10 juli, 2017

Varifrån kommer pengarna till vård, skola, omsorg och allt det andra?

Filed under: Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 23:21

I politisk debatt i media talas det mycket om skatter. Regeringen vill höja skatter och oppositionen är emot. Det som det nu talas mest om är att fler löntagare kommer att få betala statlig skatt, genom att regeringen vill bromsa indexuppräkningen av brytpunkterna för när man börjar betala statlig skatt.

I Socialdemokratisk och Vänsterpartistisk propaganda talas det väldigt ofta om skatt på jobb när de talar om skatt. Det anförs ofta som den enda resursen för att öka samhällets intäkter att höja inkomstskatten. S-V-Mp-regeringen har deklarerat att det nu är slut på skattesänkningar då utmaningarna i välfärden kräver resurser från skattebetalarna.

De skattesänkningar som alliansregeringen genomförde under de två mandatperioderna 2006 till 2014 var nog märkbara för alla löntagare, speciellt för de som lever med små marginaler och som fick se att lite mer pengar räckte till lite mer. Det paradoxala var att trots lägre skatter gick betydligt mer pengar än någonsin tidigare till vård, skola och omsorg. Hur hängde det ihop? Lägre skatter, men mer resurser till välfärden?

Skatten på våra löner är bara en av flera olika skatter. Arbetsgivaravgifter är indirekt skatt på arbete och uppgår till nästan lika stor andel som direkt löneskatt. Momsen är den tredje största skatten, mervärdesskatt som påförs i varje produktions- och distributionsled innan du och jag som konsument köper en vara eller tjänst. Sedan finns kapitalskatt som du betalar på värdeökningar på ditt sparande och punktskatter på alkohol, tobak, energi med mera.

Vad hände när löntagarna fick mer kvar i plånboken varje månad? Jo, konsumtionen ökade, med följd att momsintäkterna till staten ökade. Ökad konsumtion ledde dessutom till att fler företag blev lönsamma, växte och anställde fler.

Skatt påverkar människors beteende. Det är därför vi har punktskatter på alkohol, tobak, bensin, diesel och el. Skatterna påverkar oss att – sluta röka, dricka mindre, köpa en bränslesnålare bil och så vidare. Så också med jobbskatteavdragen som gav lägre skatt på lönen – motivationen att jobba ökar. Om man får behålla mindre än hälften av en löneökning minskar motivationen att ta det nya jobbet eller acceptera en befordran.

Höjd skatt har en dämpande effekt. Mer skatt på lönen minskar konsumtionen eftersom man får mindre pengar att röra sig med. Så är det med skatt på alla områden, skatt har en dämpande effekt på ekonomisk tillväxt.

Jag är ingen vän av ohämmad konsumtion. Vi har alldeles för mycket av slit-och-släng-beteende. Men vi behöver ha nationalekonomisk tillväxt. Det krävs för att vi ska kunna ha så många som möjligt i arbete och för att samhället ska kunna få in så mycket skatteintäkter som behövs för växande behov i vård, skola och omsorg.

Det här känns som ett dilemma. Det är inte så enkelt att lösa alla problem med ”Vi höjer skatten!” Det är en svår balansgång. Vi behöver kloka politiker och kunniga nationalekonomer för att klara framtiden!

 

8 juli, 2017

Olsnäs

Filed under: Hus och trädgård,Vardagstankar — Hans Sundström @ 00:22

Olsnäs Fäbodar började som en fäbodby en halvmil utanför Siljansnäs vid Olsnäsviken i sydvästra delen av Siljan. Det är en av de vackrare platserna i allmänt vackra Siljansbygden. De första minnena jag har från Olsnäs är från senare delen av 1960-talet. Huvudsakligen robusta äldre timrade stugor och några små ladugårdar och stall. Olsnäs var en fungerande fäbodvall fram till 1960-talet. De flesta gårdarna var omgärdade med gärdsgårdar. Tänk dig en gammaldags pappersbonad i färg med motiv av en ung kvinna i folkdräkt, ett par kor, en liten timrad stuga bakom en gärdsgård, ängsblommor på marken och lummig grönska runt omkring. Så var Olsnäs som jag minns byn för omkring femtio år sedan, En riktig ursvensk sommaridyll.

???????????????????????????????

Idag har Olsnäs växt. Det har byggts många nya fritidshus där under de gångna årtiondena. I stort sett alla stugor, även de nya, är timrade på traditionellt vis. Och när man vill omge sin tomt med något så är det inte häckar och inte spjälstaket utan gärdsgård som gäller. Det är fortfarande idylliskt vackert i Olsnäs. Läget intill Siljans strand bidrar starkt till skönheten.

??????????????????????????????? 

Det fanns en arrendegård av normala mått där bland småstugorna, som företaget STORA sålde till EFS 1962 med villkor att där skulle drivas verksamhet för barn  och ungdomar. Min far blev distriktsföreståndare i EFS-distriktet dit Dalarna hörde i mitten av 1960-talet. Han blev mycket intresserad av projektet och arbetade hårt och målmedvetet för att att göra om lantgården till en lägergård för ungdomar. Efter några år stod ombyggnaden färdig. Ekonomibyggnaden som varit ladugård och stall hade inretts med rum och logement för både unga och äldre gäster. Mangårdsbyggnaden byggdes ut med matsal och kök. Se mer om detta här: http://www.olsnasgarden.com/om-olsnaesgarden/historia

I slutet av 1970-talet erbjöds mina föräldrar en tomt i Olsnäs. De fick timmer av min morbror i Västerbotten som hade skog. Pappas svåger i Glommersträsk som byggde timmerstugor timrade en stomme efter pappas och mammas ritningar. I början av 1980-talet byggdes stugan i Olsnäs. Pappa gjorde det mesta på egen hand. Jag var med när de första varven timrades upp.  Vi nådde upp till överkanten av fönsteröppningarna medan jag var där ett par veckor av min semester för att hjälpa till. Det blev en stuga på 70 kvadratmeter med två sovrum, badrum och storstuga. Mitt i huset ståtar en fin och  välmurad öppen spis. På storstugans gavel mot söder finns en uteplats. Lite senare byggdes en gäststuga där det också finns en redskapsbod och vedbod. Sedan några år tillbaka är det mina två bröder och jag som äger stället.

