22 februari, 2020

Min busbil

Filed under: Bilar,Vardagstankar — Hans Sundström @ 16:11

Våren förra året köpte jag en riktig busbil. En Alfa Romeo 156 från 1998 med en 3-liters V6:a. Det är en bil att köra fort med. En ganska kompromisslös bil utan komfort, med stötighet och buller, då det saknas ljudisolering och fjädringen är hård. Vid en snabb blick ser det ut som en vanlig 156:a, men när man tittar närmare kan man se att den är modifierad. Den är registrerad och besiktigas årligen för att kunna köras i trafik. Men fortkörning får ske på bana.

????

                                                         Bal 306 kopia

Motorn är trimmad med planade och portade toppar och den har fått vassare kammar. Hjulupphängningarna har modifierats med coilovers. Det sitter ett stagman-stag under och ett fjäderbensstag på ovansidan för en stabil framvagn. Fram satt Yokohama Advan Neova-däck när jag köpte bilen. Nu har den sådana runt om. De däcken passar bra för bankörning men fungerar bra även i landsvägstrafik. Det har också gjorts en hel del för att minska vikten genom att det mesta av inredningen är urtagen. Motorhuv och baklucka är i glasfiber och de bakre sidorutorna är även i plast. Två spartanska skalstolar där man sitter som gjuten förstärker känslan av racerbil. AC och värmepaket är bortopererat. Kompromisslöst gäller här väghållning, låg vikt och fart.

???

Trimningen med vassare kammar har inte förstört motorns karaktär så den blivit svårkörd. Den är tvärtom väldigt smidig och fungerar fint att köras i trafiken om man står ut med stötighet, buller och avsaknad av AC.

Motorn är helt fantastisk. Det är ju en Bussosexa! Den klassiska Alfa Romeo V6-motorn kallad ”Busso” från motorkonstruktörens namn är ett under av varvvillighet och skönsång.  Det i sig räcker väldigt långt. Men den trimmade trelitersmotorn har det lättare svänghjulet från den ursprungliga 2,5 liters-motorn som gör den ännu mer varvvillig. Gissa om den låter vackert! Den är bromsad till ca 243 hk. Det låter kanske inte så mycket. En 147/156 GTA har 250 hk.  Men om man gasar fullt genom växlarna går det rasande fort att komma upp i höga hastigheter. Den här bilen är lättare och genom trimmet varvar motorn upp väldigt snabbt. Siffrorna på papper säger inte allt. Jag måste skaffa en app till min smart-fåne för att mäta varvtider på bana och acceleration 0 till 100 km/t. Den är riktigt riktigt kvick!

????

På bana kommer bilen verkligen till sin rätt. Där kan fartresurserna och väghållningen utnyttjas mer. Under den gångna sommaren var jag en av eleverna på Club Alfa Romeo Svezias licenskurs på Kinnekulle Ring, så jag är ännu inte så erfaren när det gäller att köra på bana.  Det var en rolig och intressant erfarenhet. Upplevelsen förstärktes också mycket av att ha en så spännande och kul bil att köra. Och det gav mersmak. Det måste bli mer banåkning! Det var den dominerande tanken när jag åkte hem efteråt. I september blev det också ”Spettacolo Nordico” på närliggande Ring Knutstorp, även det arrangerat av Club Alfa Romeo Svezia. En intressant erfarenhet. Jag kunde köra ifrån 156 GTA utan större problem. De äldre bakhjulsdrivna Alfa 75:orna med V6 var en lite svårare nöt att knäcka. 75-åkarnas större erfarenhet från banåkning spelade säkert också stor roll. Jag har fortfarande en hel del att lära! Efter ett besök i gruset efter Såghuskurvan i sista åket hade jag med mig hem lite pyssel i form av stenskott på vänster sidas fälgar och på dörrarna. Och lite grus som följde med ända hem till garaget. Ett resultat av min bristande rutin. Bättre bromsar med större skivor och ok står på önskelistan, liksom en Q2-diff, för att lättare få fäste med drivhjulen i asfalten för att vara mer rustad för nya äventyr på kommande banmöten.

4 februari, 2019

After Work

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 17:14

Så blev man då pensionär. En ny tillvaro efter att ha jobbat sedan jag var 24. Jag tänker inte titta bakåt på karriären. Hellre tittar jag framåt. Jag vill också försöka att inte upprepa mig för mycket om det fina med att vara pensionär. Hoppas på överseende om jag ändå blir lite tjatig!

