi ville ha utförda.

Samtidigt var vi hos IKEA och fick hjälp med en detaljerad planering av köket. Där fick vi ett par nya idéer till hur köket skulle planeras. Vi fick också veta att IKEAS egna köksmontörer skulle kunna sätta in köket för ett givet pris baserat på det antal skåp vi skulle köpa. Ett exakt pris inklusive vissa tilläggstjänster skulle de kunna lämna efter ett hembesök och kontrollmätning av köksutrymmet. Så jag bokade på deras hemsida ett hembesök. Och väntade. Men de hörde aldrig av sig.

Från Billesholmshantverkaren fick vi en offert som såg bra ut. Det blev också en bra diskussion om hur garageporten skulle bli, genom att han blandade in ett företag som sysslar speciellt med garageportar. Så vi tackade ja till hans förslag. Då hade jag också varit till grannen där han hade lagt om taket, för att fråga om hur det hade varit, var de nöjda? Jodå, de hade inget att klaga på, tvärtom, de var positiva i sina omdömen.

Så kom de. För att börja med golvet och köket. Garageport och uterum skulle bli senare. Att riva ut golv och kök gick ganska snabbt, Men trots att jag beskrev och visade på morgonen att parketten och laminaten skulle tas bort, blev det en överraskning ändå när de hade tagit ut laminatgolvet att även den underliggande parketten skulle ut. När allt till slut var ute påbörjades inläggning av det nya bambugolvet. Min fru som ofta jobbar hemifrån kunde titta till hantverkarna emellanåt. Hon såg att mycket skräp och snickerirester låg kvar på undergolvet där det nya golvet lades och ifrågasatte det. Det blev att ta fram grovdammsugaren.  Häpnadsväckande slarv och nonchalans tyckte vi.

Innan snickarna kom hade jag använt mycket av min fritid till att skruva ihop köksskåpen från IKEA, så att snickarna bara skulle ha att montera dem när det nya golvet var klart.

Så började kökscirkusen. Bänkskåpen monterades först. Jag blev väldigt fundersam när jag tittade på resultatet av första köksmonterardagen. Det hade varit en hel  del jobb att väga av skåpen så att allt skulle bli rakt enligt vattenpasset. Väggarna var inte helt vinkelräta och golvet inte helt vågrätt. Men monteringsskenorna på väggen hade satts upp för lågt, så skåpen hade inte hängts upp på dem. En träbalk hade skruvats nedtill i väggen för att fästa skåpen i. Det hade varit OK om bara höjden hade varit rätt. Men alla skåp satt mellan en och två cm för lågt. Vi ville ha samma höjd på köksbänken som tidigare och enligt den ritning som fanns till hands för snickarna. På morgonen nästa dag bad jag snickarna att förbereda överskåpen för spotlights som vi hade köpt. Jag visade monteringsanvisningen som beskrev att ett 8 mm djupt hål skulle göras och ett litet hål bakåt genom hyllan skulle borras för sladden. Jag hade markerat centrum för samtliga spottar. Senare på dagen ringde min fru till mig på jobbet. De undrade hur högt väggskåpen skulle sitta. Jaha? Inte kunde jag komma ihåg antalet centimeter mellan bänk och överskåp utantill. De hade ju ritningen liggande där att titta på. Men för att ändå ge ett konkret besked bad jag att de skulle sätta de nya skåpen på samma höjd som de gamla hade suttit. De satt på samma höjd som de nya skulle monteras.

När vi kom hem den kvällen fick vi en smärre chock. Överskåpen satt en decimeter för lågt och hålen för spotlightsen hade borrats igenom hyllorna! När vi hade hunnit sansa oss lite insåg vi att det är inget stort problem att sätta skåpen på rätt höjd. De hade satt skåpen mot den övre kanten av där kaklet hade suttit. Men det hade också varit en bred kakellist ovanför. Kunde de inte läsa ritningen? Svårare skulle det vara att åtgärda de fula hålen i skåphyllorna. Jag kontaktade snickarnas chef, som befann sig på semester utomlands och begärde att de här felen skulle åtgärdas utan merkostnad för oss.

