4 februari, 2019

After Work

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 17:14

Så blev man då pensionär. En ny tillvaro efter att ha jobbat sedan jag var 24. Jag tänker inte titta bakåt på karriären. Hellre tittar jag framåt. Jag vill också försöka att inte upprepa mig för mycket om det fina med att vara pensionär. Hoppas på överseende om jag ändå blir lite tjatig!

Ingen brådska. Lugnt. Och ändå finns tid att hinna med saker som det förr var svårt att hinna med, då man bara hade vardagskvällarna efter jobbet och helgerna att hinna de där projekten. Huset, trädgården, bilen – och den gamla Alfan i garaget. Nu kan man ta det lugnt och ändå ha en rimlig chans att hinna med att beta av en del av de där viktiga sakerna på att göra-listan. Det fanns en gammal trevlig blå bänk i ett hörn av trädgården när vi köpte huset som vi bor i. Den var gammal och i ganska dåligt skick, så vi fick kasta bort den. Men nu har jag gjort en ny likadan bänk som ska komma ut i trädgården när det bli vår. Den gamla Alfa Romeo 2000 GTV -72 som står nedplockad ska också ägnas tid och uppmärksamhet framöver. Lätt att göra sånt när man har tid.

???

De där lockande sista minuten-resorna finns det ju nu en bättre chans att ta vara på. Innan kändes det inte ens värt att titta närmare på erbjudandena, då det sällan var läge att ta semester med kort varsel. Nu har jag långledigt, så läget är ett helt annat.

En sak kom jag att tänka på tidigare idag. Jag anar en förkylning. Kanske jag är sjuk imorgon? Men nu behöver jag inte sjukanmäla mig till någon. Det är inte som när man blir sjuk under semestern att man sjukskriver sig och skjuter upp sin semester det antal dagar man varit sjuk. Den här långsemestern är så definitiv. Det här är After Work på riktigt.

 

 

 

15 januari, 2019

Pussel

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 00:26

Nu har jag hunnit leva en och en halv månad som pensionär. Än så länge är jag alltså bara nybörjare. Det finns fortfarande en del saker som har väntat på att bli utförda, som har stått på akut-listan att göra. En del saker har klarats av och en del återstår. Så det där lugnet har inte infunnit sig riktigt än.

Fastän – jo – det är ju riktigt behagligt att slippa ställa klockan på lite innan halv sju på morgonen som gällde under veckodagarna innan. Nu kan jag sova tills jag vaknar och äta frukost i lugn och ro. Det är som lördags- eller söndagsmorgon varje dag. Inte dumt  alls, kan jag meddela! Och det känns inte stressande med allt det där som måste bli gjort. Det finns tid att städa bland alla papper på skrivbordet, eller att städa upp ordentligt i hobbyrummet och garaget. Och att montera dragkrok på bilen. Och det andra på den där listan.

Jag fick ett pussel av min bror och svägerska med anledning av att jag blev pensionär. De ville i all välmening ge mig något att göra så att jag inte skulle behöva bli sittande och ha det långsamt. Vi tog fram det där pusslet nu en dag. Och jag blev fast. Stod där vid bordet en hel kväll och vände på pusselbitar, sökte kantbitar och sorterade i färger och mönster. Hela förmiddagen dagen efteråt stod jag också där med pusslet. Från frukost tills det var dags för lunch. Förmiddagskaffet avnjöts vid pusslet. Normalt skulle det finnas tid för sådant bara en långhelg eller semester. Så skönt att ha tid och Inte behöva ha dåligt samvete för att det finns något annat viktigare som borde göras istället.

Så, visst, det går an att vara pensionär. Än så länge i alla fall.

3 december, 2018

Jimmie Åkessons dröm – är den möjlig?

Filed under: Vardagstankar,Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 22:29

Under de pågående regeringsförhandlingarna har det uppstått en skiljelinje mellan partier i den borgerliga Alliansen. Centerpartiet och Liberalerna har hävdat att de inte på något sätt vill vara beroende av Sverigedemokraterna i en regeringsbildning, medan Nya Moderaterna och Kristdemokraterna har velat prova om det skulle gå att bilda en regering som har passivt stöd av SD. Inga förhandlingar har skett med SD, men SD har sagt sig vilja stödja en regering med Ulf Kristersson förutsatt att budgeten skulle innehålla sänkta utgifter för invandring. Nu är de utgifterna lägre i de budgetar som läggs fram – inte för att tillmötesgå SD utan för att prognosen för flyktingmottagande är lägre nu än de sista åren.

Sverigedemokraterna har isolerats och stått utanför koalitioner både lokalt och i riksdagen. Men har det skett en förändring i vissa kommuner där de i samarbete med Nya Moderaterna och på ett par ställen även med Kristdemokraterna nått nya positioner. Och för bara ett par dagar sedan gav Jimmie Åkesson uttryck för sin dröm om ett nytt högerblock bestående av SD, M och KD.

Jimmie Åkesson må drömma och många betraktare kanske tycker att det verkar vara en rimlig tanke. Men jag ser ett viktigt ideologiskt hinder, som många betraktare inte verkar se.

För kristdemokraterna är ett okränkbart människovärde den mest centrala tanken. En människa har sitt värde oberoende av härkomst, religion, ekonomisk status, ålder, hälsa, kön och allt annat som skiljer människor åt. Dessutom är människors beroende av tillhörighet till gemenskaper av olika slag centralt i det som kallas ”Personalism” som är grunden i Kristdemokratisk ideologi. Att ta emot och erbjuda gemenskap utan att göra skillnad på människor – det är på riktigt ett kristdemokratiskt handlingssätt.