20140622_154411 - kopia

Jag vet inte om det är närheten till naturen med Siljan och skogarna, eller avståndet från större orter, eller något annat. Men den stillhet och ro man upplever när man kommer dit är svår att finna någon annan stans. Den ideala platsen för semester om man vill vila är Olsnäs.

Men det finns också en del att göra. Byggnaderna måste hållas efter. Innertaket i gäststugan hänger lite i en del, så det måste åtgärdas. Gärdsgården måste förnyas på sidan ut mot vägen. Alltid finns det något, så man behöver inte vara sysslolös.

Det finns en jobbig sak med Olsnäs. Vägen. De sista fem kilometerna fram till Olsnäs utgörs av grusväg som ofta är dammig och bitvis som en tvättbräda. När vägen är våt av regn blir bilen smutsig. På våren när det är tjällossning kan vägen vara som en leråker. Varför kan men inte ordna beläggning på vägen för att slippa damm, tvättbräda och skitiga bilar? Man vill inte ha bättre väg. De boende vill inte ha ännu mer folk i byn. Trycket på att få köpa tomt för att bygga i Olsnäs är hårt i alla fall.

Nu på sistone har det bildats en avloppsförening i Olsnäs, som har ordnat med riktigt avloppsnät och ett reningsverk. Från början hade vi sluten tank vilket ledde till extra sparsamhet med dusch och disk. Nu behöver vi inte bära ut diskvattnet längre. Det är faktiskt riktigt skönt.

 

5 december, 2016

Budskapen om de enkla lösningarna

Filed under: Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 11:39

Hur ska det här bli? Många av oss känner både förvåning och undran, efter det amerikanska presidentvalet då Donald Trump utropades som segrare. En man som under valkampanjen framstått som en oseriös pajas. Med grova påhopp på meningsmotståndare, framför allt på Hillary Clinton, en del mycket tvivelaktiga affärer bakom sig och med att skrytsamt ha uttryckt en manschauvinistisk kvinnosyn har man svårt att ta honom på allvar. Som Trumps Senior Adviser har han utsett Steve Bannon som stått bakom den högerextrema nyhetssajten Breitbart som trummar ut främlingsfientliga budskap, ungefär som ”Avpixlat”, ”Fria Tider” och liknande sajter här. Trump har visat sympatier för Rysslands genomkorrupte och nationalistiske president Putin och för högerextrema Marine le Pen  i Frankrike och andra europeiska politiker och partier långt ut på högerkanten. Sverigedemokraterna vädrar  också morgonluft här i vårt land.

Tidigare i år togs Storbritanniens alla EU-sympatisörer på sängen av en överraskande seger för Brexit. Ingen – eller i varje fall nästan ingen – hade trott att det skulle bli så.

De här bakslagen – Brexit och Trump – påstås av många vara ett uttryck för att ”vanliga människor” säger ifrån genom att använda sin rösträtt. När det finns partier som erbjuder enkla och snabba lösningar på samhällets oftast komplicerade problem, röstar många på dem. Det verkar vara en trend. Nationalistiska och främlingsfientliga partier vinner gehör. Trump vann på sina planer att bygga en mur mot Mexiko, Sverigedemokraterna vill begränsa invandringen och skyller alla problem i det svenska samhället på invandring och flyktingmottagande.

Media trummar ut budskapen om hur skola, vård och omsorg behöver mer resurser, samtidigt som vi har flyktinginvandring som tär på resurser. Polisen löser allt färre brott och många poliser säger upp sig. När man inte ser de här sakerna i ett större sammanhang blir det en enkel matematik. ”Mina mor- och farföräldrar ska ha en bra äldreomsorg, mina barn behöver få gå i  en bra skola.” ”Vi behöver mer och inte mindre trygghet”. Många känner obehag inför mängden flyktingar från Syrien och ensamkommande pojkar från Afghanistan. Många av kvinnorna från Syrien bär slöja, något som också avviker från normen. Man är inte van att se det och man vill inte se annorlunda människor som klär sig på annat sätt och talar främmande språk. Det skapar osäkerhet , då man inte känner någon från Mellanöstern och kanske inte någon människa från utlandet över huvud taget. Det man inte känner till är man rädd för. En helt normal mänsklig reaktion.

Den etablerade synen hos flesta politiska partierna hos oss har talat om solidaritet och anpassning till hur världen ser ut idag, att vi behöver ta emot flyktingar, eftersom flyktingsituationen är så akut på många håll. Det är bara på sista tiden som det har införts begränsningar i flyktingpolitiken, mest på grund av övriga EU-länders ovilja att ställa upp. En del vill att begränsningarna ska permanentas och andra – som jag – önskar att begränsningarna ska vara tillfälliga. Man talar också om behovet av invandring för att det behövs arbetskraft i vårt land eftersom vi är på väg att få en stor äldre befolkning som har slutat jobba. Statistiska utredningar finns som visar på att flyktinginvandringen klart lönar sig på sikt. Genom att de som kommer förr eller senare får jobb eller startar företag kommer att betala skatt och genom att de också är konsumenter bidrar de genom momsintäkter till staten.