Vi gick sedan igenom vad som återstod att göra som vi behövde  hjälp med och gjorde en kort lista på det vi ville ha utfört. Högskåpet var tungt, så det behövde vi hjälp att ställa på plats. Ett par eluttag skulle också monteras. Men vi gjorde klart att sedan ville vi inte ha någon mer medverkan av de hantverkarna i vårt kök. Det som återstod kunde jag göra själv.

En helg gick åt till att ta bort och sätta dit bänkskåpen på nytt. Monteringsskenan sattes om på rätt höjd och skåpen monterades med hjälp av skenan och de bifogade benen.

Förutom det fysiska arbetet och tidsåtgången med att slutföra renoveringen, har hela den process som sattes igång för mer än ett halvt år sedan tagit mycket tid och energi. Förra året, när det gällde taket gick det väldigt smidigt, men nu var det tungrott. Undrar varför. Jag tror att nu var det minst tre olika moment – golv, kök, garageport och uterum. Förra året var det bara en sak, taket.

Vi befinner oss för närvarande mellan det gamla och det nya köket. Nytt golv är på plats, likaså det mesta av det nya köket. Men det är inte så färdigt i köket ännu så att vi kan börja använda det. Alla skåp är monterade, vitvarorna utom spishällen är på plats, granitbänkskivan sitter som kronan på verket. Vasken kom på plats med bänkskivan, vatten och avlopp har kopplats in.

Vad är det då som saknas? Jo, vi måste sätta kakel klart med fog och tätning mot bänkskivan innan vi kan behandla skivan, vilket är nödvändigt innan den tas i bruk.

Att välja kakel var inte enkelt. Det ska ju helst matcha bänkskivan och skåpluckorna. Färg och form spelar stor roll. Vi tog med oss  bänkskiveprovbiten och ett färgprov på köksluckan för att titta på kakel. Resultatet av den utflykten blev ett gråbrokigt litet kakel 10 x 10 cm.

När kaklet till stor del har kommit upp på väggarna har ett nytt problem dykt upp. Den vägg som har en lång köksbänk utan överskåp har visat sig vara ganska krokig. Om man tittar längs väggen ser man tydligt hur väggen svänger ganska mycket. Och kaklets rutmönster framhäver det krokiga som borde vara rakt. Tidigare var det överskåp på hela väggen och längst ut ett högskåp, så det gick inte att se att det var krokigt. Men nu måste jag göra något åt det här!

Efter mycket funderande och planering kom vi fram till att vi skulle ändra lite grann på det befintliga köket. Först valde vi att byta plats mellan diskbänk och diskmaskin, för att öka avståndet något mellan spishäll och diskho. Sedan tog vi högskåpet som tidigare stått som en vänstra portstolpe där man går in i köket – på höger sida fyllde kylskåpet samma funktion – och satte det på den motsatta väggen där det precis får plats mellan två fönster tillsammans med kylskåpet. Det har öppnat upp så köket känns rymligare och luftigare.

Köksskåp inhandlades på IKEA. För bänkskiva tittade vi in hos A & O Marmor och Granit AB i Åstorp. Granit är hårdare och tåligare än marmor, så vi tittade bara på granitalternativen. Ta en titt på deras hemsida så ser du att det finns oerhört mycket att välja på. Och priserna varierar. Vi fastnade för en vit- och gråspräcklig granit som heter Bianco Cristall. Förutom att de har en mängd fina bänkskivor att sälja var de mycket tillmötesgående och professionella. Vi fick med oss en offert omfattande bänkskiva, underlimmad vask och blandare och håltagning för spishäll. Montering ingick också i det lämnade priset. När vi meddelade att vi ville göra slag i saken, hörde de snart av sig för att boka tid för att komma och mäta köket. Efter det tog det mindre än en vecka innan vi hade fått bänkskivan på plats.

Vitvarorna köpte vi hos Gränsbygden Köpcentrum i Markaryd. Vi fick mycket för pengarna där. De plockade ihop ett paket med bra märkesvaror. Om vi hade köpt dem en och en skulle de ha kostat mycket mer än det paketpris vi fick för en rejäl spishäll, inbyggnadsugn med ångfunktioner, mikro för inbyggnad, en integrerad diskmaskin med inredning i rostfritt stål istället för plast som i de flesta vanliga diskmaskiner. Och så en spisfläkt som ser bra ut men som också – och framför allt – har bra kapacitet att dra ut matoset.