Sverigedemokraterna vill däremot definiera vilka som är svenskar och vad som är svenskt. De som inte passar in i deras svenskdefinition är inte önskvärda och de som lever på ett ”osvenskt” sätt är likaledes sådana som SD inte vill ska finnas i Sverige.

Redan i detta stupar varje försök att påstå att SD och KD ligger varandra nära. Idéerna är oförenliga.  SD sätter upp gränser och utesluter människor som inte passar dem.

Detta att SD på ett så grundläggande sätt gör skillnad på människor skiljer dem från övriga riksdagspartier. Jag tror att det är farligt att göra så. Vem eller vilka ska definiera vem och vad som är svenskt? Fundera lite mer på det, så kanske du kan förstå att Sverigedemokraterna är ett farligt parti. Vi behöver inte upprepa den sanningen att SD faktiskt har nazistiska rötter. Deras sorterande av människor har tydliga fascistiska drag. De må drömma om koalitioner på högerkanten men de bör isoleras just för att de tar på sig att gradera människovärde utifrån hudfärg, härkomst, religion, kön och annat.

Alla människor har samma okränkbara värde, påstår jag som kristdemokrat. Därför vill jag inte se någon koalition mellan KD och SD, vare sig i kommun, region eller i riksdagen.

Här är det värt att påpeka att vare sig M eller KD har förhandlat med SD i försöken att bilda en Alliansregering. Ulf Kristersson fick inte ens möjligheter att prova om det skulle vara möjligt att få stöd i riksdagen utan anpassning till SD. Det är inte att flirta med SD och ännu mindre att liera sig med SD. Det är i sig vällovligt att L och C har markerat avståndet till SD. Men genom det har de omöjliggjort bildande av en Alliansregering och som det ser ut, bildande av en regering över huvud taget. Är det värt att med detta driva oss till ett extra-val?

Det blev två diskussioner här. En om den oförenliga skillnaden på Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas grundläggande tankar. Den andra om regeringsförhandlingarna och min åsikt att Centerpartiet och Liberalerna genom sina ståndpunkter har låst möjligheterna för regeringsbildning. Går de här diskussionerna att förena? Jo. Det skulle ha funnits möjligheter till en ny Alliansregering, med Alliansens politik (inte SD-politik!) om C och L hade klivit på tåget. Om SD i den situationen skulle ha ställt krav, hade det blivit en annan situation, men det blev ju aldrig prövat.

Och kom ihåg! En högerkoalition mellan M, KD och SD kommer aldrig att bli verklighet. Det ideologiska avståndet mellan SD:s fascistiska utsorteringsidéer och KD:s hävdande av det ovillkorliga människovärdet kommer att göra detta omöjligt, tror jag.

 

 

23 oktober, 2018

Jimmie Åkesson och Ulf Ekman har en del gemensamt

Filed under: Vardagstankar,Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 21:31

Jag tänker inte påstå att Jimmy Åkesson är eller har varit medlem i Livets Ord. Inte heller att Ulf Ekman stöder Sverigedemokraterna. Jag är ganska säker på att de inte står särskilt nära varandra, varken när det gäller religiös trosuppfattning eller politisk åskådning.

Men på ett annat sätt är de ganska lika. När Livets Ord växte fram på 1980-talet var det med en del starka förenklingar på svåra, till och med omöjliga teologiska frågor. Teodice-problemet som ställer den omöjliga frågan: Hur kan en god och allsmäktig gud tillåta lidande, svåra sjukdomar och annat som gör livet svårt att leva? Livets Ord och andra efterföljare i Trosrörelsen kom med det enkla svaret att om man vågar tro och har en tillräckligt stark tro, så får man det man ber om. Vare sig det gäller att få ett eftertraktat jobb eller att barnets cancer ska botas, måste man ha stark tro på att Gud ska hjälpa. De som stod där med ett fortfarande sjukt barn eller inte fick jobbet, fick höra: Det var hos dig det var fel, tron var för klen, det finns något hos dig som står i vägen för Gud, du har inte varit tillräckligt hängiven. En grym och hård dom över många som inte fick de önskade svaren på sina böner. Hårt och kallt för de som inte fick framgång.

Så är det med idéer som bygger på lättköpta lösningar, förenklingar och lätta, korta svar på komplicerade frågor. Och när människor som är trötta på allt i livet som är svårt och komplicerat hör någon som kommer med enkla svar, blir de attraherade.

Det är samma fenomen som har gjort Sverigedemokraterna och deras broderpartier i andra länder stora på kort tid. I deras fall är det särskilt en förenkling som överskuggar annat: Alla problem i vårt land beror på för stor invandring. Man ställer grupper mot varandra. De arbetslösa svenskarna skulle ha lättare att få jobb om inte invandrarna tog jobben ifrån dem. Det skulle finnas mycket mer resurser till bättre äldrevård om inte invandrarna kostade så mycket med alla de bidrag som de får. Och de hävdar att alla våldtäkter begås av invandrare. Vi skulle ha ett mycket tryggare samhälle utan invandrare. Hårt och kallt för de utsatta som kommit med flyktingskäl för att få trygghet i vårt land.

Men nu är ju tillvaron lite mer komplicerad både vad gäller Teodice-problemet och frågorna om flyktingmottagande och andra former av invandring. Det blir aldrig bra lösningar med förenklingar på de frågor som i själva verket kräver mer analys och diskussion. I en del fall är det bara att erkänna att på vissa frågor finns inga bra svar.