Men ett parti uttrycker sig på ett annat sätt. Sverigedemokraterna säger: ”Begränsa invandringen, då får vi råd med välfärd, då minskar kriminaliteten, då minskar de sexuella övergreppen, då slipper vi vara rädda för att IS-terrorister kommer till oss bland flyktingarna.” Sverigedemokraternas budskap är lättsmält och enkelt och lätt att sa till sig. Lika är det i övriga Europa med de invandrarfientliga partierna. Budskapet är enkelt. Och ”den tysta majoriteten” lyssnar och tar det här budskapet till sig. Man sätter på sig skygglappar och ser de enkla lösningarna. Att tillvaron är mer komplex vill man inte bry sig om. Precis som i USA där Trump valdes till president, inte för att han skulle bli en bra president, utan för att man inte ville ha någon från ”etablissemanget”, som Hillary Clinton. En klar missnöjesyttring. Lika med Brexit. Man röstade mot etablissemanget – inte för ett utträde ur EU.

Så tror jag att rösterna på de högerradikala mer är missnöjesyttringar med det etablerade samhället än ett aktivt val på högerradikala idéer. De som sympatiserar med Sverigedemokraterna är i de flesta fall inte rasister och inte nazister. Man är missnöjd med hur samhället ser ut. Och man bryr sig inte om Sverigedemokraternas nazistiska ursprung. Man ser bara ett parti att rösta på som kan kanalisera missnöje. Tyvärr är det nog så.

Men hur ska de övriga partierna bete sig för att locka den tysta och missnöjda majoritetens röster och minska Sverigedemokraternas inflytande? Det är en viktig fråga för alla övriga riksdagspartier att hitta svar på nu när det är mindre än två år kvar till nästa val. Jag tror inte på att man ska försöka kopiera SD:s program. Hellre försöka förklara de egna profilfrågorna på ett sätt som ”den tysta majoriteten” kan förstå och ta till sig.

22 september, 2016

Italien

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 21:18

Sorrento några mil sydväst om Neapel, Pompeji, Amalfikusten och Capri. Där var vi på en tiodagars resa under första halvan av september.

Vi hyrde en stuga i en by som heter Colli di Fontanelle mitt uppe på halvön som erbjuder utsikt över Sorrento åt norr och från vår uteplats på södra sidan vacker utsikt över en havsvik och delar av den vackra Amalfikusten, med en del av exotiskt vackra Praiano i siktfältet.

20160910_175100 - kopia                                                                                               20160912_111451 - kopia

Huset som vi har hyrt ligger en bit ner åt söder efter en mycket smal, brant och krokig tillfartsväg på cirka fyrahundra meter. På sina ställen står bilar parkerade längs vägkanten så att man knappt kan komma förbi, även om hyrbilen – en Fiat Panda – inte hör till de bredare. Vi lärde oss snart att de boende som trafikerar den här vägen använder signalhornet för att tala om att de kommer, när sikten är skymd förbi en kurva. Svårt för en svensk som knappt kommer ihåg hur man gör för att tuta.

Det är trångt på vägarna i den här delen av Italien. Vägarna är krokiga och smala i det väldigt kuperade landskapet. Vi såg redan i början av vår vistelse hur många bilar är skavda och skrapade och buckliga i alla fyra hörnen. En del är repade och buckliga även på sidorna. Det är ont om plats och man parkerar längs vägarna. Det här är ganska långt söderut i Italien. Det innebär att det mesta inte är så välfungerande  och välordnat som i norra delen av landet. Man ser det kanske tydligast i bristen på respekt för trafikregler. Man stannar aldrig där det är stopplikt och man struntar blankt i heldragna linjer. Man får anpassa sig så gott det går, för man kommer inte fram om man står i en korsning med väjningsplikt och försynt väntar på tillfälle att köra ut. När bilar bakifrån kör förbi på ena eller bägge sidorna för att tränga sig ut, så börjar man förstå hur det ska gå till. Också alla dessa scootrar och motorcyklar! De kommer från alla håll. Man måste vara helskärpt och ha koll åt alla håll. GPS:en gav oss dessutom vid ett par tillfällen en överraskning i centrala Sorrento då vi hamnade på en gata som gick mellan två huskroppar, så smal att bilen precis fick plats. Ena backspegen slog emot ett stuprör och den andra tog i på ett annat sälle. Gatan var inte heller rak utan svängde åt olika håll och var uppskattningsvis 300 meter lång. Kändes som en rodelbana. GPS är bra, men inte alltid!

Huset vi bodde i var med självhushåll och bestod av ett stort rum, kombinerat sovrum och vardagsrum, plus kök och badrum. Snyggt möblerat och välordnat i det mesta. Köket var välutrustat och hade i stort sett allt man kan tänkas behöva. Den snyggaste ugn jag har sett! Synd att jag glömde fotografera den. En fin uteplats framför huset på solsidan blev den plats där vi oftast åt frukost och ibland middag med härlig utsikt. Boende med självhushåll ger intressanta tillfällen att botanisera i de lokala matbutikerna. Att kunna köpa prucciutto crudo i lösvikt eller provsmaka på läckra ostar innan de skär till lämplig bit och köpa lokalt odlade tomater, ger en extra dimension till resan, liksom boendet mitt i byn bland ”vanliga” människor. Alternativet att bo på hotell och få allt serverat är inte alls att förakta, men det här är garanterat roligare! En gång stannade en kvinna med sin bil när hon passerat oss på vår promenad uppför den branta backen. ”Vill ni åka med upp till piazzan?” frågade hon. Trevligt!

Vad var bäst – mest intressant? Jag tycker att det är svårt att gradera om man sätter upp Capri, Amalfikusten och Pompeji mot varandra. Om du ska dit på bara några få dagar, försök hinna med alla dessa tre om du kan vika en hel dag för varje bit. De är var och en väl värda att upplevas!