Ingen brådska. Lugnt. Och ändå finns tid att hinna med saker som det förr var svårt att hinna med, då man bara hade vardagskvällarna efter jobbet och helgerna att hinna de där projekten. Huset, trädgården, bilen – och den gamla Alfan i garaget. Nu kan man ta det lugnt och ändå ha en rimlig chans att hinna med att beta av en del av de där viktiga sakerna på att göra-listan. Det fanns en gammal trevlig blå bänk i ett hörn av trädgården när vi köpte huset som vi bor i. Den var gammal och i ganska dåligt skick, så vi fick kasta bort den. Men nu har jag gjort en ny likadan bänk som ska komma ut i trädgården när det bli vår. Den gamla Alfa Romeo 2000 GTV -72 som står nedplockad ska också ägnas tid och uppmärksamhet framöver. Lätt att göra sånt när man har tid.

???

De där lockande sista minuten-resorna finns det ju nu en bättre chans att ta vara på. Innan kändes det inte ens värt att titta närmare på erbjudandena, då det sällan var läge att ta semester med kort varsel. Nu har jag långledigt, så läget är ett helt annat.

En sak kom jag att tänka på tidigare idag. Jag anar en förkylning. Kanske jag är sjuk imorgon? Men nu behöver jag inte sjukanmäla mig till någon. Det är inte som när man blir sjuk under semestern att man sjukskriver sig och skjuter upp sin semester det antal dagar man varit sjuk. Den här långsemestern är så definitiv. Det här är After Work på riktigt.

 

 

 

15 januari, 2019

Pussel

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 00:26

Nu har jag hunnit leva en och en halv månad som pensionär. Än så länge är jag alltså bara nybörjare. Det finns fortfarande en del saker som har väntat på att bli utförda, som har stått på akut-listan att göra. En del saker har klarats av och en del återstår. Så det där lugnet har inte infunnit sig riktigt än.

Fastän – jo – det är ju riktigt behagligt att slippa ställa klockan på lite innan halv sju på morgonen som gällde under veckodagarna innan. Nu kan jag sova tills jag vaknar och äta frukost i lugn och ro. Det är som lördags- eller söndagsmorgon varje dag. Inte dumt  alls, kan jag meddela! Och det känns inte stressande med allt det där som måste bli gjort. Det finns tid att städa bland alla papper på skrivbordet, eller att städa upp ordentligt i hobbyrummet och garaget. Och att montera dragkrok på bilen. Och det andra på den där listan.

Jag fick ett pussel av min bror och svägerska med anledning av att jag blev pensionär. De ville i all välmening ge mig något att göra så att jag inte skulle behöva bli sittande och ha det långsamt. Vi tog fram det där pusslet nu en dag. Och jag blev fast. Stod där vid bordet en hel kväll och vände på pusselbitar, sökte kantbitar och sorterade i färger och mönster. Hela förmiddagen dagen efteråt stod jag också där med pusslet. Från frukost tills det var dags för lunch. Förmiddagskaffet avnjöts vid pusslet. Normalt skulle det finnas tid för sådant bara en långhelg eller semester. Så skönt att ha tid och Inte behöva ha dåligt samvete för att det finns något annat viktigare som borde göras istället.

Så, visst, det går an att vara pensionär. Än så länge i alla fall.

3 december, 2018

Jimmie Åkessons dröm – är den möjlig?

Filed under: Vardagstankar,Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 22:29

Under de pågående regeringsförhandlingarna har det uppstått en skiljelinje mellan partier i den borgerliga Alliansen. Centerpartiet och Liberalerna har hävdat att de inte på något sätt vill vara beroende av Sverigedemokraterna i en regeringsbildning, medan Nya Moderaterna och Kristdemokraterna har velat prova om det skulle gå att bilda en regering som har passivt stöd av SD. Inga förhandlingar har skett med SD, men SD har sagt sig vilja stödja en regering med Ulf Kristersson förutsatt att budgeten skulle innehålla sänkta utgifter för invandring. Nu är de utgifterna lägre i de budgetar som läggs fram – inte för att tillmötesgå SD utan för att prognosen för flyktingmottagande är lägre nu än de sista åren.

Sverigedemokraterna har isolerats och stått utanför koalitioner både lokalt och i riksdagen. Men har det skett en förändring i vissa kommuner där de i samarbete med Nya Moderaterna och på ett par ställen även med Kristdemokraterna nått nya positioner. Och för bara ett par dagar sedan gav Jimmie Åkesson uttryck för sin dröm om ett nytt högerblock bestående av SD, M och KD.

