Att fly från sitt hem, överge vänner och släktingar, lämna jobb, hus, alla ägodelar man inte kan ta med sig, snabbt packa väskorna och ge sig iväg mot en okänd framtid – vem gör så bara för att man är lycksökare?

Nu vill jag ha dig med i ett tankeexperiment:

Den politiska situationen har blivit ohållbar i Skandinavien. Vi kan inte längre leva trygga i vårt land, som vi har gjort så länge. Det kan vara ett av två (nästan) tänkbara scenarier:

1. I en dyster framtid har Ryssland, efter att först ha lagt under sig en del av Ukraina, Estland, Lettland och Litauen även lagt under sig Finland. Nu har de också vänt sig mot vårt land. Hotet att de snart kommer tanks och skövlar din hemort är mycket påtagligt.
2. Om ungefär tio år har Sverigdemokraterna nått egen majoritet i Riksdagen. Då släpptes allt fagert tal, de bruna skjortorna kom fram och regimen blev hårdare och hårdare. En totalitär nationalsocialistisk regering gör livet svårt att leva.

Jag är inte ute efter att på ett trovärdigt sätt beskriva ett framtida politiskt scenario. Det är mer intrressant att tänka på hur vi som invånare skulle agera.

Om du måste fly, hur skulle det gå till? Du måste lämna hemmet och försöka hitta en framkomlig resväg till en trygg plats. Det spelar stor roll om du har tid att planera flykten eller om du måste ge sig iväg hals över huvud. Hur är det med ekonomin? Vad kan omsättas i kontanter? För kontanter kommer att behövas! Sälja huset är nog inte att tänka på. Vem vill köpa i en sådan situation? Bostadsmarknaden är stendöd. Möbler och annat måste lämnas kvar då det är för skrymmmande att ta med sig. Någon flyttfirma som tar sig an flyktingar finns nog inte. Om arbetsplatsen finns kvar kanske den allra sista lönen snart har kommit in på kontot. Ta ut alla pengar som går att ta ut utan fördröjning! Glöm fonder och aktiedepå!

Kan du ta dig fram på vägarna? Kanske en bit på småvägar. Ockupationsmakten/nazimilisen har inte hunnit sätta ut vägspärrar överallt ännu. Om det går, försök byta till dig en skåpbil eller pick-up som du kan lasta med så mycket som möjligt av användbara saker. Åt vilket håll ska du åka? Är bilen fulltankad? Hur långt räcker en tank? Finns möjligheter att komma över bensin och diesel? Om du måste lämna landet – hur ska det gå till? Vilken väg är säkrast och vilket land kan du söka dig till? Var finns trygghet på kort och på lång sikt? Flyg är inte att tänka på – ockupationsmakten/regimen kontrollerar alla flyplatser. Sjövägen? Samma sak med hamnarna, de är ockuperade. Finns någon som har båt på en oövervakad kuststräcka som kan ta dig och de dina till England eller Tyskland? Har du tillräckligt med pengar för att få en säker båtfärd till en trygg situation? För det kommer att kosta! Hur mycket av säkerhet är du beredd att ge avkall på för att över huvud taget komma iväg? Hur stor del av de pengar du fått med dig är du beredd att betala?

Hur ser det ut med möjligheter att åka tillsammans med alla i familjen? Kanske nödvändigt att göra tuffa prioriteringar? Kanske det är möjligt att få plats för barnen på en hyggligt säker överfart, men själv får du ingen plats. Det kan vara enda lösningen. Förhoppningsvis kan ni återförenas senare.

I Syrien och i Södra Sudan är det idag betydligt värre situationer för massor av människor än vad vi kan tänka oss att det någonsin skulle kunna bli här. Min förhoppning med det här tankeexperimentet är att åtminstone någon ska kunna få lite förståelse för den verklighet som gör människor till flyktingar. Vi lever så väldigt trygga här i vår välordnade tillvaro, så det är svårt att tänka sig in i situationen för de flyktingar som kommer till oss.

Kan du finna en gemensam nämnare för följande kända personer? Gert Fylking, Eva Rydberg, Marcus Birro, Rolf Åbjörnsson, Sharam Rahi och Alice Timander, Lars Adaktusson. Ledtråd: Det är ett politiskt parti!  Svar: KRISTDEMOKRATERNA.