20160917_163433 - kopia

Pompeji för att uppleva en tvåtusenårig historia på ett konkret sätt är väldigt spännande och fantasieggande. Vulkanen Vesuvius i bakgrunden ger en extra dimension åt promenaderna där. Så fascinerande att gå på gator längs hus byggda för mer än tvåtusen år sedan! Husen är i de flesta fall enbart ruiner, men somliga är restaurerade till ett ungefär ursprungligt skick. Att komma in och se ganska välbevarade väggmålningar och vackra golvbeläggningar var intressant. Man får en känsla av att livet för så länge sedan här kanske inte var så väldigt annorlunda jämfört med idag. Om man tänker bort moderniteter som IT-teknik, telefoni och bilar. Man kan lätt fördriva en hel dag här. Mer intressant historielektion finns inte! Tag med matsäck eller ät pizza på pizzerian vid Forum – och se till att ha en vattenflaska med!

En tjugo minuter lång båttur tog oss från Sorrento till Capri. Den mytomspunna ön bjuder på fina promenader genom centrum av staden Capri där man kan fascineras av de dyra märkesbutikerna på ”dyra gatan”. De flesta nöjer sig med att titta i skyltfönstren – butikerna får bara enstaka besökare. Inte som i turistkommersen på torget eller nere vid hamnen. Promenadstråken som går förbi de fina, oräknerligt dyra villaträdgårdarna är också värda att upplevas. De leder över till södra sidan av ön med vacker utsikt även där. Anacapri längre västerut är en stad med mindre exklusivitet, det är inte lika uppstyltat där, säger dom. De speciella taxibilarna som är ombyggda med markiser som tak, är karaktäristiska, liksom de små skramliga orangefärgade bussarna. Man kan ta taxi eller buss från hamnen upp till Capri stad eller till Anacapri, som är lite längre bort från hamnen. Upp till Capri stad finns också gångväg med trappor om man vill ha lite gratismotion eller inte vågar åka med bussarna. Svårt att föklara vad som är speciellt med Capri, men ön gav ett väldigt starkt intryck. På båten därifrån kändes bara att det hade varit roligt, intressant och vackert.

20160915_153639 - kopia                                                                              20160915_150559 - kopia

Amalfikusten erbjuder serpentinvägar längs branten mot havet på med Amalfi, Conca dei Marini, Praiano och Positano. Där går det väldigt långsamt när man som turist inte är van. Det går oftast inte mer än trettio kilometer i timmen. Så en bilfärd till Positano, sex kilometer från vårt tillhåll, eller till Amalfi tjugotre kilometer längs samma väg, tar tid när det går i mopedfart i krokarna och backarna. Dessutom blir det stopp lite då och då när bussar ska försöka mötas eller när idiotiska turister (inte vi!!!) bara stannar mitt i vägen för att titta på utsikten och fotografera. För det är hisnande vackert överallt! Städernas centrum med de smala gränderna och många små torg erbjuder möjligheter för den som vill shoppa. Och det kryllar av turister! Om man bara står ut med alla andra turister som också vill se och uppleva detta är det en mycket rolig utflykt som jag absolut rekommenderar. Värt att upplevas! När man kör får man försöka svänga åt sidan när det går för att släppa förbi de som är vana att ta sig fram i krokarna och som vill köra fortare. Det är skönt att ha tomt i backspeglarna när man vill ha full uppmärksamhet framåt. För det kittlar ända ute i tårna ibland! Vem gillar inte kurvor!

20160918_161359 - kopia     20160918_124049 - kopia     20160912_124058 - kopia

Det har varit en riktigt intressant resa, rolig och mycket rik på upplevelser, så nu har ribban hamnat högt för framtida resor. Vad ska kunna slå det här?

7 september, 2016

Motionera mera!

Filed under: Hälsa och friskvård — Hans Sundström @ 21:22

I våras gjorde jag mig illa i axeln. Det var nog en följd av arbete i trädgården i april då jag i upprepade rörelser tog i för mycket. Jag använde en spade för att ta bort gräs bit för bit genom att skära av rötterna horisontellt fem centimeter under ytan. Det blev en hård påfrestning på min högra axel. Att jag också fick ont i axeln när jag slet för att lossa hjulbultarna för att byta till sommardäck på bilen, gjorde inte saken bättre. Ålderstecken säkert också, att vara skörare, mindre stryktålig.

För tjugo år sedan började jag med styrketräning. Jag hittade en motionsform som jag trivdes med och till och med tyckte var rolig. Jag hade – och har fortfarande inte – några större ambitioner att träna hårt för att få stora, svällande muskler. Lite lagom-träning istället för att må bra, med två och på sin höjd tre träningspass per vecka. Det har jag hållit genom åren med ganska bra disciplin. Några längre träningsuppehåll har det sällan blivit. Men den här sommaren har gått i stort sett utan besök på gymmet, mest för min onda axels skull.

Vad händer när jag slutar träna? Jo först och främst ser jag hur jag bit för bit tappar vikt. Jag har gått ner ungefär tre kilo under sommaren. En annan iakttagelse är att kroppsformen blir mer oval än när jag håller igång med träningen. Ingen dramatisk förändring, men axlarna sjunker in lite och kanske det blir lite plufsigare runt midjan. Men viktigast är en mer påtaglig trötthet och stelhet i kroppen. Det har känts så tydligt när jag rest mig från TV-soffan hur jag fått linka fram de första metrarna för att benen inte ville lyda på min väg till köket.

Nu har jag börjat komma igång igen. Sakta men säkert kommer jag i form. Piggare och mer rörlig är en tydlig effekt. Det rena begäret efter träning har också kommit tillbaka. Endorfinerna som frigörs i kroppen av hård ansträngning ger en så skön känsla efteråt. Det är lite beroendeframkallande.