Jimmie Åkesson må drömma och många betraktare kanske tycker att det verkar vara en rimlig tanke. Men jag ser ett viktigt ideologiskt hinder, som många betraktare inte verkar se.

För kristdemokraterna är ett okränkbart människovärde den mest centrala tanken. En människa har sitt värde oberoende av härkomst, religion, ekonomisk status, ålder, hälsa, kön och allt annat som skiljer människor åt. Dessutom är människors beroende av tillhörighet till gemenskaper av olika slag centralt i det som kallas ”Personalism” som är grunden i Kristdemokratisk ideologi. Att ta emot och erbjuda gemenskap utan att göra skillnad på människor – det är på riktigt ett kristdemokratiskt handlingssätt.

Sverigedemokraterna vill däremot definiera vilka som är svenskar och vad som är svenskt. De som inte passar in i deras svenskdefinition är inte önskvärda och de som lever på ett ”osvenskt” sätt är likaledes sådana som SD inte vill ska finnas i Sverige.

Redan i detta stupar varje försök att påstå att SD och KD ligger varandra nära. Idéerna är oförenliga.  SD sätter upp gränser och utesluter människor som inte passar dem.

Detta att SD på ett så grundläggande sätt gör skillnad på människor skiljer dem från övriga riksdagspartier. Jag tror att det är farligt att göra så. Vem eller vilka ska definiera vem och vad som är svenskt? Fundera lite mer på det, så kanske du kan förstå att Sverigedemokraterna är ett farligt parti. Vi behöver inte upprepa den sanningen att SD faktiskt har nazistiska rötter. Deras sorterande av människor har tydliga fascistiska drag. De må drömma om koalitioner på högerkanten men de bör isoleras just för att de tar på sig att gradera människovärde utifrån hudfärg, härkomst, religion, kön och annat.

Alla människor har samma okränkbara värde, påstår jag som kristdemokrat. Därför vill jag inte se någon koalition mellan KD och SD, vare sig i kommun, region eller i riksdagen.

Här är det värt att påpeka att vare sig M eller KD har förhandlat med SD i försöken att bilda en Alliansregering. Ulf Kristersson fick inte ens möjligheter att prova om det skulle vara möjligt att få stöd i riksdagen utan anpassning till SD. Det är inte att flirta med SD och ännu mindre att liera sig med SD. Det är i sig vällovligt att L och C har markerat avståndet till SD. Men genom det har de omöjliggjort bildande av en Alliansregering och som det ser ut, bildande av en regering över huvud taget. Är det värt att med detta driva oss till ett extra-val?

Det blev två diskussioner här. En om den oförenliga skillnaden på Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas grundläggande tankar. Den andra om regeringsförhandlingarna och min åsikt att Centerpartiet och Liberalerna genom sina ståndpunkter har låst möjligheterna för regeringsbildning. Går de här diskussionerna att förena? Jo. Det skulle ha funnits möjligheter till en ny Alliansregering, med Alliansens politik (inte SD-politik!) om C och L hade klivit på tåget. Om SD i den situationen skulle ha ställt krav, hade det blivit en annan situation, men det blev ju aldrig prövat.

Och kom ihåg! En högerkoalition mellan M, KD och SD kommer aldrig att bli verklighet. Det ideologiska avståndet mellan SD:s fascistiska utsorteringsidéer och KD:s hävdande av det ovillkorliga människovärdet kommer att göra detta omöjligt, tror jag.

 

 

23 oktober, 2018

Jimmie Åkesson och Ulf Ekman har en del gemensamt

Filed under: Vardagstankar,Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 21:31

Jag tänker inte påstå att Jimmy Åkesson är eller har varit medlem i Livets Ord. Inte heller att Ulf Ekman stöder Sverigedemokraterna. Jag är ganska säker på att de inte står särskilt nära varandra, varken när det gäller religiös trosuppfattning eller politisk åskådning.