Kyl- och frysskåpet var i stor sett nytt när vi köpte huset för drygt ett år sedan, så vi utgick från att det ska behållas. Men vi har börjat tänka annorlunda efter att ha satt in det på sin plats i anslutning till det nya köksskåpen. Bredd och höjd är inget problem, men det sticker ut på tok för mycket. Sedan är det vitt, medan andra saker är rostfria. Så vi har börjat titta lite på att byta ut även det

.

Nu saknas det lite kakel och lite bearbetning av den inte så plana väggen för att den ska bli rak och fin. Men snart – inom några dagar – är det färdigkaklat så att vi äntligen ska kunna ta köket i bruk. Sedan är det en del saker ytterligare som ska göras innan vi kan sätta oss och pusta ut. Taket ska målas, nya taklister ska upp. På golvet ska nya trösklar och golvlister komma på plats. Sedan är det klart!

Nej! sedan måste vi fortsätta med sovrummet som vi påbörjade innan vi tog itu med köket. Och sedan…

Kan du finna en gemensam nämnare för följande kända personer? Gert Fylking, Eva Rydberg, Marcus Birro, Rolf Åbjörnsson, Sharam Rahi och Alice Timander, Lars Adaktusson. Ledtråd: Det är ett politiskt parti!  Svar: KRISTDEMOKRATERNA.

SOM-institutet vid Göteborgs Universitet gjorde en väljarundersökning vid valet 2010 som visade att om väljarna skulle ha röstat efter sina egna  åsikter, skulle tolv procent ha röstat på Kristdemokraterna. Då frågar jag mig: Varför balanserar då Kristdemokraterna ständigt på fyraprocentsstrecket i varje väljarundersökning?

Det finns en gammal nidbild som envist tycks bita sig fast hos en somliga: ”Kristdemokrater är stockkonservativa frikyrkliga homofober som gör allt för att hålla kvinnan hemma vid spisen.” De flesta vet nog att det där är en falsk bild, men det finns ändå många missuppfattningar och mycken okunskap. Och vissa TV- och radiomedarbetare älskar fortfarande att underblåsa sådana saker. Förra veckan kunde vi se hur SVT:s programledare hängde kvar vid abortfrågan en stor del av programmet när EU-kandidaten Lars Adaktusson utfrågades. Detta trots att de känner väl till att Kristdemokraterna sedan länge utan reservationer står bakom svensk abortlagstiftning.

Kristdemokraternas beskylls också för att motarbeta jämställhet. Då hänvisar man till partiets motstånd mot en ytterligare pappamånad i föräldraförsäkringen. Det är en helt felaktig slutsats! Motståndet mot kvotering i föräldraförsäkringen beror istället på idén att alla beslut ska fattas på så lägsta rimliga nivå. Fördelningen av föräldraförsäkringens veckor ska fattas inom familjen! Det ska politiker inte blanda sig i! Det finns ett fint ord för det – subsidiaritetsprincipen. Jämställdhet är faktiskt en viktig konsekvens av alla människors lika och okränkbara värde, som är en av kristdemokratins viktigaste grundbultar.

Mer fördomar och missförstånd: Hit hör också tanken att Kristdemokraterna är ett parti bara för frikyrkligt eller kyrkligt aktiva. De är dessutom konservativa och tycker illa om moderna tankar och idéer. Negativa till utveckling och har förbud som viktigaste ledord. Moralister.

Om det mesta av sådana här fördomar kunde övervinnas skulle Kristdemokraterna troligtvis växa betydligt i val och opinionsundersökningar! 12 procent kanske?

Men varför just Kristdemokraterna? Det finns väl andra bra partier? Vet inte – Socialdemokraterna är ett socialistiskt parti. Jag tror inte att klasskamp och kollektivism är en lösning på våra aktuella samhällsproblem. Dessutom liknar Socialdemokraterna i mycket av sin framtoning det andra stora partiet – Moderaterna. Kan man lita på ett parti som så offrar sin själ? Folkpartiet Liberalerna då? Vad vill de idag? Det är mest skolan och NATO-anslutning och en tredje pappamånad som vi känner från det som skulle vara det mest liberala partiet.