Alla måste inte styrketräna på gymmet. Men hitta någon form av motion som du trivs med! Jag vet att en del tycker att det är tråkigt att  på egen hand på gymmet. Kanske det passar bättre med något av de olika pass som kan erbjudas? Eller kanske promenader, med eller utan stavar. Inte så krävande, men de säger att promenader betyder mer än man tror för hälsan. Det som jag tycker är den tråkigaste formen av motion är löpning. Andra trivs bäst med det. Vi är olika och det är väl tur! Annars skulle det bli för trångt på gymmet när jag vill ta ett träningspass.

17 juli, 2016

Nästan klart nu!

Filed under: Hus och trädgård — Hans Sundström @ 21:29

Nu är vi snart dit vi ville med vårt hus. Det var ett tag sedan vi började projektet inomhus med nytt golv i halva huset och nytt kök.Vi ville också ha en ny garageport och ny, öppnare framsida på uterummet. Och nu är det klart! Vi har efter många om och men utfört de stora sakerna vi planerade för att göra om huset.

Här några ”före – efter”-bilder:

Så här såg det ut när vi tittade på huset innan köpet.

åstorp 004 - kopia

Med nytt tak, ny garageport, öppnare front på uterummet ooch ljusare färger runt fönstren ser det ut så här:

20151018_155310 - kopia

 

Uterummet har förnyats från en framsida med två ganska stora fönster och en bred altandörr till skjutbara glaspartier som minskar gränsen mellan uterum och uteplats. Uterummet blir mer ”nästan ute”.

åstorp 005 - kopia    20150601_212118

På garagegaveln fanns en gammal garageport och en helt onödig entrédörr som ledde in i garaget, som lurade folk att knacka på där istället för att gå till entrén på långsidan. Ny bredare garageport. Plastfasaden på framsidan ersattes med puts.åstorp 007 - kopia   20151018_155252 - kopia

 

Inomhus har vi lagt nytt golv i närapå halva huset. Någon gång – vi tror att det var i början av 1980-talet – har ett par väggar tagits ner. Genom att riva väggarna till rummet till höger om entrén öppnades huset upp och korridorerna förbi det rummet försvann. I det nya öppna allrummet lade man ett tunt laminatgolv ovanpå den befintliga parketten för att täcka spåren efter de borttagna väggarna. I taket spikades ett nytt innertak på det befintliga av samma anledning.

Vi ville ha ett nytt golv i allrummet och köket i samma nivå som de kvarvarande ursprungliga golven. Vi hade tänkt oss en bra enstavig ekparkett. men så kom en granne och visade ett prov på bambugolv. Det såg riktigt intressant ut! Snyggt och väldigt starkt och tåligt. Och det var inte särskilt dyrt heller. Så det blev bambu istället för ek. Och det blev bra. Ett snyggt och tåligt golv av levande material – inte stumt som ett laminatgolv.

20151026_170420 - kopia

Köket blev så här. Före och efter. Det gamla var inte så illa med riktiga träluckor, men det var slitna skåpstommar med hyllor som hängde på tre kvart i en del skåp. Det hade varit med i trettio år. Det nya är ett IKEA-kök, där vi fyllt på med granitskiva från Clayhill och vitvaror från Electrolux med induktionshäll och ugn med ånga. Bättre planerat än det förra. Och nu är det nästan färdigt. En krönlist ska till i underkant på överskåpen. Också ska vi byta ut det vita kyl-frysskåpet mot ett med rostfri front för att passa in.

 vår13 011 - kopia      20151026_164923 - kopia      20151026_164526 - kopia   Hoppas att även det här köket ska kunna hålla lika länge som det förra.

Nästa steg – vet inte om det ska bli garaget. Där är frågan: Ska jag behålla indelningen i garage och hobbyrum som ligger precis innanför? Eller ska jag riva väggen emellan och göra garaget lite större? Jag förlorar hobbyrummet, men vinner ett lite större garage.

Eller nästa steg ska kanske bli lite förnyelse på tomten. Stenläggning på garageinfarten och resten av framsidan av tomten inklusive nya gångar till entrén skulle ge ett lyft..

Men viktigast är nog nytt tak på sidobyggnaden, där garaget finns och på uterummet. Det borde nog gå före övriga planer. Så småningom.

 

3 juli, 2016

Kepsen på

Filed under: Hälsa och friskvård — Hans Sundström @ 19:25

De senaste fem – sex åren har jag ganska konsekvent gått iklädd huvudbonad i någon form utomhus, oftast en keps. Innan dess hade jag något på huvudet bara när det var som allra kallast på vintern.

20160703_191034 - kopia

Det var efter ett besök hos hudläkare som jag blev förmanad att ha keps eller skärmmössa på mig, för att skydda pannan från solens strålar. Det var mitt andra hudläkarbesök, tror jag, efter att ha fått diagnosen aktinisk keratos på de små torra och fnasiga utslagen jag hade fått i pannan och på tinningarna, som inte ville försvinna av sig själva. Aktinisk keratos är en åkomma i hudens yttre lager som nog är ganska vanlig och det är i huvudsak personer över femtio som har sånt. Det beror på att keratoserna orsakas av solens ansamlade påverkan på huden under hela livet. Om man allmänt har varit dålig på att skydda övre delen av ansiktet men hatt eller skärmmössa kommer keratoser som ett brev på posten när man blir äldre. Det är i pannan, på ögonbrynen och på tinningarna som det främst dyker upp.

Aktinisk keratos är ett förstadium till en form av malign hudcancer, skivepitelcancer. Men keratoserna är ganska lätta att behandla. Man går till hudläkaren för regelbunden kontroll. Vissa keratoser köldbehandlas. Det kallas med ett finare ord för kryoterapi och sker med flytande kväve. Annars behandlas det med salva som angriper sjuka hudceller. En sorts salva gör att man blir ganska sårig i de behandlade områdena, man får räkna med ett par, tre månaders behandlingstid innan allt har läkt ut och ser bra ut igen. Senast blev jag ordinerad en ny salva med kort behandlingstid och mycket små yttre verkningar på hudpartierna. Min upplevelse är att den mildare salvan också var mildare i verkningsgrad. Jag ska nog be om den andra nästa gång för att få bättre verkan, även om jag ser hemsk ut i några veckor.