Förenklingar är en form av populism. Man liksom beskär bilden, tar bort alla besvärande faktorer som också skulle behöva analyseras för att få bra svar på frågorna, för att istället kunna presentera enkla, korta, men ofullständiga lösningar på problemen. Populism får lätt fotfäste idag när idéer lätt och snabbt kan spridas via sociala medier. Det blir direkt farligt när populister till exempel ger spridning åt kritik mot mässlingsvaccin. Så farligt att man befarar att en stor mässlingsepidemi kan få fart. Populism kan vara farligt på olika sätt.

Tro aldrig på den som kommer med enkla lösningar! Var extra kritisk då!

6 november, 2017

Informationsteknik på gott och ont

Filed under: Vardagstankar,Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 13:32

Fram till för tjugo – trettio år sedan kommunicerade vi med varandra på delvis andra sätt än nu. Brev skickades med vanlig post och Posten var en pålitlig institution. När skickade du ett brev med snigelpost senast? Många under trettiofem vet inte idag hur man skriver en c/o-adress på kuvertet. Vi ringde med vanlig trådbunden telefon tillhandahållen av Televerket. Var vi inte hemma använde vi närmaste telefonkiosk. Billigast var det med lokalsamtal inom samma riktnummerområde. Ville man ringa till annat riktnummerområde dit man behövde ange riktnummer var det dyrare. Ju längre avstånd desto högre kostnad per minut. I telefonkatalogen fanns tabeller som visade vad det kostade att ringa.

Under 1990-talet kom de första stegen i förändringen när vi fick tillgång till mobiltelefoner och datorer. E-post och mobiltelefonens möjligheter att vara nåbar även när man inte var hemma eller på jobbet ökade våra kontaktmöjligheter. Datorskärmarna var små och jättetjocka och datorernas kapacitet går inte att jämföra med dagens datorer, men de gick ju att använda till e-post och till en snabbt ökande internetanvändning där de första sociala mediernas kom. Och världen krympte genom möjligheter till sekundsnabb kontakt med andra sidan jorden och av nya sätt att kunna ringa med till exempel Skype, med både ljud och bild. Det som varit avancerad science-fiction blev verklighet.

Fram tills vi började nyttja de här nya medierna och deras möjligheter umgicks vi med varandra ungefär så som vi alltid har gjort. När mobiltelefoner utvecklades till smart-phones började det hända saker. Det mesta som fanns i en pc nu får nu rum i en liten mobil enhet och beteendet har på grund av det blivit annat än det var. Man möter numer gående som inte tittar framåt utan stirrar in i sin telefon, ofta med ett fåningt leende. Mammor och pappor är ute och promenerar med barn i barnvagnar men har uppmärksamheten mer i sina telefoner än på barnen. Bilförare som tittar mer i telefonen än på trafiken som finns runt omkring.

I allmänhet visste vi nog väl var gränserna gick för ett sunt och bra umgänge innan vi började använda Facebook, Twitter, Instagram  och andra virtuella sätt att umgås. Och så är det väl för de flesta av oss även idag.  Men med de sociala medierna har gränserna flyttats för hur man mobbar i skolan och hur man uttrycker sitt hat, oftast mot duktiga kvinnor som sticker ut i media. Mobboffret i klassen som förr fick höra skällsord på rasten och på vägen hem från skolan kunde ha ett minne med sig hem av vad som hade sagts. Nu uttrycks förnedring och kränkningar ofta skriftligt i sociala medier. Det skrivna finns hela tiden kvar och de läggs på hög och hinner gör djupa avtryck i den som är måltavla för de elaka påhoppen.  ”Näthatare” är ett begrepp som har vuxit fram med nya möjligheter att meddela sig anonymt i digitala media. Näthatare som i sin feghet inte vågar stå öppet för vad man skriver.

De sociala medierna ger också möjligheter för de som vill förvränga fakta och skicka falska meddelanden för att driva propaganda, ”Fake news” . I dagarna kom det upp att ett foto har spridits på Facebook på en blåslagen äldre kvinna som påståtts vara misshandlad av asylsökande flyktingar, medan sanningen var att kvinnan hade fått sina skador av upprepade fallolyckor på sitt äldreboende. Begreppet Fake news har blivit ett begrepp då USA:s president Trump ofta använder det om tidningsartiklar som kritiserar honom. I verkligheten är det en form av propaganda använd bland andra av hans stab inför valet, för att på falska grunder misskreditera Trumps motståndare i presidentvalet. Trollfabriker i ryska S:t Petersburg har avslöjats som blandar sig i andra länders politik med Fake News. Det finns säkert likadana propagandacentraler – trollfabriker – även på andra håll i världen.

Var det kanske bättre förr? I vissa avseenden var det säkert bättre. Vissa problem har informationstekniken skapat. Men det finns ju också fantastiska möjligheter med den nya tekniken. Använd på rätt sätt. Med vaksamhet och kritik.

1 oktober, 2017

Päronsvängar

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 18:05

Många blir extra engagerade när de sätter sig bakom ratten i en bil. Den lugnaste kan förvandlas till en kolerisk och ilsken bilförare, som visar fingret och lägger sig med hela överkroppen på signalhornet för minsta lilla irritationsmoment.

Min irritation i trafiken gäller ofta PÄRONSVÄNG –  Varför gör somliga sånt? Vaddå päronsväng – vad är det? Jo, när vissa bilförare ska svänga höger i ett gathörn gör man en plötslig och omotiverad vänstersväng innan högersvängen. Som om man är rädd att höger bakhjul ska ta i trottoarkanten, eller man i extrema fall tror att man har en låååång släpvagn efter sig som man vill få med sig runt svängen. Eller är det så att man paniskt vill hävda hela körbanan från vänster till höger innan man lämnar den för en annan gata?