Det jag framför allt gillar hos Kristdemokraterna är den starka betoningen på människans unika och okränkbara värde. Gör inte alla partier utom Sveriedemokraterna det? Jo, men den kristdemokratiska ideologin ställer sig i ännu högre grad än andra på de allra svagaste och mest utsattas sida. För de som inte har starka röster att själva kunna ropa på hjälp. Ett starkare socialt patos! Men det finns också en betoning på individuell frihet. 

Kristdemokraterna formar den största parlamentarikergruppen i EU-parlamentet – EPP. Det är ett av de större partierna i flera europeiska länder. Visste du att de pionjärer som bildade Kol- och Stålgemenskapen som det fredsprojekt som blev EG och sedan EU var – ja, just – kristdemokrater?

Nu är det dags för val till EU-parlamentet. Ta en titt på de kristdemokratiska toppkandidaterna Lars Adaktusson, Ebba Busch Thor och Michael Anefur! Jag slår gärna ett extra slag för Michael Anefur, Kristianstad! Vad sysslar han med? Jo, hans titel är Nationell hemlöshetssamordnare. Googla på dem! Ta också en titt på den här hemsidan: https://www.kristdemokraterna.se/VarPolitik/Korta-Svar-AO/EU/ Är det inte ett rimligt antagande att Kristdemokraterna kan nå minst 12 procent i EU-parlamenstvalet. Eller?

Hur som helst – gå och rösta i EU-parlamentsvalet! Det är viktigt med ett allmänt bra valdeltagande för att minimera resultatet för Sverigedemokraterna. Det är oroande hur mycket av högerpopulistiska, rasistiska influenser i Europa som vädrar morgonluft inför EU-parlamentet. SD-mandat till EU-parlamentet bidrar till att stärka den rasistiska gruppen. Det vill vi väl inte?

Kommentera gärna!

I somras lade vi om taket på vårt hus. Det var första och mest välbehövliga etappen på vår förnyelse av huset från anno 57. Etapp II omfattar uppfräschning av de invändiga ytorna. Vi planerade från början att måla och tapetsera, byta innertak i alla utrymmen utom sovrummen och det relativt nyrenoverade badrummet och att byta golv i köket och allrummet. Vi har ändrat oss vad gäller innertaken. Det blir inte så mycket bättre om vi byter befintliga innertak  mot något nytt. Att måla taken och byta taklister kommer att  bli bra, kanske minst lika bra som att byta till något nytt.

Allrum och kök ska få nytt golv. Eftersom den ursprungliga ekparketten i vardagsrum och sovrum ska behållas, vill vi ha ett matchande ekgolv i övriga utrymmen. Det ska bli en enstavig ekparkett. Jag hade fantiserat om att lägga ett massivt ekgolv, men har insett att det blir omständigt att lägga och svårt att få tätt och fint. Så det blir en parkett, men en enstavig. Lättare att lägga och dessutom billigare än massiv ek.

Vi ska också göra något åt köket. Det är som vi tror från 80-talet och behöver förnyas. Skåpstommarna är trots åldern i bra skick, så funderingarna har funnits på både en delvis renovering med utbytta eller lackerade luckor och en ny bänkskiva. Men vi vill ha en ny spishäll och separata ugnar. Då behövs ett nytt bänkkskåp för spishällen där spisen nu står och ett nytt, bredare högskåp som kan härbärgera ugnarna i arbetshöjd. Så funderingarna på ett helt nytt kök känns mer vettigt när allt det tas med i beräkningarna. På golvet mellan skåpen i det U-formade köket tänkte vi oss ett klinkergolv som är tåligare i ett kök än den ekparkett som ska läggas.