Men på ett annat sätt är de ganska lika. När Livets Ord växte fram på 1980-talet var det med en del starka förenklingar på svåra, till och med omöjliga teologiska frågor. Teodice-problemet som ställer den omöjliga frågan: Hur kan en god och allsmäktig gud tillåta lidande, svåra sjukdomar och annat som gör livet svårt att leva? Livets Ord och andra efterföljare i Trosrörelsen kom med det enkla svaret att om man vågar tro och har en tillräckligt stark tro, så får man det man ber om. Vare sig det gäller att få ett eftertraktat jobb eller att barnets cancer ska botas, måste man ha stark tro på att Gud ska hjälpa. De som stod där med ett fortfarande sjukt barn eller inte fick jobbet, fick höra: Det var hos dig det var fel, tron var för klen, det finns något hos dig som står i vägen för Gud, du har inte varit tillräckligt hängiven. En grym och hård dom över många som inte fick de önskade svaren på sina böner. Hårt och kallt för de som inte fick framgång.

Så är det med idéer som bygger på lättköpta lösningar, förenklingar och lätta, korta svar på komplicerade frågor. Och när människor som är trötta på allt i livet som är svårt och komplicerat hör någon som kommer med enkla svar, blir de attraherade.

Det är samma fenomen som har gjort Sverigedemokraterna och deras broderpartier i andra länder stora på kort tid. I deras fall är det särskilt en förenkling som överskuggar annat: Alla problem i vårt land beror på för stor invandring. Man ställer grupper mot varandra. De arbetslösa svenskarna skulle ha lättare att få jobb om inte invandrarna tog jobben ifrån dem. Det skulle finnas mycket mer resurser till bättre äldrevård om inte invandrarna kostade så mycket med alla de bidrag som de får. Och de hävdar att alla våldtäkter begås av invandrare. Vi skulle ha ett mycket tryggare samhälle utan invandrare. Hårt och kallt för de utsatta som kommit med flyktingskäl för att få trygghet i vårt land.

Men nu är ju tillvaron lite mer komplicerad både vad gäller Teodice-problemet och frågorna om flyktingmottagande och andra former av invandring. Det blir aldrig bra lösningar med förenklingar på de frågor som i själva verket kräver mer analys och diskussion. I en del fall är det bara att erkänna att på vissa frågor finns inga bra svar.

Förenklingar är en form av populism. Man liksom beskär bilden, tar bort alla besvärande faktorer som också skulle behöva analyseras för att få bra svar på frågorna, för att istället kunna presentera enkla, korta, men ofullständiga lösningar på problemen. Populism får lätt fotfäste idag när idéer lätt och snabbt kan spridas via sociala medier. Det blir direkt farligt när populister till exempel ger spridning åt kritik mot mässlingsvaccin. Så farligt att man befarar att en stor mässlingsepidemi kan få fart. Populism kan vara farligt på olika sätt.

Tro aldrig på den som kommer med enkla lösningar! Var extra kritisk då!

6 november, 2017

Informationsteknik på gott och ont

Filed under: Vardagstankar,Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 13:32

Fram till för tjugo – trettio år sedan kommunicerade vi med varandra på delvis andra sätt än nu. Brev skickades med vanlig post och Posten var en pålitlig institution. När skickade du ett brev med snigelpost senast? Många under trettiofem vet inte idag hur man skriver en c/o-adress på kuvertet. Vi ringde med vanlig trådbunden telefon tillhandahållen av Televerket. Var vi inte hemma använde vi närmaste telefonkiosk. Billigast var det med lokalsamtal inom samma riktnummerområde. Ville man ringa till annat riktnummerområde dit man behövde ange riktnummer var det dyrare. Ju längre avstånd desto högre kostnad per minut. I telefonkatalogen fanns tabeller som visade vad det kostade att ringa.

Under 1990-talet kom de första stegen i förändringen när vi fick tillgång till mobiltelefoner och datorer. E-post och mobiltelefonens möjligheter att vara nåbar även när man inte var hemma eller på jobbet ökade våra kontaktmöjligheter. Datorskärmarna var små och jättetjocka och datorernas kapacitet går inte att jämföra med dagens datorer, men de gick ju att använda till e-post och till en snabbt ökande internetanvändning där de första sociala mediernas kom. Och världen krympte genom möjligheter till sekundsnabb kontakt med andra sidan jorden och av nya sätt att kunna ringa med till exempel Skype, med både ljud och bild. Det som varit avancerad science-fiction blev verklighet.

Fram tills vi började nyttja de här nya medierna och deras möjligheter umgicks vi med varandra ungefär så som vi alltid har gjort. När mobiltelefoner utvecklades till smart-phones började det hända saker. Det mesta som fanns i en pc nu får nu rum i en liten mobil enhet och beteendet har på grund av det blivit annat än det var. Man möter numer gående som inte tittar framåt utan stirrar in i sin telefon, ofta med ett fåningt leende. Mammor och pappor är ute och promenerar med barn i barnvagnar men har uppmärksamheten mer i sina telefoner än på barnen. Bilförare som tittar mer i telefonen än på trafiken som finns runt omkring.