Jag har lärt mig att det är viktigt hur man placerar sig i vägbanan när man kör bil. I mitten om jag ska köra rakt fram, intill mittlinjen när jag närmar mig en vänstersväng. När jag ska svänga höger håller jag åt höger i vägbanan – och bara så, utan att först gira åt vänster.

Det är ju nästan farligt att köra förbi om man ska fortsätta rakt fram och har en pärsonsvängande bil framför som ska svänga höger. Om jag ligger bakom en bil som ska svänga höger – när den blinkar åt höger och saktar in vill jag börja köra förbi eftersom jag ska åka rakt fram. Men vågar jag? Det kanske är en päronsvängare? Om jag då kommer för att passera den som saktar in och ligger i död vinkel så att päronet inte ser mig kan han – eller hon – göra ett rejält avtryck i min bils vänstersida.

Men jag anar ett annat motiv till päronsväng. Man vill få en större radie på svängen för att kunna köra fortare i kurvan. Tillåt mig tvivla på att man kommer fram fortare. Det ser bara dumt ut. Snälla Trafikverket – kan  inte ni utfärda någon form av skylt som päronsvängare måste ha bak på sina bilar?

8 juli, 2017

Olsnäs

Filed under: Hus och trädgård,Vardagstankar — Hans Sundström @ 00:22

Olsnäs Fäbodar började som en fäbodby en halvmil utanför Siljansnäs vid Olsnäsviken i sydvästra delen av Siljan. Det är en av de vackrare platserna i allmänt vackra Siljansbygden. De första minnena jag har från Olsnäs är från senare delen av 1960-talet. Huvudsakligen robusta äldre timrade stugor och några små ladugårdar och stall. Olsnäs var en fungerande fäbodvall fram till 1960-talet. De flesta gårdarna var omgärdade med gärdsgårdar. Tänk dig en gammaldags pappersbonad i färg med motiv av en ung kvinna i folkdräkt, ett par kor, en liten timrad stuga bakom en gärdsgård, ängsblommor på marken och lummig grönska runt omkring. Så var Olsnäs som jag minns byn för omkring femtio år sedan, En riktig ursvensk sommaridyll.

Idag har Olsnäs växt. Det har byggts många nya fritidshus där under de gångna årtiondena. I stort sett alla stugor, även de nya, är timrade på traditionellt vis. Och när man vill omge sin tomt med något så är det inte häckar och inte spjälstaket utan gärdsgård som gäller. Det är fortfarande idylliskt vackert i Olsnäs. Läget intill Siljans strand bidrar starkt till skönheten.

Det fanns en arrendegård av normala mått där bland småstugorna, som företaget STORA sålde till EFS 1962 med villkor att där skulle drivas verksamhet för barn  och ungdomar. Min far blev distriktsföreståndare i EFS-distriktet dit Dalarna hörde i mitten av 1960-talet. Han blev mycket intresserad av projektet och arbetade hårt och målmedvetet för att att göra om lantgården till en lägergård för ungdomar. Efter några år stod ombyggnaden färdig. Ekonomibyggnaden som varit ladugård och stall hade inretts med rum och logement för både unga och äldre gäster. Mangårdsbyggnaden byggdes ut med matsal och kök. Se mer om detta här: http://www.olsnasgarden.com/om-olsnaesgarden/historia

I slutet av 1970-talet erbjöds mina föräldrar en tomt i Olsnäs. De fick timmer av min morbror i Västerbotten som hade skog. Pappas svåger i Glommersträsk som byggde timmerstugor timrade en stomme efter pappas och mammas ritningar. I början av 1980-talet byggdes stugan i Olsnäs. Pappa gjorde det mesta på egen hand. Jag var med när de första varven timrades upp.  Vi nådde upp till överkanten av fönsteröppningarna medan jag var där ett par veckor av min semester för att hjälpa till. Det blev en stuga på 70 kvadratmeter med två sovrum, badrum och storstuga. Mitt i huset ståtar en fin och  välmurad öppen spis. På storstugans gavel mot söder finns en uteplats. Lite senare byggdes en gäststuga där det också finns en redskapsbod och vedbod. Sedan några år tillbaka är det mina två bröder och jag som äger stället.

20140622_154411 - kopia

Jag vet inte om det är närheten till naturen med Siljan och skogarna, eller avståndet från större orter, eller något annat. Men den stillhet och ro man upplever när man kommer dit är svår att finna någon annan stans. Den ideala platsen för semester om man vill vila är Olsnäs.

Men det finns också en del att göra. Byggnaderna måste hållas efter. Innertaket i gäststugan hänger lite i en del, så det måste åtgärdas. Gärdsgården måste förnyas på sidan ut mot vägen. Alltid finns det något, så man behöver inte vara sysslolös.

Det finns en jobbig sak med Olsnäs. Vägen. De sista fem kilometerna fram till Olsnäs utgörs av grusväg som ofta är dammig och bitvis som en tvättbräda. När vägen är våt av regn blir bilen smutsig. På våren när det är tjällossning kan vägen vara som en leråker. Varför kan men inte ordna beläggning på vägen för att slippa damm, tvättbräda och skitiga bilar? Man vill inte ha bättre väg. De boende vill inte ha ännu mer folk i byn. Trycket på att få köpa tomt för att bygga i Olsnäs är hårt i alla fall.

Nu på sistone har det bildats en avloppsförening i Olsnäs, som har ordnat med riktigt avloppsnät och ett reningsverk. Från början hade vi sluten tank vilket ledde till extra sparsamhet med dusch och disk. Nu behöver vi inte bära ut diskvattnet längre. Det är faktiskt riktigt skönt.