Så på med hatten eller skärmmössan! Det kommer att minska risken att även du råkar ut för aktinisk keratos. Det finns i och för sig värre åkommor och det är enkelt att behandla. Men bäst är ju att slippa det helt, eller hur!

14 maj, 2016

Personalism och subsidiaritet

Filed under: Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 21:29

Fina och svåra ord? Jag hade inte tänkt mig att stapla svåra ord på hög här. Tvärt om hoppas jag att det här ska bli lätt att förstå och kanske till och med lätt att hålla med om. Det handlar om en grundsyn på hur samhället ska utformas. En ideologi. Tankar om hur man ger människor förutsättningar för att livet ska bli lättare att leva.

Ordet personalism är en term som beskriver en syn på människan. Personalismen har sina rötter ända tillbaka hos Aristoteles. Tomas av Aquino har utvecklat tankarna.  Varje enskild människa är unik och okränkbar och har en fri vilja. I beskrivningar nämns ofta att människan är oreducerbar. Varje människa, oavsett hudfärg, ålder, sexuell läggning, hälsa, ekonomisk status, nationalitet eller kön har ett okränkbart värde. För att må bra och utvecklas behöver människan gemenskap. Det kan vara till exempel familjen, skolklassen, idrottsföreningen eller de som jobbar tillsammans. ”Ensam är stark!” är bara en illusion. Individualismen har inget stöd i de här tankarna. I viktiga gemenskaper får människan kärlek, omtanke och förståelse, men ställs också inför krav och ansvarstagande.Vi vet av erfarenhet att människor är kapabla att göra både rätt och fel, gott och ont. Det finns inga ofelbara människor. Men det finns hopp för den som har misslyckats, att komma igen i ett nytt sammanhang. Jag tror att det här som begreppet personalism beskriver, egentligen är ganska naturligt för oss som är uppväxta i vår västerländska kultur som ju bygger på den judisk-kristna traditionen.

Subsidiaritetsprincipen finns definierad i Fördraget om Europeiska Unionen, kap 5. Principen innebär en strävan efter att fatta beslut så nära medborgarna som möjligt. Det som familjer kan bestämma på egen hand ska inte kommunen eller riksdagen lägga sig i. Kommunernas självbestämmande i förhållande till regering och riksdag är också viktig. Och det som riksdagen på vettigt sätt kan bestämma på nationell nivå behöver inte upp på EU-nivå. Men stora miljöproblem och brotts- och terroristbekämpning utförs ofta bäst på internationell nivå. ”Beslut på lägsta möjliga nivå” – det är vad ”subsidiaritet” står för.

Ett annat sätt att beskriva subsidiaritetsprincipen är att påstå att samhället ska byggas underifrån. Enskilda människor i små gemenskaper bygger upp samhället och fattar beslut så nära som möjligt. Här kommer även personalismen in.

Jag tror att man kan bygga ett fint och bra samhälle utifrån dessa principer. Det här ingen utopi, som till exempel socialismen. Här finns ett erkännande att människan är ofullkomlig och kan göra både rätt och fel. Tittar vi på vår historia kan vi se många fel och misstag som har begåtts. Därför tror vi inte på ett ouppnåeligt lyckorike som vissa andra ideologier.

Det är intressant att jämföra detta med socialism. Därför att det finns så många som har fått för sig att socialismen är den ”goda” ideologin om man vill skapa ett bra samhälle, om man vill åstadkomma det som är fint och rätt och gott. Men socialismen är kollektivistisk vilket medför problem om man samtidigt vill hävda varje enskild människas frihet och rätt. För socialismen är staten viktig. Samhället byggs uppifrån, med en stark stat som reglerar villkoren för medborgare och grupper. En renlärig socialist vill ju också åstadkomma revolution, där alla som inte passar i det nya samhällsbygget ska röjas ur vägen eller åtminstone ställas åt sidan.

Det finns också en missunnsamhet i socialismens beskrivning av begreppet ”jämlikhet”, där ingen får sticka ut med rikedom och hög inkomst. Beskattning av höga inkomster och förmögenheter ska jämna ut så att alla har det lika ställt. Det är ju en tilltalande tanke! Problemet är bara att det blir mindre att fördela i ett sådant samhälle. En jämlikhet på en förhållandevis låg nivå. En sund och välfungerande marknadsekonomi fri från korruption, fri från rovdrift på tillgångar och med en  fungerande arbetsmarknad där skatterna är lägre på arbete ger sammantaget större skatteintäkter och mer att fördela till medborgarna. Det framgick tydligt under de två förra valperioderna då Allians-regeringen sänkte skatten på arbete genom jobbskatteavdrag. Alla arbetstagare fick mer över i plånboken, men samhället fick också mer pengar till välfärden. Om du inte tror på detta, kolla hos till exempel Riksdagskansliet!

En ideologi som syftar till att göra livet lättare att leva. Om att bygga samhället underifrån. Familjerna – i alla de former som de kan uppvisa – blir de viktigaste byggstenarna i ett sådant samhälle, om man tillämpar personalismens tankar. Där beslut i samhället inte ska fattas onödigt långt bort från medborgarna. Med frihet att själv forma sin tillvaro. Där alla enskilda människor har ett oreducerbart värde. Även den som är svag och utan resurser att göra sig hörd, den som är gammal och inte längre klarar sig själv , eller den som har lämnat allt i ett hemland i förödelse för att söka trygghet och en tänkbar framtid hos oss.