I allmänhet visste vi nog väl var gränserna gick för ett sunt och bra umgänge innan vi började använda Facebook, Twitter, Instagram  och andra virtuella sätt att umgås. Och så är det väl för de flesta av oss även idag.  Men med de sociala medierna har gränserna flyttats för hur man mobbar i skolan och hur man uttrycker sitt hat, oftast mot duktiga kvinnor som sticker ut i media. Mobboffret i klassen som förr fick höra skällsord på rasten och på vägen hem från skolan kunde ha ett minne med sig hem av vad som hade sagts. Nu uttrycks förnedring och kränkningar ofta skriftligt i sociala medier. Det skrivna finns hela tiden kvar och de läggs på hög och hinner gör djupa avtryck i den som är måltavla för de elaka påhoppen.  ”Näthatare” är ett begrepp som har vuxit fram med nya möjligheter att meddela sig anonymt i digitala media. Näthatare som i sin feghet inte vågar stå öppet för vad man skriver.

De sociala medierna ger också möjligheter för de som vill förvränga fakta och skicka falska meddelanden för att driva propaganda, ”Fake news” . I dagarna kom det upp att ett foto har spridits på Facebook på en blåslagen äldre kvinna som påståtts vara misshandlad av asylsökande flyktingar, medan sanningen var att kvinnan hade fått sina skador av upprepade fallolyckor på sitt äldreboende. Begreppet Fake news har blivit ett begrepp då USA:s president Trump ofta använder det om tidningsartiklar som kritiserar honom. I verkligheten är det en form av propaganda använd bland andra av hans stab inför valet, för att på falska grunder misskreditera Trumps motståndare i presidentvalet. Trollfabriker i ryska S:t Petersburg har avslöjats som blandar sig i andra länders politik med Fake News. Det finns säkert likadana propagandacentraler – trollfabriker – även på andra håll i världen.

Var det kanske bättre förr? I vissa avseenden var det säkert bättre. Vissa problem har informationstekniken skapat. Men det finns ju också fantastiska möjligheter med den nya tekniken. Använd på rätt sätt. Med vaksamhet och kritik.

1 oktober, 2017

Päronsvängar

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 18:05

Många blir extra engagerade när de sätter sig bakom ratten i en bil. Den lugnaste kan förvandlas till en kolerisk och ilsken bilförare, som visar fingret och lägger sig med hela överkroppen på signalhornet för minsta lilla irritationsmoment.

Min irritation i trafiken gäller ofta PÄRONSVÄNG –  Varför gör somliga sånt? Vaddå päronsväng – vad är det? Jo, när vissa bilförare ska svänga höger i ett gathörn gör man en plötslig och omotiverad vänstersväng innan högersvängen. Som om man är rädd att höger bakhjul ska ta i trottoarkanten, eller man i extrema fall tror att man har en låååång släpvagn efter sig som man vill få med sig runt svängen. Eller är det så att man paniskt vill hävda hela körbanan från vänster till höger innan man lämnar den för en annan gata?

Jag har lärt mig att det är viktigt hur man placerar sig i vägbanan när man kör bil. I mitten om jag ska köra rakt fram, intill mittlinjen när jag närmar mig en vänstersväng. När jag ska svänga höger håller jag åt höger i vägbanan – och bara så, utan att först gira åt vänster.

Det är ju nästan farligt att köra förbi om man ska fortsätta rakt fram och har en pärsonsvängande bil framför som ska svänga höger. Om jag ligger bakom en bil som ska svänga höger – när den blinkar åt höger och saktar in vill jag börja köra förbi eftersom jag ska åka rakt fram. Men vågar jag? Det kanske är en päronsvängare? Om jag då kommer för att passera den som saktar in och ligger i död vinkel så att päronet inte ser mig kan han – eller hon – göra ett rejält avtryck i min bils vänstersida.

Men jag anar ett annat motiv till päronsväng. Man vill få en större radie på svängen för att kunna köra fortare i kurvan. Tillåt mig tvivla på att man kommer fram fortare. Det ser bara dumt ut. Snälla Trafikverket – kan  inte ni utfärda någon form av skylt som päronsvängare måste ha bak på sina bilar?