Etapp III av husrenoveringen handlar om ny garageport och därigenom viss förnyelse av gaveln ut mot gatan. Den tillbyggda sidobyggnaden med snedtak innehållande garaget har ganska låg takhöjd på den lägre sidan, eftersom taket sluttar mot längssidan.  Därför skulle en vanlig garageport som hissas upp i taket ha svårt att få plats. Då passar det bättre med en så kallad sidoskjutsport.  Det är en liggande port som rullas in åt sidan istället för upp i taket. Den inskjutna dörren mellan husknuten och garageporten ska bort, så att fasaden blir rak hela vägen från husets gavel och ut till garagets knut. En ny, fräsch och förhoppningsvis välfungerande garageport kommer också att snygga upp ”framsidan” mot gatan.

Etapp IV gäller uterummets framsida ut mot vår uteplats. På den fem meter breda framsidan finns två stora fönster, ett på var sida om en sliten dubbel, helglasad altandörr. Vi tänkte oss att byta ut den kärvande dörren och fönstren på den sidan med aluminiumramade glaspartier som är skjutbara åt sidan. Vi vill gärna ha glaspartier som har bra isoleringsegenskaper för att öka tidsperioden då uterummet kan nyttjas. Året om kanske? Förutom att radera ut en del av gränsen mellan uteplats och uterum så kommer även det här att snygga upp huset en hel del. Och uterumsfasaden om hörnet ska förhoppningsvis målas om också under sommaren som kommer.

Återkommer med mer detaljer snart.

Det talas och skrivs mycket om äldrevård och äldreboende nu. Om värdig vård, där det får var a en självklarhet att de gamla får ett bra omhändertagande som inte bara är en förvaring. Äldre får inte betraktas som förbrukade produktionsmedel som ska skuffas undan för att inte vara ivägen! De är människor, vare sig friska eller sjuka, svaga eller starka, och man kan aldrig bli för gammal för att ha rätt till god och bra omvårdnad! Huvudfrågan då är inte vem som driver en vårdinrättning, om det är kommun eller en privat aktör. Kvalitet med omtanke och värdighet och respekt och med kompetent personal måste vara de viktigaste kriterierna. En viktig fråga för ett gott och bra samhälle.

För sådär femton – tjugo år sedan sommarjobbade jag två månader på ett äldreboende i Solna. Sommarjobb? Det brukar studerande syssla med för att överleva sommaruppehåll i pluggandet. Jo, jag hade återvänt till skolbänken då i mitten av nittiotalet för att läsa ekonomi vid Högskolan Dalarna. Jag får återkomma vid ett annat tillfälle till hur och varför jag pluggade igen på lite äldre dar. Nu var det äldrevård det gällde:

Jo, jag hade hittat ett sommarjobb på ett sjukhem för dementa i Solna genom Platsjournalen från Arbetsförmedlingen.

Den här tiden bodde jag i lilla vackra Vika strax söder om Falun. Därrifrån var det närmare 20 mil till Solna, så det var ju inte läge att pendla. Men det problemet löstes snabbt genom att jag fick klart med att få hyra ett studentrum i andra hand under de två sommarmånaderna jag skulle jobba. Rummet låg i närheten av T-banan vid Västra Skogen och fem minuters promenad från den blivande och tillfälliga arbetsplatsen. Idealiskt!

Det var omtumlande och lärorikt på många sätt att jobba där på sjukhemmet under två sommarmånader. Jag visste på förhand att det skulle vara jobbigt och svårt i flera avseenden. Och nog blev det jobbigt, men jag har varken då eller senare ångrat att jag gav mig in i det. Arbetsdagarna bestod till stor del av att tvätta, raka, duscha, ta hand om kiss och bajs, mata och utföra tunga lyft. Det tidiga arbetspasset började med att hjälpa de boende med morgontoalett och påklädning för att sedan servera frukost. Det var oftast en ganska lång process då en del av dem behövde mycket hjälp att komma igång. Några hade blöja, ett par hade stomipåse och andra klarade av att själva gå på toaletten. Vi brukade vara två som tillsammans tog hand om en person. När en var klar, gick vi vidare till nästa, som behövde tas om hand på ett annat sätt än den förra. Ingen var lik den andra.

