23 maj, 2015

Väggen – vad hände sen?

Filed under: Hälsa och friskvård — Hans Sundström @ 22:52

För några veckor sedan beskrev jag hur jag hade hittat mig själv i efterdyningar av att ha gått in i väggen. Jag tänker inte upprepa på nytt det jag skrev då. För att få bakgrund till detta – läs först mitt inlägg ”Väggen”!

Jag har frågat mig varför har det tog så lång tid att inse att jag hade blivit utbränd. Men när allt går för högtryck och tempot är konstant högt är man så uppskruvad att man inte stannar upp tillräckligt mycket och tillräckligt länge för att känna efter.  Nu efter min insikt om utbrändheten har jag försökt ta ett steg åt sidan för att se på mig själv och min situation med andra ögon.

Då har jag insett att livet måste ha gått så mycket på högvarv ett tag, så det är inte underligt om det har satt sina spår. Det var ju till att börja med, för ungefär tre år sedan, stressigt och högt tempo på jobbet, sedan kom ett besked om nedläggning av den grupp där jag jobbade – verksamhetens skulle flyttas till en annan landsända! Vi skulle inte bli uppsagda, men vilka tjänster som kunde bli aktuella var väldigt oklart, mest aktuellt var  jobb i kundtjänst. Massor av stress här!

Så det blev ett mycket intensivt funderande på hur vi skulle göra. Hur skulle det bli om vi stannade kvar och vad skulle det innebära om vi skulle flytta med jobbet till Helsingborg? Snart vägde Helsingborgsalternativet tyngre. Då kom det till ett – även här – intensivt sökande efter bostad, var och hur skulle vi bo om vi skulle flytta? Så allt fortsatte i högt tempo.

På det ”nya” jobbet fortsatte det hög intensitet och med hjärnan på högvarv. Arbetsuppgifterna var i stort desamma som förr, men organisation och rutiner var annorlunda. Mycket att ta in. Och det var då det började gå tungt. Jag som ville så mycket och visste att jag kunde! Mina egna krav var var högt ställda. Jag ville möta upp till egna och andras förväntningar. Men en lång period av närmast konstant högtryck krävde till slut sitt. Obönhörligt.

På jobbet fick jag andra och mindre krävande arbetsuppgifter. Bra med förstående chef! Själv ordnade jag med besök hos läkare och psykolog. Hos läkaren togs en mängd prover som alla visade att jag är kroppsligt frisk som en nötkärna. Och jag har ju känt mig fysiskt i god form och hela tiden kunnat sova bra. Det har säkert bidragit till att jag inte har insett överansträngningssyndromet.

Psykologen fick mig att se hur jag själv ställt höga krav på mig själv. Hon undrade också om jag inte borde kunna tillåta mig att ta det lite lugnt med tanke på åldern. Jag som ville vara ett levande bevis på att man som 60 -plussare kan prestera och orka lika mycket som de som är 20 år yngre! Se, även där krav på mig själv! Men jag gillade genast tanken på att trappa ner lite, den är riktigt tilltalande!

Det känns mycket lugnare nu. Jag har skruvat ner kraven på mig själv, tror jag i alla fall. Tempot är inte lika ständigt högt.  Och jag tror mig kunna vara mer uppmärksam på saker som kan stressa. Från hösten ska jag gå ner till fyradagarsvecka på jobbet. Lediga måndagar ska bli fint!

Kom ihåg: I de flesta fall märker du inte själv att du är på väg mot överansträngning förrän det kraschar! Det är mycket värdefullt med goda vänner och kolleger som känner dig och kan tala om för dig att du verkar stressad, kanske mer inbunden än vanligt. Då ska du lyssna!