10 juli, 2017

Varifrån kommer pengarna till vård, skola, omsorg och allt det andra?

Filed under: Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 23:21

I politisk debatt i media talas det mycket om skatter. Regeringen vill höja skatter och oppositionen är emot. Det som det nu talas mest om är att fler löntagare kommer att få betala statlig skatt, genom att regeringen vill bromsa indexuppräkningen av brytpunkterna för när man börjar betala statlig skatt.

I Socialdemokratisk och Vänsterpartistisk propaganda talas det väldigt ofta om skatt på jobb när de talar om skatt. Det anförs ofta som den enda resursen för att öka samhällets intäkter att höja inkomstskatten. S-V-Mp-regeringen har deklarerat att det nu är slut på skattesänkningar då utmaningarna i välfärden kräver resurser från skattebetalarna.

De skattesänkningar som alliansregeringen genomförde under de två mandatperioderna 2006 till 2014 var nog märkbara för alla löntagare, speciellt för de som lever med små marginaler och som fick se att lite mer pengar räckte till lite mer. Det paradoxala var att trots lägre skatter gick betydligt mer pengar än någonsin tidigare till vård, skola och omsorg. Hur hängde det ihop? Lägre skatter, men mer resurser till välfärden?

Skatten på våra löner är bara en av flera olika skatter. Arbetsgivaravgifter är indirekt skatt på arbete och uppgår till nästan lika stor andel som direkt löneskatt. Momsen är den tredje största skatten, mervärdesskatt som påförs i varje produktions- och distributionsled innan du och jag som konsument köper en vara eller tjänst. Sedan finns kapitalskatt som du betalar på värdeökningar på ditt sparande och punktskatter på alkohol, tobak, energi med mera.

Vad hände när löntagarna fick mer kvar i plånboken varje månad? Jo, konsumtionen ökade, med följd att momsintäkterna till staten ökade. Ökad konsumtion ledde dessutom till att fler företag blev lönsamma, växte och anställde fler.

Skatt påverkar människors beteende. Det är därför vi har punktskatter på alkohol, tobak, bensin, diesel och el. Skatterna påverkar oss att – sluta röka, dricka mindre, köpa en bränslesnålare bil och så vidare. Så också med jobbskatteavdragen som gav lägre skatt på lönen – motivationen att jobba ökar. Om man får behålla mindre än hälften av en löneökning minskar motivationen att ta det nya jobbet eller acceptera en befordran.

Höjd skatt har en dämpande effekt. Mer skatt på lönen minskar konsumtionen eftersom man får mindre pengar att röra sig med. Så är det med skatt på alla områden, skatt har en dämpande effekt på ekonomisk tillväxt.

Jag är ingen vän av ohämmad konsumtion. Vi har alldeles för mycket av slit-och-släng-beteende. Men vi behöver ha nationalekonomisk tillväxt. Det krävs för att vi ska kunna ha så många som möjligt i arbete och för att samhället ska kunna få in så mycket skatteintäkter som behövs för växande behov i vård, skola och omsorg.

Det här känns som ett dilemma. Det är inte så enkelt att lösa alla problem med ”Vi höjer skatten!” Det är en svår balansgång. Vi behöver kloka politiker och kunniga nationalekonomer för att klara framtiden!

 

8 juli, 2017

Olsnäs

Filed under: Hus och trädgård,Vardagstankar — Hans Sundström @ 00:22

Olsnäs Fäbodar började som en fäbodby en halvmil utanför Siljansnäs vid Olsnäsviken i sydvästra delen av Siljan. Det är en av de vackrare platserna i allmänt vackra Siljansbygden. De första minnena jag har från Olsnäs är från senare delen av 1960-talet. Huvudsakligen robusta äldre timrade stugor och några små ladugårdar och stall. Olsnäs var en fungerande fäbodvall fram till 1960-talet. De flesta gårdarna var omgärdade med gärdsgårdar. Tänk dig en gammaldags pappersbonad i färg med motiv av en ung kvinna i folkdräkt, ett par kor, en liten timrad stuga bakom en gärdsgård, ängsblommor på marken och lummig grönska runt omkring. Så var Olsnäs som jag minns byn för omkring femtio år sedan, En riktig ursvensk sommaridyll.

Idag har Olsnäs växt. Det har byggts många nya fritidshus där under de gångna årtiondena. I stort sett alla stugor, även de nya, är timrade på traditionellt vis. Och när man vill omge sin tomt med något så är det inte häckar och inte spjälstaket utan gärdsgård som gäller. Det är fortfarande idylliskt vackert i Olsnäs. Läget intill Siljans strand bidrar starkt till skönheten.