 

22 september, 2016

Italien

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 21:18

Sorrento några mil sydväst om Neapel, Pompeji, Amalfikusten och Capri. Där var vi på en tiodagars resa under första halvan av september.

Vi hyrde en stuga i en by som heter Colli di Fontanelle mitt uppe på halvön som erbjuder utsikt över Sorrento åt norr och från vår uteplats på södra sidan vacker utsikt över en havsvik och delar av den vackra Amalfikusten, med en del av exotiskt vackra Praiano i siktet.

20160910_175100 - kopia          20160912_111451 - kopia

Huset som vi har hyrt ligger en bit ner åt söder efter en mycket smal, brant och krokig tillfartsväg på cirka fyrahundra meter. På sina ställen står bilar parkerade längs vägkanten så att man knappt kan komma förbi, även om hyrbilen – en Fiat Panda – inte hör till de bredare. Vi lärde oss snart att de boende som trafikerar den här vägen använder signalhornet för att tala om att de kommer, när sikten är skymd förbi en kurva. Svårt för en svensk som knappt kommer ihåg hur man gör för att tuta.

Det är trångt på vägarna i den här delen av Italien. Vägarna är krokiga och smala i det väldigt kuperade landskapet. Vi såg redan i början av vår vistelse hur många bilar är skavda och skrapade och buckliga i alla fyra hörnen. En del är repade och buckliga även på sidorna. Det är ont om plats och man parkerar längs vägarna. Det här är ganska långt söderut i Italien. Det innebär att det mesta inte är så välfungerande  och välordnat som i norra delen av landet. Man ser det kanske tydligast i bristen på respekt för trafikregler. Man stannar aldrig där det är stopplikt och man struntar blankt i heldragna linjer. Man får anpassa sig så gott det går, för man kommer inte fram om man står i en korsning med väjningsplikt och försynt väntar på tillfälle att köra ut. När bilar bakifrån kör förbi på ena eller bägge sidorna för att tränga sig ut, så börjar man förstå hur det ska gå till. Också alla dessa scootrar och motorcyklar! De kommer från alla håll. Man måste vara helskärpt och ha koll åt alla håll. GPS:en gav oss dessutom vid ett par tillfällen en överraskning i centrala Sorrento då vi hamnade på en gata som gick mellan två huskroppar, så smal att bilen precis fick plats. Ena backspegen slog emot ett stuprör och den andra tog i på ett annat sälle. Gatan var inte heller rak utan svängde åt olika håll och var uppskattningsvis 300 meter lång. Kändes som en rodelbana. GPS är bra, men inte alltid!

Huset vi bodde i var med självhushåll och bestod av ett stort rum, kombinerat sovrum och vardagsrum, plus kök och badrum. Snyggt möblerat och välordnat i det mesta. Köket var välutrustat och hade i stort sett allt man kan tänkas behöva. Den snyggaste ugn jag har sett! Synd att jag glömde fotografera den. En fin uteplats framför huset på solsidan blev den plats där vi oftast åt frukost och ibland middag med härlig utsikt. Boende med självhushåll ger intressanta tillfällen att botanisera i de lokala matbutikerna. Att kunna köpa prucciutto crudo i lösvikt eller provsmaka på läckra ostar innan de skär till lämplig bit och köpa lokalt odlade tomater, ger en extra dimension till resan, liksom boendet mitt i byn bland ”vanliga” människor. Alternativet att bo på hotell och få allt serverat är inte alls att förakta, men det här är garanterat roligare! En gång stannade en kvinna med sin bil när hon passerat oss på vår promenad uppför den branta backen. ”Vill ni åka med upp till piazzan?” frågade hon. Trevligt!

Vad var bäst – mest intressant? Jag tycker att det är svårt att gradera om man sätter upp Capri, Amalfikusten och Pompeji mot varandra. Om du ska dit på bara några få dagar, försök hinna med alla dessa tre om du kan vika en hel dag för varje bit. De är var och en väl värda att upplevas!

20160917_163433 kopia

Pompeji för att uppleva en tvåtusenårig historia på ett konkret sätt är väldigt spännande och fantasieggande. Vulkanen Vesuvius i bakgrunden ger en extra dimension åt promenaderna där. Så fascinerande att gå på gator längs hus byggda för mer än tvåtusen år sedan! Husen är i de flesta fall enbart ruiner, men somliga är restaurerade till ett ungefär ursprungligt skick. Att komma in och se ganska välbevarade väggmålningar och vackra golvbeläggningar var intressant. Man får en känsla av att livet för så länge sedan här kanske inte var så väldigt annorlunda jämfört med idag. Om man tänker bort moderniteter som IT-teknik, telefoni och bilar. Man kan lätt fördriva en hel dag här. Mer intressant historielektion finns inte! Tag med matsäck eller ät pizza på pizzerian vid Forum – och se till att ha en vattenflaska med!

En tjugo minuter lång båttur tog oss från Sorrento till Capri. Den mytomspunna ön bjuder på fina promenader genom centrum av staden Capri där man kan fascineras av de dyra märkesbutikerna på ”dyra gatan”. De flesta nöjer sig med att titta i skyltfönstren – butikerna får bara enstaka besökare. Inte som i turistkommersen på torget eller nere vid hamnen. Promenadstråken som går förbi de fina, oräknerligt dyra villaträdgårdarna är också värda att upplevas. De leder över till södra sidan av ön med vacker utsikt även där. Anacapri längre västerut är en stad med mindre exklusivitet, det är inte lika uppstyltat där, säger dom. De speciella taxibilarna som är ombyggda med markiser som tak, är karaktäristiska, liksom de små skramliga orangefärgade bussarna. Man kan ta taxi eller buss från hamnen upp till Capri stad eller till Anacapri, som är lite längre bort från hamnen. Upp till Capri stad finns också gångväg med trappor om man vill ha lite gratismotion eller inte vågar åka med bussarna. Svårt att föklara vad som är speciellt med Capri, men ön gav ett väldigt starkt intryck. På båten därifrån kändes bara att det hade varit roligt, intressant och vackert.

