11 februari, 2014

Äldrevård – av egen erfarenhet

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 21:50

Det talas och skrivs mycket om äldrevård och äldreboende nu. Om värdig vård, där det får var a en självklarhet att de gamla får ett bra omhändertagande som inte bara är en förvaring. Äldre får inte betraktas som förbrukade produktionsmedel som ska skuffas undan för att inte vara ivägen! De är människor, vare sig friska eller sjuka, svaga eller starka, och man kan aldrig bli för gammal för att ha rätt till god och bra omvårdnad! Huvudfrågan då är inte vem som driver en vårdinrättning, om det är kommun eller en privat aktör. Kvalitet med omtanke och värdighet och respekt och med kompetent personal måste vara de viktigaste kriterierna. En viktig fråga för ett gott och bra samhälle.

För sådär femton – tjugo år sedan sommarjobbade jag två månader på ett äldreboende i Solna. Sommarjobb? Det brukar studerande syssla med för att överleva sommaruppehåll i pluggandet. Jo, jag hade återvänt till skolbänken då i mitten av nittiotalet för att läsa ekonomi vid Högskolan Dalarna. Jag får återkomma vid ett annat tillfälle till hur och varför jag pluggade igen på lite äldre dar. Nu var det äldrevård det gällde:

Jo, jag hade hittat ett sommarjobb på ett sjukhem för dementa i Solna genom Platsjournalen från Arbetsförmedlingen.

Den här tiden bodde jag i lilla vackra Vika strax söder om Falun. Därrifrån var det närmare 20 mil till Solna, så det var ju inte läge att pendla. Men det problemet löstes snabbt genom att jag fick klart med att få hyra ett studentrum i andra hand under de två sommarmånaderna jag skulle jobba. Rummet låg i närheten av T-banan vid Västra Skogen och fem minuters promenad från den blivande och tillfälliga arbetsplatsen. Idealiskt!

Det var omtumlande och lärorikt på många sätt att jobba där på sjukhemmet under två sommarmånader. Jag visste på förhand att det skulle vara jobbigt och svårt i flera avseenden. Och nog blev det jobbigt, men jag har varken då eller senare ångrat att jag gav mig in i det. Arbetsdagarna bestod till stor del av att tvätta, raka, duscha, ta hand om kiss och bajs, mata och utföra tunga lyft. Det tidiga arbetspasset började med att hjälpa de boende med morgontoalett och påklädning för att sedan servera frukost. Det var oftast en ganska lång process då en del av dem behövde mycket hjälp att komma igång. Några hade blöja, ett par hade stomipåse och andra klarade av att själva gå på toaletten. Vi brukade vara två som tillsammans tog hand om en person. När en var klar, gick vi vidare till nästa, som behövde tas om hand på ett annat sätt än den förra. Ingen var lik den andra.

På kvällspasset gick vi runt för att hjälpa alla att göra kväll och komma i säng. En av de boende var Oskar. Han hade varit brottare när han var ung. Och han var fortfarande stark. Han hade en järnhård och snabb näve som gjorde att det brukade krävas tre personer för att ta hand om honom. De gånger jag var med där fick jag som specialuppgift att hålla om hans handleder för att han inte skulle slåss, men även jag fick känna på när näven kom loss och smärtfyllt landade i mellangärdet innan jag hann blinka.

Det här var ju inte ett vanligt äldreboende utan ett sjukhem för dementa – i de flesta fall handlade det om åldersdemens. Men Torsten var betydligt yngre än de andra. Om han inte hade blivit så svårt sjuk skulle han fortfarande ha varit ute i arbetslivet. Han hade varit pilot och flugit över hela världen, men genom sin sjukdom blev han i förtid bunden till sitt sjukrum här. Hans fru kom på besök nästan varje dag efter jobbet och höll honom sällskap. Och på helgerna var hon där längre tid. Det är svårt att värdera hur mycket det betyder för en svårt dement person som är helt tyst och inte möter någons blick, att hans fru kommer dag efter dag för att vara med honom. Det gjorde ett starkt intryck på mig och jag vill tro att det spelade större roll för Torsten än vi kan tro!

Det fanns en äldre man där – Sven – som också fick besök av sin fru i stort varje dag. Sven var tyst och stillsam och sade på sin höjd något enstaka ord ibland. Men jag minns en morgon i hans badrum. Jag var där själv med honom, vi höll på med rakning, när han mötte min blick genom spegeln och började prata med mig. Han som aldrig sade annat än enstaka ord! ”Det är på grund av min fru jag är här.” Så sade han. Han utvecklade det där lite mer, men jag minns inte hur orden föll. Om det verkligen var så som han sade kunde jag självklart inte avgöra. Ett annat tragiskt livsöde, om det nu var sant,det han sade. Jag blev i alla fall överraskad av att få se ett ögonblick av något som liknade skärpt klarhet hos honom. Efter en halv minut var han som vanligt igen.

En annan gammal man som bodde där var Kalle, som tydligen saknade närminne totalt. Han älskade kaffe och var alltid först på plats när det serverades kaffe i dagrummet. Men genast efter att ha druckit ur sin kaffekopp hade han glömt att han fått kaffe. Då började han muttra ”Kaffe! Jag vill ha kaffe! Jag har inte fått något kaffe!”

Frukost, lunch, fika och kvällsmat serverades i dagrummet för de som kunde vara uppe på dagarna. De som var sängbundna serverades på sina rum. Många som kunde vara uppe kunde ändå inte äta själva utan behövde hjälp med att få i sig maten. Och maten såg ut olika för de som hade tänder att kunna tugga  med och de som inte hade. Tänk dig hur oaptitligt det kan bli om makaroner, korv och stuvade morötter, eller vad som serveras  mixas till en färdigtuggad grå smet. Det blev en tydlig påminnelse om betydelsen av bra tänder. Måtte de hålla livet ut! För många av de som fanns här hade inte så många höjdpunkter utöver måltiderna. Så viktigt då att kunna njuta av maten som serveras!

Det här var bara några av dem som jag träffade på den här avdelningen. De som är namngivna här har i verkligheten andra namn!

Jag har alltså jobbat på ett äldreboende i två månader, så det kan inte göra mig till expert på området. Jag kan inte heller avgöra hur det här sjukhemmet stod sig i jämförelsen med andra, men jag fick ändå ett annat perspektiv på livet och tillvaron. Och jag kan rekommendera jobb i den branschen! Prova på det om du får tillfälle!