Det fanns en arrendegård av normala mått där bland småstugorna, som företaget STORA sålde till EFS 1962 med villkor att där skulle drivas verksamhet för barn  och ungdomar. Min far blev distriktsföreståndare i EFS-distriktet dit Dalarna hörde i mitten av 1960-talet. Han blev mycket intresserad av projektet och arbetade hårt och målmedvetet för att att göra om lantgården till en lägergård för ungdomar. Efter några år stod ombyggnaden färdig. Ekonomibyggnaden som varit ladugård och stall hade inretts med rum och logement för både unga och äldre gäster. Mangårdsbyggnaden byggdes ut med matsal och kök. Se mer om detta här: http://www.olsnasgarden.com/om-olsnaesgarden/historia

I slutet av 1970-talet erbjöds mina föräldrar en tomt i Olsnäs. De fick timmer av min morbror i Västerbotten som hade skog. Pappas svåger i Glommersträsk som byggde timmerstugor timrade en stomme efter pappas och mammas ritningar. I början av 1980-talet byggdes stugan i Olsnäs. Pappa gjorde det mesta på egen hand. Jag var med när de första varven timrades upp.  Vi nådde upp till överkanten av fönsteröppningarna medan jag var där ett par veckor av min semester för att hjälpa till. Det blev en stuga på 70 kvadratmeter med två sovrum, badrum och storstuga. Mitt i huset ståtar en fin och  välmurad öppen spis. På storstugans gavel mot söder finns en uteplats. Lite senare byggdes en gäststuga där det också finns en redskapsbod och vedbod. Sedan några år tillbaka är det mina två bröder och jag som äger stället.

20140622_154411 - kopia

Jag vet inte om det är närheten till naturen med Siljan och skogarna, eller avståndet från större orter, eller något annat. Men den stillhet och ro man upplever när man kommer dit är svår att finna någon annan stans. Den ideala platsen för semester om man vill vila är Olsnäs.

Men det finns också en del att göra. Byggnaderna måste hållas efter. Innertaket i gäststugan hänger lite i en del, så det måste åtgärdas. Gärdsgården måste förnyas på sidan ut mot vägen. Alltid finns det något, så man behöver inte vara sysslolös.

Det finns en jobbig sak med Olsnäs. Vägen. De sista fem kilometerna fram till Olsnäs utgörs av grusväg som ofta är dammig och bitvis som en tvättbräda. När vägen är våt av regn blir bilen smutsig. På våren när det är tjällossning kan vägen vara som en leråker. Varför kan men inte ordna beläggning på vägen för att slippa damm, tvättbräda och skitiga bilar? Man vill inte ha bättre väg. De boende vill inte ha ännu mer folk i byn. Trycket på att få köpa tomt för att bygga i Olsnäs är hårt i alla fall.

Nu på sistone har det bildats en avloppsförening i Olsnäs, som har ordnat med riktigt avloppsnät och ett reningsverk. Från början hade vi sluten tank vilket ledde till extra sparsamhet med dusch och disk. Nu behöver vi inte bära ut diskvattnet längre. Det är faktiskt riktigt skönt.

 

5 december, 2016

Budskapen om de enkla lösningarna

Filed under: Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 11:39

Hur ska det här bli? Många av oss känner både förvåning och undran, efter det amerikanska presidentvalet då Donald Trump utropades som segrare. En man som under valkampanjen framstått som en oseriös pajas. Med grova påhopp på meningsmotståndare, framför allt på Hillary Clinton, en del mycket tvivelaktiga affärer bakom sig och med att skrytsamt ha uttryckt en manschauvinistisk kvinnosyn har man svårt att ta honom på allvar. Som Trumps Senior Adviser har han utsett Steve Bannon som stått bakom den högerextrema nyhetssajten Breitbart som trummar ut främlingsfientliga budskap, ungefär som ”Avpixlat”, ”Fria Tider” och liknande sajter här. Trump har visat sympatier för Rysslands genomkorrupte och nationalistiske president Putin och för högerextrema Marine le Pen  i Frankrike och andra europeiska politiker och partier långt ut på högerkanten. Sverigedemokraterna vädrar  också morgonluft här i vårt land.