20160915_153639 kopia                                                                           20160915_150559 kopia

Amalfikusten erbjuder serpentinvägar längs branten mot havet på med Amalfi, Conca dei Marini, Praiano och Positano. Där går det väldigt långsamt när man som turist inte är van. Det går oftast inte mer än trettio kilometer i timmen. Så en bilfärd till Positano, sex kilometer från vårt tillhåll, eller till Amalfi tjugotre kilometer längs samma väg, tar tid när det går i mopedfart i krokarna och backarna. Dessutom blir det stopp lite då och då när bussar ska försöka mötas eller när idiotiska turister (inte vi!!!) bara stannar mitt i vägen för att titta på utsikten och fotografera. För det är hisnande vackert överallt! Städernas centrum med de smala gränderna och många små torg erbjuder möjligheter för den som vill shoppa. Och det kryllar av turister! Om man bara står ut med alla andra turister som också vill se och uppleva detta är det en mycket rolig utflykt som jag absolut rekommenderar. Värt att upplevas! När man kör får man försöka svänga åt sidan när det går för att släppa förbi de som är vana att ta sig fram i krokarna och som vill köra fortare. Det är skönt att ha tomt i backspeglarna när man vill ha full uppmärksamhet framåt. För det kittlar ända ute i tårna ibland! Vem gillar inte kurvor!

20160918_161359 kopia   20160918_124049 kopia    20160912_124058 kopia

Det har varit en riktigt intressant resa, rolig och mycket rik på upplevelser, så nu har ribban hamnat högt för framtida resor. Vad ska kunna slå det här?

4 april, 2016

Mat – det är ju gott!

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 00:17

Så långt jag kan minnas, har jag aldrig varit en sådan som suttit och petat i maten och skjutit tallriken ifrån mig när mer än hälften är kvar. Tvärt om : Jag har nog praktiskt taget alltid uppskattat och tyckt om det mesta som jag har blivit serverad. I hemmet där jag växte upp minns jag inget annat än att maten alltid var god. Ja, det förstås, havregrynsgröt till frukost var jag inte så förtjust i och jag har inte heller senare i livet lärt mig att uppskatta det. Men i stort sett allt annat har jag ätit med god aptit och – när jag växte upp och så länge jag var ung – i stora mängder. Ingen kunde tro det eftersom jag var smal som en sticka.

Mat handlar inte bara om att få i sig näring. Vad gör man när man ska träffa vänner på stan eller hemma? Man ses på ett ställe där man kan äta och dricka tillsammans eller bjuder hem vänner på middag. Man umgås över mat och dryck. Att äta och dricka spelar en central roll när folk träffas.Så har det nog alltid varit och så är det i de flesta kulturer. Ska man träffa vänner på stan spelar valet av restaurang stor roll. Och ska man bjuda någon på middag hemma läggs mycket energi på valet av maträtt och på dukning. Man tar fram bästa porslinet och finaste glasen och letar i recepten efter något gott och festligt. Helst lite originellt.

Ska det vara riktigt festligt  - vare sig man äter ute eller lagar till festmat hemma – tar man till en trerätters. Förrätt – huvudrätt – efterrätt. Förrätt – har du bjudit på Toast Skagen någon gång? Vet du att det var Tore Wretman som uppfann Toast Skagen? Ursprunget är nog lite enklare än hur man oftast gör den idag. Handskalade räkor hoprörda med majonnäs, smaksatt med salt och peppar på smörstekt bröd, toppat med löjrom. Men många gånger ser man Toast Skagen med hackade räkor, dill och citron utöver majonnäsen och löjrommen. Förvanskningar? Tja, viktigast är väl att det är festligt och gott. Men får det heta Toast Skagen om det inte är gjort efter originalreceptet?

Smorrgassbårrd! Det bräcker även den bästa trerättersmenyn! Inget är väl festligare än smörgåsbord. Oftast är det i form av julbord vi konfronteras med det. Hur många turer tar du för att ta mer mat när du bjuds på smörgåsbord? Två, kanske tre. Då är du en fuskare! Kom ihåg att inte blanda olika typer av mat på samma tallrik! Första turen får du bara ta sill av olika sorter och någon potatis. Jo, annat sillrelaterat, som sillsallad. Nästa tur är det övrig fisk. På ny tallrik plockar du på rökt och gravad lax, makrill, rökt ål och annat gott kallt. För det är fortfarande bara kall mat som gäller. Förutom potatisen förstås. Tallrik nummer tre ska fyllas på med kallskuret kött – skinka, sylta, korv, pastej och fler sådana läckerheter. Fjärde vändan blir det dags för småvarmt: Köttbullar och prinskorv, kanske en god stuvning med omelett. Och Janssons Frestelse. Mums!. När det är avklarat blir det varmrätt på den femte tallriken. Det kan ju variera vad man bjuds på här beroende på var i landet man är och när på året det är. Kokta revbensspjäll kanske. Eller en mustig köttgryta. Sjätte turen är till ostbrickan med kex och frukt. Sjunde och sista vändan är till tårta eller annat sött och en kopp kaffe. Sju vändor blev det alltså. Men det här är ingen skriven lag. Man måste ju inte. Men det är en hjälp att äta olika rätter utan att blanda saker som inte passar ihop på samma tallrik.