Det här är inte så mycket en fråga om höger eller vänster om man vill beskriva var på skalan den här ideologin hamnar. Om man sätter ett långtgående socialt ansvarstagande om de allra svagaste i samhället långt åt vänster, så sätter man tanken om den enskildes frihet åt höger. Det här som jag har beskrivit är huvudlinjerna i Kristdemokratisk ideologi. Det är detta som är och har varit vägledande för Tysklands förbundskansler Angela Merkel och hennes respekterade hållning bland annat i frågan om den senaste tidens flyktingströmmar till Europa. CDU och andra kristdemokratiska partier i Europa har en längre historia än Kristdemokraterna här i vårt land. Men även här är partiet ganska väletablerat vid det här laget. Men vad är det som gör att bara omkring fyra procent av väljarna röstar på på KD? Det är väl inget fel på ideologin i alla fall?

4 april, 2016

Mat – det är ju gott!

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 00:17

Så långt jag kan minnas, har jag aldrig varit en sådan som suttit och petat i maten och skjutit tallriken ifrån mig när mer än hälften är kvar. Tvärt om : Jag har nog praktiskt taget alltid uppskattat och tyckt om det mesta som jag har blivit serverad. I hemmet där jag växte upp minns jag inget annat än att maten alltid var god. Ja, det förstås, havregrynsgröt till frukost var jag inte så förtjust i och jag har inte heller senare i livet lärt mig att uppskatta det. Men i stort sett allt annat har jag ätit med god aptit och – när jag växte upp och så länge jag var ung – i stora mängder. Ingen kunde tro det eftersom jag var smal som en sticka.

Mat handlar inte bara om att få i sig näring. Vad gör man när man ska träffa vänner på stan eller hemma? Man ses på ett ställe där man kan äta och dricka tillsammans eller bjuder hem vänner på middag. Man umgås över mat och dryck. Att äta och dricka spelar en central roll när folk träffas.Så har det nog alltid varit och så är det i de flesta kulturer. Ska man träffa vänner på stan spelar valet av restaurang stor roll. Och ska man bjuda någon på middag hemma läggs mycket energi på valet av maträtt och på dukning. Man tar fram bästa porslinet och finaste glasen och letar i recepten efter något gott och festligt. Helst lite originellt.

Ska det vara riktigt festligt  - vare sig man äter ute eller lagar till festmat hemma – tar man till en trerätters. Förrätt – huvudrätt – efterrätt. Förrätt – har du bjudit på Toast Skagen någon gång? Vet du att det var Tore Wretman som uppfann Toast Skagen? Ursprunget är nog lite enklare än hur man oftast gör den idag. Handskalade räkor hoprörda med majonnäs, smaksatt med salt och peppar på smörstekt bröd, toppat med löjrom. Men många gånger ser man Toast Skagen med hackade räkor, dill och citron utöver majonnäsen och löjrommen. Förvanskningar? Tja, viktigast är väl att det är festligt och gott. Men får det heta Toast Skagen om det inte är gjort efter originalreceptet?

Smorrgassbårrd! Det bräcker även den bästa trerättersmenyn! Inget är väl festligare än smörgåsbord. Oftast är det i form av julbord vi konfronteras med det. Hur många turer tar du för att ta mer mat när du bjuds på smörgåsbord? Två, kanske tre. Då är du en fuskare! Kom ihåg att inte blanda olika typer av mat på samma tallrik! Första turen får du bara ta sill av olika sorter och någon potatis. Jo, annat sillrelaterat, som sillsallad. Nästa tur är det övrig fisk. På ny tallrik plockar du på rökt och gravad lax, makrill, rökt ål och annat gott kallt. För det är fortfarande bara kall mat som gäller. Förutom potatisen förstås. Tallrik nummer tre ska fyllas på med kallskuret kött – skinka, sylta, korv, pastej och fler sådana läckerheter. Fjärde vändan blir det dags för småvarmt: Köttbullar och prinskorv, kanske en god stuvning med omelett. Och Janssons Frestelse. Mums!. När det är avklarat blir det varmrätt på den femte tallriken. Det kan ju variera vad man bjuds på här beroende på var i landet man är och när på året det är. Kokta revbensspjäll kanske. Eller en mustig köttgryta. Sjätte turen är till ostbrickan med kex och frukt. Sjunde och sista vändan är till tårta eller annat sött och en kopp kaffe. Sju vändor blev det alltså. Men det här är ingen skriven lag. Man måste ju inte. Men det är en hjälp att äta olika rätter utan att blanda saker som inte passar ihop på samma tallrik.

För att klara av alla de här turerna runt smörgåsbordet gäller det att planera, ta det lugnt och försöka förmå sig att inte ta för mycket av den goda sillen, ja, inte ta för mycket av något – vara återhållsam med bröd och smör också. Ålder kan också spela viss roll. Jag vet inte hur det är för andra, men jag klarade lätt av ett helt smörgåsbord när jag var yngre. Men efter 40 är det tyvärr betydligt svårare.

Matvanor ändras med tiden. Det går mode i mat som med mycket annat. För tio år sedan var det ofta ugnsrostad klyftpotatis till god och festlig mat hemma. Idag har potatisen fått sällskap med kålrot, palsternacka, morot och rödbeta. Prova med kålrabbi också. Gott!

Köttkonsumtionen har ökat väldigt mycket de senaste trettio åren. Det är inte bra för hälsan och det är inte bra för miljön. Jag har hört kockar föreslå att istället för stora biffar söka efter bättre kött, men i mindre bitar. Godare men inte dyrare. Bra idé!

Marinera köttet eller inte? En fläskkotlett, fläskkarré eller entrecote kan nog bli ännu godare med en marinad. Likaså biff av lite lägre kvalitet. Riktigt  bra kött behöver inte mer än salt och peppar. Marinad? Olivolja, balsamvinäger, soja, finhackad vitlök och peppar. Eller ersätt vinäger med öl. Salta köttet, om det behövs, efter stekning så blir det saftigare. Ta det lite lugnt med saltet över huvud taget! Vi konsumerar alldeles för mycket salt! Bättre att salta försiktigt när maten tillagas och låta var och en salta mer efteråt om man vill.