Tidigare i år togs Storbritanniens alla EU-sympatisörer på sängen av en överraskande seger för Brexit. Ingen – eller i varje fall nästan ingen – hade trott att det skulle bli så.

De här bakslagen – Brexit och Trump – påstås av många vara ett uttryck för att ”vanliga människor” säger ifrån genom att använda sin rösträtt. När det finns partier som erbjuder enkla och snabba lösningar på samhällets oftast komplicerade problem, röstar många på dem. Det verkar vara en trend. Nationalistiska och främlingsfientliga partier vinner gehör. Trump vann på sina planer att bygga en mur mot Mexiko, Sverigedemokraterna vill begränsa invandringen och skyller alla problem i det svenska samhället på invandring och flyktingmottagande.

Media trummar ut budskapen om hur skola, vård och omsorg behöver mer resurser, samtidigt som vi har flyktinginvandring som tär på resurser. Polisen löser allt färre brott och många poliser säger upp sig. När man inte ser de här sakerna i ett större sammanhang blir det en enkel matematik. ”Mina mor- och farföräldrar ska ha en bra äldreomsorg, mina barn behöver få gå i  en bra skola.” ”Vi behöver mer och inte mindre trygghet”. Många känner obehag inför mängden flyktingar från Syrien och ensamkommande pojkar från Afghanistan. Många av kvinnorna från Syrien bär slöja, något som också avviker från normen. Man är inte van att se det och man vill inte se annorlunda människor som klär sig på annat sätt och talar främmande språk. Det skapar osäkerhet , då man inte känner någon från Mellanöstern och kanske inte någon människa från utlandet över huvud taget. Det man inte känner till är man rädd för. En helt normal mänsklig reaktion.

Den etablerade synen hos flesta politiska partierna hos oss har talat om solidaritet och anpassning till hur världen ser ut idag, att vi behöver ta emot flyktingar, eftersom flyktingsituationen är så akut på många håll. Det är bara på sista tiden som det har införts begränsningar i flyktingpolitiken, mest på grund av övriga EU-länders ovilja att ställa upp. En del vill att begränsningarna ska permanentas och andra – som jag – önskar att begränsningarna ska vara tillfälliga. Man talar också om behovet av invandring för att det behövs arbetskraft i vårt land eftersom vi är på väg att få en stor äldre befolkning som har slutat jobba. Statistiska utredningar finns som visar på att flyktinginvandringen klart lönar sig på sikt. Genom att de som kommer förr eller senare får jobb eller startar företag kommer att betala skatt och genom att de också är konsumenter bidrar de genom momsintäkter till staten.

Men ett parti uttrycker sig på ett annat sätt. Sverigedemokraterna säger: ”Begränsa invandringen, då får vi råd med välfärd, då minskar kriminaliteten, då minskar de sexuella övergreppen, då slipper vi vara rädda för att IS-terrorister kommer till oss bland flyktingarna.” Sverigedemokraternas budskap är lättsmält och enkelt och lätt att sa till sig. Lika är det i övriga Europa med de invandrarfientliga partierna. Budskapet är enkelt. Och ”den tysta majoriteten” lyssnar och tar det här budskapet till sig. Man sätter på sig skygglappar och ser de enkla lösningarna. Att tillvaron är mer komplex vill man inte bry sig om. Precis som i USA där Trump valdes till president, inte för att han skulle bli en bra president, utan för att man inte ville ha någon från ”etablissemanget”, som Hillary Clinton. En klar missnöjesyttring. Lika med Brexit. Man röstade mot etablissemanget – inte för ett utträde ur EU.

Så tror jag att rösterna på de högerradikala mer är missnöjesyttringar med det etablerade samhället än ett aktivt val på högerradikala idéer. De som sympatiserar med Sverigedemokraterna är i de flesta fall inte rasister och inte nazister. Man är missnöjd med hur samhället ser ut. Och man bryr sig inte om Sverigedemokraternas nazistiska ursprung. Man ser bara ett parti att rösta på som kan kanalisera missnöje. Tyvärr är det nog så.

Men hur ska de övriga partierna bete sig för att locka den tysta och missnöjda majoritetens röster och minska Sverigedemokraternas inflytande? Det är en viktig fråga för alla övriga riksdagspartier att hitta svar på nu när det är mindre än två år kvar till nästa val. Jag tror inte på att man ska försöka kopiera SD:s program. Hellre försöka förklara de egna profilfrågorna på ett sätt som ”den tysta majoriteten” kan förstå och ta till sig.

Older Posts »