På kvällspasset gick vi runt för att hjälpa alla att göra kväll och komma i säng. En av de boende var Oskar. Han hade varit brottare när han var ung. Och han var fortfarande stark. Han hade en järnhård och snabb näve som gjorde att det brukade krävas tre personer för att ta hand om honom. De gånger jag var med där fick jag som specialuppgift att hålla om hans handleder för att han inte skulle slåss, men även jag fick känna på när näven kom loss och smärtfyllt landade i mellangärdet innan jag hann blinka.

Det här var ju inte ett vanligt äldreboende utan ett sjukhem för dementa – i de flesta fall handlade det om åldersdemens. Men Torsten var betydligt yngre än de andra. Om han inte hade blivit så svårt sjuk skulle han fortfarande ha varit ute i arbetslivet. Han hade varit pilot och flugit över hela världen, men genom sin sjukdom blev han i förtid bunden till sitt sjukrum här. Hans fru kom på besök nästan varje dag efter jobbet och höll honom sällskap. Och på helgerna var hon där längre tid. Det är svårt att värdera hur mycket det betyder för en svårt dement person som är helt tyst och inte möter någons blick, att hans fru kommer dag efter dag för att vara med honom. Det gjorde ett starkt intryck på mig och jag vill tro att det spelade större roll för Torsten än vi kan tro!

Det fanns en äldre man där – Sven – som också fick besök av sin fru i stort varje dag. Sven var tyst och stillsam och sade på sin höjd något enstaka ord ibland. Men jag minns en morgon i hans badrum. Jag var där själv med honom, vi höll på med rakning, när han mötte min blick genom spegeln och började prata med mig. Han som aldrig sade annat än enstaka ord! ”Det är på grund av min fru jag är här.” Så sade han. Han utvecklade det där lite mer, men jag minns inte hur orden föll. Om det verkligen var så som han sade kunde jag självklart inte avgöra. Ett annat tragiskt livsöde, om det nu var sant,det han sade. Jag blev i alla fall överraskad av att få se ett ögonblick av något som liknade skärpt klarhet hos honom. Efter en halv minut var han som vanligt igen.

En annan gammal man som bodde där var Kalle, som tydligen saknade närminne totalt. Han älskade kaffe och var alltid först på plats när det serverades kaffe i dagrummet. Men genast efter att ha druckit ur sin kaffekopp hade han glömt att han fått kaffe. Då började han muttra ”Kaffe! Jag vill ha kaffe! Jag har inte fått något kaffe!”

Frukost, lunch, fika och kvällsmat serverades i dagrummet för de som kunde vara uppe på dagarna. De som var sängbundna serverades på sina rum. Många som kunde vara uppe kunde ändå inte äta själva utan behövde hjälp med att få i sig maten. Och maten såg ut olika för de som hade tänder att kunna tugga  med och de som inte hade. Tänk dig hur oaptitligt det kan bli om makaroner, korv och stuvade morötter, eller vad som serveras  mixas till en färdigtuggad grå smet. Det blev en tydlig påminnelse om betydelsen av bra tänder. Måtte de hålla livet ut! För många av de som fanns här hade inte så många höjdpunkter utöver måltiderna. Så viktigt då att kunna njuta av maten som serveras!

Det här var bara några av dem som jag träffade på den här avdelningen. De som är namngivna här har i verkligheten andra namn!

Jag har alltså jobbat på ett äldreboende i två månader, så det kan inte göra mig till expert på området. Jag kan inte heller avgöra hur det här sjukhemmet stod sig i jämförelsen med andra, men jag fick ändå ett annat perspektiv på livet och tillvaron. Och jag kan rekommendera jobb i den branschen! Prova på det om du får tillfälle!

I fem år, från mitt nionde till mitt fjortonde levnadsår bodde vi på landet. Riktigt på landet, i en by som heter Stocksbro i Stora Skedvi, Dalarna. Där fanns skolor, en för småskolan som det då hette, för första och andra klass. Så fanns det en skola med en skolsal och en lärare för trean - fyran och en för femman, sexan och sjuan. Så fanns det gymnastiksal, slöjdsal och skolbespisning.

Det här var det som då kallades folkskolan. Om man inte tänkte sig att studera vidare, ta realen och sedan studenten, så gick man ut sjuan och sedan var man klar. Om man skulle läsa vidare, lämnades byskolan efter sexan för att åka buss till Säter där den tråriga realskolan fanns. Så länge byskolan räckte bodde vi fem minuters promenad från skolan.