Vardagsmat? Korv och mos, spagetti och köttfärssås, köttbullar, panerad fisk, kycklingfilé, soppa. Härligt att det finns variation! Man måste inte äta korv och potatismos varje dag. Men ibland är det riktigt gott – om man gör riktigt potatismos på kokt potatis och gärna en morot, aldrig pulvermos! Och väljer man till det en god och kryddig korv, kolbasch, salsiccia eller chorizo av bra kvalitet, så blir det fest mitt i vardagen.

Ett tips för köttfärssås och andra rätter där tomatsås ingår: koka en stor sats tomatsås. Fräs hackad gul lök och finhackad chili i olivolja, tillsätt finhackad vitlök innan burktomater tillsätts. sedan ingefära och/eller örtkryddor. Låt koka ihop ordentligt och smaka av med salt och peppar. Förpacka i portioner som kan läggas i frysen. Stek köttfärs, plocka fram en portion färdig tomatsås som sedan blandas med  färsen. Lätt som en plätt! Tomatsåsen passar också finfint på pizza.

Smaklig måltid, vänner!

25 januari, 2016

Mer om överansträngning

Filed under: Hälsa och friskvård — Hans Sundström @ 12:26

Jag har tidigare skrivit här om det överansträngningssyndrom som jag har drabbats av. Se mina inlägg med rubrik ”Väggen” (mars 2015) och ”Väggen – vad hände sen?” (maj 2015). Nu när jag har fått mer distans till det som hände under förra vintern och våren, kan jag se att min färd mot att gå in i väggen började för idag drygt tio år sedan. Vintern 2005 – 2006 byggdes kontoret om till att bli något annat.

Vi var några bankrådgivare, en försäkringshandläggare och en kundmottagare som satt i kassan.  Så var bemanningen i kontoret i Solna Strand, granne med bland annat Skatteverket. Vi rådgivare hade ett par – tre bokade kundbesök var per dag. Tillsammans med kontoret på Gärdet hade vi också ansvar för personalens bankärenden vilka utgjorde en betydande del av arbetsmängden. Så vi hade en hel del att göra. Den interna statistiken visade också att vi i Solna-gänget tillsammans var ganska duktiga och mycket väl fyllde vår kvot för att bidra till ett gott resultat. Det fungerade mycket bra.

Så kom en förändring hösten 2005. Ny VD för Länsförsäkringar Stockholm hade ett uppdrag från styrelsen att öka antalet helkunder med både bank- och försäkringsengagemang. Med det syftet skapades flera mötesplatser för kunder på olika platser i Stockholm. Hans idé var att få fler kundkontakter genom att utforma kontoren till butiker. Ett antal välbelägna lokaler hyrdes på olika ställen i Storstockholm: S:t Eriksplan, Skanstull, Stureplan, Farsta och några till. Kundkontoren på Solna Strand och på Gärdet skulle då också utformas enligt butikskonceptet.

Butiksutformningen medförde delvis ett annat sätt att jobba. Det tillkom moment att vara i butiken. Men jag ville – och tyckte att jag behövde – ägna den tid jag inte satt i kundmöten åt handläggning vid skrivbordet. Det blev stressigt. Jag hittade ingen bra arbetsrytm i den nya situationen. Och de som ledde butiksprojektet tog sin uppgift på allra största allvar. Det kändes ibland som mer viktigt än det som faktiskt var våra huvuduppgifter. Det pratades till och med om att det skulle kunna dyka upp”mystery shoppers” för att pröva och betygsätta våra aktiviteter i förhållande till butikskunder. Förnedrande tyckt jag det kändes. Vi i Solna fyllde vår kvot väl redan innan och jag tyckte att vi inte hade behov av medel att nå ännu fler kunder.

När butiken i Solna väl var invigd innan julen 2005, dröjde det länge innan alla småsaker blev färdiga. Vi hade ett besöksrum med glasvägg och glasdörr som skulle förses med markeringstejp. Vi hade påtalat det länge. Vid ett kundmöte skulle jag gå in i det rummet för att hämta en sak. På väg tillbaka därifrån gick jag rakt in i glasväggen och slog upp ett rejält sår i ett ögonbryn. Så det blev besök på akuten istället för fortsatt kundmöte den gången. Och markeringtstejpen kom upp dagen efter. Då först.

Jag tog nog ganska mycket stryk av butiksjobbet. Att behöva jobba på ett sätt som gjorde det svårare att hinna med. Att uppleva hur medlet att nå fler kunder blev ett mål som för vissa i ledningen vägde tyngre än de huvudsakliga arbetsuppgifterna. Det var väldigt frustrerande att uppleva detta och samtidigt inte ha något reellt inflytande över utformningen av arbetssättet. Till det kom stressen av att inte få en rimlig chans hinna med. Tiden räckte inte till. Det var nog här som jag gick i väggen.

Men det blev inget stort sammanbrott. Efter två och ett halvt års slit i butiken, hösten 2008, fick jag andra och bättre arbetsuppgifter i internet-gruppen, som innebar att stressen blev mindre påtaglig. Det arbetssätt som hade gjort mig stressad i butiken, fanns inte med i det nya sammanhanget. Vilken härlig känsla det var! Och jag lärde känna nya riktigt trevliga kolleger på kontoret i Globen, dit internet-gruppen flyttade. Det var också väldigt välgörande.

Jag hann inte riktigt förstå vad jag hade råkat ut för. Och jag var dålig på att se på mig själv och ta alla signaler som fanns på allvar. Så jag fortsatte att gå sju år till med mitt överansträngningssyndrom utan att riktigt fatta det förrän för ungefär ett år sedan.

Older Posts »