För att klara av alla de här turerna runt smörgåsbordet gäller det att planera, ta det lugnt och försöka förmå sig att inte ta för mycket av den goda sillen, ja, inte ta för mycket av något – vara återhållsam med bröd och smör också. Ålder kan också spela viss roll. Jag vet inte hur det är för andra, men jag klarade lätt av ett helt smörgåsbord när jag var yngre. Men efter 40 är det tyvärr betydligt svårare.

Matvanor ändras med tiden. Det går mode i mat som med mycket annat. För tio år sedan var det ofta ugnsrostad klyftpotatis till god och festlig mat hemma. Idag har potatisen fått sällskap med kålrot, palsternacka, morot och rödbeta. Prova med kålrabbi också. Gott!

Köttkonsumtionen har ökat väldigt mycket de senaste trettio åren. Det är inte bra för hälsan och det är inte bra för miljön. Jag har hört kockar föreslå att istället för stora biffar söka efter bättre kött, men i mindre bitar. Godare men inte dyrare. Bra idé!

Marinera köttet eller inte? En fläskkotlett, fläskkarré eller entrecote kan nog bli ännu godare med en marinad. Likaså biff av lite lägre kvalitet. Riktigt  bra kött behöver inte mer än salt och peppar. Marinad? Olivolja, balsamvinäger, soja, finhackad vitlök och peppar. Eller ersätt vinäger med öl. Salta köttet, om det behövs, efter stekning så blir det saftigare. Ta det lite lugnt med saltet över huvud taget! Vi konsumerar alldeles för mycket salt! Bättre att salta försiktigt när maten tillagas och låta var och en salta mer efteråt om man vill.

Vardagsmat? Korv och mos, spagetti och köttfärssås, köttbullar, panerad fisk, kycklingfilé, soppa. Härligt att det finns variation! Man måste inte äta korv och potatismos varje dag. Men ibland är det riktigt gott – om man gör riktigt potatismos på kokt potatis och gärna en morot, aldrig pulvermos! Och väljer man till det en god och kryddig korv, kolbasch, salsiccia eller chorizo av bra kvalitet, så blir det fest mitt i vardagen.

Ett tips för köttfärssås och andra rätter där tomatsås ingår: koka en stor sats tomatsås. Fräs hackad gul lök och finhackad chili i olivolja, tillsätt finhackad vitlök innan burktomater tillsätts. sedan ingefära och/eller örtkryddor. Låt koka ihop ordentligt och smaka av med salt och peppar. Förpacka i portioner som kan läggas i frysen. Stek köttfärs, plocka fram en portion färdig tomatsås som sedan blandas med  färsen. Lätt som en plätt! Tomatsåsen passar också finfint på pizza.

Smaklig måltid, vänner!

21 september, 2015

En lång lång resa

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 13:36

På väg från Helsingborg till Kastrup med Öresundståget strax efter klockan åtta på lördagsmorgonen stötte jag och min fru på en bekant som också skulle ut och resa. Vi skulle flyga till Dubrovnik, han skulle till Köln. Vårt flyg hade tid för avgång tjugo över elva, så vi hade gott om tid. Vår vän däremot, hade försovit sig, och kom fram till flygplatsen en timme senare än planerat, så han hade bråttom att komma av tåget när vi kom fram.

Men vi var ute i god tid, så vi tog oss lite extra frukost i godan ro, innan vi gick till incheckning med vår stora koffert. Det var snart gjort, varefter vi gick för att se vilken gate vi skulle söka upp. Vi hittade flightnumret och destinationen ”Zagreb” på skylten. Men ”Information saknas” stod det. Vi gick för att titta i butikerna ett tag innan vi gick till skylten igen, men fortfarande ingen information. Klockan närmade sig elva och det borde snart vara dags att gå ombord på planet. Fortfarande ingen information på tavlan. Jag stod och blev trött i nacken, för jag ville inte släppa blicken från tavlan när besked skulle komma om vilken gate vi skulle söka oss till. För det borde ju komma när som helst!

Vi skulle på en efterlängtad solsemester i vackra Viganj i Kroatien i september. Flygbiljetten gällde till Dubrovnik via Zagreb. Ankomst beräknad till tjugo över tre. Vid flyglatsen i Dubrovnik skulle vi sedan hämta ut en hyrbil under eftermiddagen som skulle ta oss den sista biten till vår destination.

Jag stod fortfarande och spände min nacke för att hålla koll på skylten. Då – kvart över elva kom till slut beskedet om vilken gate som gällde. Vi gav oss genast iväg. När vi väl kom till gaten, möttes vi av en skylt som sade att beräknad avgång skulle ske drygt två och en halv timme senare. En rejäl försening med andra ord. Men – vad skulle då hända med vår anslutning från Zagreb till Dubrovnik? Skulle det planet vänta in oss? Eller skulle vi kunna räkna med plats på ett senare flyg? Knappast. Problem! Tillbaka för att söka information. Medan jag stod med min kölapp och väntade vid informationsdisken kom en fråga från en av de som satt där bakom disken: ”Är det någon mer här som ska till Dubrovnik i dag?” Jag gav mig genast tillkänna.

”Jag ska se om jag kan boka om er så att ni kommer er till Dubrovnik idag. Ni kommer inte fram vid den ursprungligt beräknade tidpunkten, men det är säkrare att ni kommer fram över huvud taget.” Vi blev bokade på en flygning till Frankfurt, varifrån vi sedan skulle få flyga till Dubrovnik. Beräknad ankomst i Dubrovnik var klockan 21. Ursprungligen skulle vi ju ha varit där innan halv fyra. Vi skulle bli mer än fem och en halv timmar sena. Jag ringde till biluthyrningen och vår värd i Viganj för att meddela dem att vår ankomsttid var ändrad.