Nu var det här inte tänkt att beskriva hur skolsystemet fungerade på sextiotalet. Jag ville bara sätta upp en liten ram omkring det jag ville berätta. Det var en ganska liten värld att leva och växa upp i. Men det var en trygg och ganska vänlig miljö. Jag var äldst av oss tre bröder som växte upp där i Stocksbro. Då det fanns fungerande skolor i byn, fanns det förståss en del andra barn också i närheten, så ibland var vi några som lekte olika varianter på kurragömma eller andra utelekar. Men ofta var vi för oss själva, främst jag och den av mina bröder som är närmast i ålder. Vi fick inte så mycket impulser från världen utanför vår ganska idylliska lilla bubbla. Jag som liten kille började så nå tonåren och bli intresserad av att se bra ut. Vi hade ingen egen TV, men såg ibland på TV hos någon granne. Det som snappades upp av hur man klär sig och ser ut, kom nog från de amerikanska TV-showerna, där alla män hade blänkande bakåtkammat hår i lite olika varianter. Jag tyckte att det var manligt och snyggt. Så skulle jag också vilja se ut. Som äldst i brödratrion hade jag ingen annan att titta på som förebild. Det var pappa som var förebilden, men inte när det gällde tonårsstil! De få killar som fanns i den närmare omgivningen gav inga andra signaler än de som jag hade uppfattat som gällande. Skaffa en tub Brylcreme och kamma håret bakåt. Blanka skor, jeans och skinnjacka var normen. Dessutom hade jag ju sett att det fanns artister som var tongivande – Elvis och Tommy Steele. Så fanns ju Beatles, som avvek en del från ”normen”, men det hade jag ännu inte fäst särskilt stor vikt vid.

Sommaren när jag var på mitt fjortonde år kom. Under drygt tre veckor skulle jag få delta i ett konfirmationsläger. Koncentrerad konfirmationsläsning och umgänge med ungefär 15 jämnåriga tjejer och killar på en gård i Roslagen. Det var jag och en till från landet i södra Dalarna, de andra kom från Stockholm. Min kompis var nog inte lika mycket lantis som jag var, för han hade tre äldre syskon varav två systrar, som mycket väl visste vad som gällde, när det kom till frisyr och kläder. Jag kom dit i tron att det var min bild som gällde för mig och för alla. Brylcremetuben var med.

Kulturkrocken blev total.

Det dröjde inte många timmar innan jag insåg att jag skulle behöva omvärdera min hela bild av verkligheten. Det hade tillkommit nya fakta i min världsbild: Mänskligheten ur tonårsperspektiv indelades i Sunar och Mods. Sunarna var helt ute, det var otänkbart att vara en sån. Elvis och Tommy Steele var sunar. Det var mods som gällde. Modsen hade tvättat torrt hår helt utan tillsatt hårfett och de var mer långhåriga. De hade vita basketdojor och blå urtvättade jeans. På jeansen och basketdojorna hade man skrivit för hand en massa saker, framför allt namn på artister och grupper och speciella låtar som man gillade. Rolling Stones, Beatles, Kinks och Small Faces var begrepp som alla kände till och som många hade textade på jeans och skor. Donovan med låten ”Colours” var en stor hit den sommaren och fanns med på många av modsens kläder då.

Här fick jag ett annat och större perspektiv på världen och på de jämnåriga aktörerna i min omgivning. Även om jag var en outsider var det väldigt roligt där på konfalägret och att få umgås med de som var inne, de som visste vad som gällde. Jag fick snabbt andra förebilder bland mina läsarkompisar, men jag tror inte att jag ändrade min inställning så direkt över en natt. Det var nog en lite längre process innan allt hade sjunkit in i medvetandet. Det här var ju i en ålder då det är mycket som händer i tankar, känsloliv och i kroppen, så det var många omvälvningar på samma gång.

En sak är säker. Jag var inte alls så mycket lantis efter de där veckorna på konfalägret som jag hade varit innan. En del av mig mognade nog en aning den sommaren.