Hans Sundström

Utmattningssyndrom, överansträngningsdepression. Det finns olika benämningar på den företeelse som i dagligt tal brukar kallas ”att gå in i väggen”. Beskrivningarna på hur diagnosen kan ställas är ganska spretiga. Det finns många olika symptom och det finns väl ingen med diagnosen som kan uppvisa hela listan av symptom.

Jag tror att jag gick in i väggen för några år sedan. Tror? – Borde jag inte veta säkert? Jo, men jag vet att  jag inte har brakat hårt in i en stum betongvägg, där det blev tvärstopp. Det är nu när jag tittar bakåt som jag kan konstatera att  vissa saker tyder på att jag måste ha drabbats av någon form av utmattningssyndrom för ungefär tre – fyra år sedan.

Gemensamt för flera jag vet om som har gått in i väggen är deras beskrivning av sjukdomsutbrottet, där man beskriver en upplevelse av plötslig och total vilsenhet. Där man tappar orientering i både tid och rum, inte vet var man är eller vart man är på väg. En tidigare kollega som blev överansträngd besökte arbetsplatsen under sin sjukskrivning och beskrev hur hon på väg hem från jobbet en dag tappade orienteringen fullständigt. Hon visste inte var hon befann sig och hon visste inte hur hon skulle komma sig hem, trots att hon gick exakt samma väg som hon i åratal hade gått varje dag hem från jobbet. Hon fick panik och ringde till sin man som fick komma och hämta henne med bil. Liknande beskrivningar har jag hört också från andra. Hjärnan säger ifrån. Stänger av.

Varför tror jag att jag har drabbats? Jo, jag har känt av att jag har haft svårt att hänga med i tempot på jobbet nu på senare tid. Jag tror nu att det har berott på sviter av något slags light-variant av utmattningssyndrom. Jag har någon gång gått in i väggen, men det måste ha varit en ganska mjuk vägg, så jag märkte det knappt. Eller var jag  så stressad att jag inte hade tid att känna efter?

När det sedan hände vet jag inte riktigt – det måste ha varit någon gång under 2011. En dag när jag hade haft bilen till jobbet i Stockholm drabbades jag av en sån där blackout när jag var på väg hem. Från ingenting kom vilsenheten. Jag vet nu i efterhand nästan exakt var det hände. Så jag var nog inte helt lost. men jag minns tydligt hur jag helt plötsligt började undra: Ska jag köra i den vänstra eller högra filen? Det var dubbelfiligt på E18 förbi Tensta och Rinkeby. Just då visste jag inte vad som var höger och vänster!  När jag kom till Järfälla var jag också osäker på om det var där jag slulle svänga av för att komma hem.

Men det är först nu, några år efteråt, som jag kan konstatera att jag kan peka på typiska effekter av utmattninsgsyndrom. Och jag har börjat koppla ihop den där blackouten i bilen med detta. Jag har haft svårigheter att hänga med i tempot på jobbet och svårigheter ibland att följa till och med enkla logiska resonemang eller beskrivningar. Jag vet att jag inte är dum i huvet! Alla de positiva omdömen jag har med mig från kunder och kolleger i Stockholm säger annat. Att jag har en examen i nationalekonomi sedan 15 år tillbaka där jag hanterade formler med fyrställda ekvationer säger också annat, om nu någon tvivlar.

En liten känga till min tidigare arbetsgivare i Stockolm. Vad jag saknade de sista åren där var någon struktur för att se och och avslöja medarbetare som var på väg att bli utbrända. Arbetsledare ska kunna känna till varningstecknen, för de finns. Någon som kunde ha sagt till mig: Hördudu! Ta det lugnt! Ta lite semester! Kan vi göra något åt din arbetssituation? -Inget sånt de sista åren. Inte ett spår. Ja men – har man inte ett eget ansvar också? Jo, såklart! Det är bara det att den som är på väg in i överansträngning märker det oftast inte själv. Jag har inte märkt något, Inte förrän nu flera år efteråt! Och jag har jobbat hela tiden. Jag borde kanske ha varit sjukskriven nåt tag. Jag har till och med flyttat till nytt jobb i en ny landsända. Och mitt i allt detta tror jag ändå att jag nu är på väg tillbaka. Det känns så. Bättre och bättre.