Vi som hade stigit upp i ottan för att vara i rimligt god tid, fick nu tillbringa flera timmar ytterligare på Kastrup innan vi till slut skulle komma oss iväg. Det finns faktiskt roligare ställen att befinna sig på om man vill slå ihjäl tid! I samband med ombokningen hade vi i alla fall fått matcheckar. Det kändes bra, för nu hade vi börjat bli hungriga. Utbudet av mat var dock inte det roligaste på den del av flygplatsen där vi befanns oss. Men ätbart i någon form hittade vi i alla fall, även om det så klart kostade mer än värdet på matcheckarna.

Strax efter den ursprungliga ankomsttiden till Dubrovnik, lite efter halv fyra, fick vi äntligen börja gå ombord på planet från Köpenhamn mot Frankfurt. Efter all väntan kändes det skönt att äntligen vara på väg. Då avundades vi vår vän som hade haft små tidsmarginaler på morgonen – vi hade mycket hellre haft det så!

Så landade vi i Frankfurt. Att det är en mastodontiskt stor flygplats fick vi känna av då planet taxade mer än tio minuter från landningsbanan till den plats där vi skulle få kliva av. Trots det var SAS-planet i tid. Nu skulle vi enligt tidtabellen vänta i ungefär en och en halv timme innan vi skulle komma oss vidare till Dubrovnik.  Snart kom vi till transferhallen och letade efter vår avgång på informationsskylten. Där möttes vi av nästa förseningsbesked! Vi ville inte tro det vi läste: Ny beräknad avgångstid klockan 21:40. Det kunde bara inte få vara sant! Ytterligare två timmars försening! Det här var också ett plan tillhörande det Kroatiska flygbolaget, liksom de två flighter som vi hade bokats om från. Det måste alltså vara något problem med det flygbolaget. Jag fick söka mig ut från området innanför säkerhetskontrollen för att hitta någon information från Croatian Airlines. Det visade sig pågå en konflikt mellan bolaget och de anställda. Jag ville så klart inte lägga mig i den konflikten, men kunde de inte ha valt en annan tidpunkt?

Hungriga och väntande igen. I den delen av Frankfurts flygplats kändes det inte alls som en jätteflygplats. Det var ett ganska avgränsat utrymme att röra sig inom i den transferhallen, vi hittade tre matställen, men inget som riktigt lockade. Mat fick vi i oss i alla fall, även om vi hade önskat oss något bättre. Vi försökte trots det att inte ha bråttom med maten, för tid hade vi gott om!

Flygbolaget bjöd alla på en god macka och till det valfri dryck av vatten, juice, öl eller vin under resan. De ville ge lite plåster på såren till oss försenade resenärer. Det kändes lite fattigt som kompensation. En riktig middag på fin restaurang kunde ha passat. Det smakade ju rätt br i alla fall, även om det blev apelsinjuice för min del. Jag skulle köra bil sista biten från flygplatsen till vår slutdestination, Viganj. Så landade vi till slut i Dubrovnik. Men åtta och en halv timme senare än vi hade räknat med.

Äntligen framme gick jag genast till biluthyrningen medan hustrun ställde sig vid bagagebandet att invänta vår stora väska. Det var nästan midnatt nu, så man fick ringa efter biluthyrningsrepresentanten. Han skulle komma om en kvart.

Väntan på bilen och väntan på hustrun med väskan. Mitt i natten. Dagen hade varit lång. Med långsam väntan, irritation, osäkerhet. Jag var riktigt trött vid det laget. Jag ringde också till stället vi skulle bo på för att meddela att vi var ytterligare försenade. Vi hade då kvar drygt två timmars bilresa.

Så kom biluthyrningskillen. Medan jag skrev på papperen kom hustrun. ”vårt bagage har inte kommit!” Mer stress!!! Vi måste in på flygplatsen igen för att anmäla vår saknade väska. En trevlig dam tog emot vår förlustanmälan, noterade adressuppgifter och beskrivning på den saknade väskan. Innan vi gick därifrån hade vi fått besked att vår väska stod kvar i Köpenhamn! Men damen kunde också meddela att väskan skulle komma att göra en resa nästa dag till Dubrovnik via Zürich. Och på måndagen skulle den skickas vidare till vår adress i Viganj.

Trötta och ganska irriterade tog vi hyrbilen i besittning, tog fram GPS:en och matade in adressen. Vi hade 130 kilometer bilkörning på krokiga och backiga vägar kvar att åka. Enligt GPS:en skulle det ta två timmar och en kvart innan vi äntligen skulle vara framme. Det tog lite längre tid. Klockan halv tre på natten gled vi tyst in på gården till det pensionat där vi skulle bo.

Vi hade hyrt en lägenhet med självhushåll så vi hade därför planerat att handla lite på vägen dit för att ha något till frukost. När vi nu åkte mitt i natten, fanns ju inga butiker öppna. Och vi var törstiga, men vatten gick ju inte heller att köpa.

Jag sov som en stock till halv tio på söndagsmorgonen. Sedan gick vi ner till bybutiken för att köpa något att äta. Utvilad njöt jag av vår promenad i den vackra byn vid havsstranden som badade i sol. Och sedan kunde vi njuta vi av en härlig frukost!

Den saknade väskan kom på måndagen. Och vi kunde fortsätta att må riktigt gott i den kroatiska idyllen vid havet.

Older Posts »