SOM-institutet vid Göteborgs Universitet gjorde en väljarundersökning vid valet 2010 som visade att om väljarna skulle ha röstat efter sina egna  åsikter, skulle tolv procent ha röstat på Kristdemokraterna. Då frågar jag mig: Varför balanserar då Kristdemokraterna ständigt på fyraprocentsstrecket i varje väljarundersökning?

Det finns en gammal nidbild som envist tycks bita sig fast hos en somliga: ”Kristdemokrater är stockkonservativa frikyrkliga homofober som gör allt för att hålla kvinnan hemma vid spisen.” De flesta vet nog att det där är en falsk bild, men det finns ändå många missuppfattningar och mycken okunskap. Och vissa TV- och radiomedarbetare älskar fortfarande att underblåsa sådana saker. Förra veckan kunde vi se hur SVT:s programledare hängde kvar vid abortfrågan en stor del av programmet när EU-kandidaten Lars Adaktusson utfrågades. Detta trots att de känner väl till att Kristdemokraterna sedan länge utan reservationer står bakom svensk abortlagstiftning.

Kristdemokraternas beskylls också för att motarbeta jämställhet. Då hänvisar man till partiets motstånd mot en ytterligare pappamånad i föräldraförsäkringen. Det är en helt felaktig slutsats! Motståndet mot kvotering i föräldraförsäkringen beror istället på idén att alla beslut ska fattas på så lägsta rimliga nivå. Fördelningen av föräldraförsäkringens veckor ska fattas inom familjen! Det ska politiker inte blanda sig i! Det finns ett fint ord för det – subsidiaritetsprincipen. Jämställdhet är faktiskt en viktig konsekvens av alla människors lika och okränkbara värde, som är en av kristdemokratins viktigaste grundbultar.

Mer fördomar och missförstånd: Hit hör också tanken att Kristdemokraterna är ett parti bara för frikyrkligt eller kyrkligt aktiva. De är dessutom konservativa och tycker illa om moderna tankar och idéer. Negativa till utveckling och har förbud som viktigaste ledord. Moralister.

Om det mesta av sådana här fördomar kunde övervinnas skulle Kristdemokraterna troligtvis växa betydligt i val och opinionsundersökningar! 12 procent kanske?

Men varför just Kristdemokraterna? Det finns väl andra bra partier? Vet inte – Socialdemokraterna är ett socialistiskt parti. Jag tror inte att klasskamp och kollektivism är en lösning på våra aktuella samhällsproblem. Dessutom liknar Socialdemokraterna i mycket av sin framtoning det andra stora partiet – Moderaterna. Kan man lita på ett parti som så offrar sin själ? Folkpartiet Liberalerna då? Vad vill de idag? Det är mest skolan och NATO-anslutning och en tredje pappamånad som vi känner från det som skulle vara det mest liberala partiet.

Det jag framför allt gillar hos Kristdemokraterna är den starka betoningen på människans unika och okränkbara värde. Gör inte alla partier utom Sveriedemokraterna det? Jo, men den kristdemokratiska ideologin ställer sig i ännu högre grad än andra på de allra svagaste och mest utsattas sida. För de som inte har starka röster att själva kunna ropa på hjälp. Ett starkare socialt patos! Men det finns också en betoning på individuell frihet. 

Kristdemokraterna formar den största parlamentarikergruppen i EU-parlamentet – EPP. Det är ett av de större partierna i flera europeiska länder. Visste du att de pionjärer som bildade Kol- och Stålgemenskapen som det fredsprojekt som blev EG och sedan EU var – ja, just – kristdemokrater?

Nu är det dags för val till EU-parlamentet. Ta en titt på de kristdemokratiska toppkandidaterna Lars Adaktusson, Ebba Busch Thor och Michael Anefur! Jag slår gärna ett extra slag för Michael Anefur, Kristianstad! Vad sysslar han med? Jo, hans titel är Nationell hemlöshetssamordnare. Googla på dem! Ta också en titt på den här hemsidan: https://www.kristdemokraterna.se/VarPolitik/Korta-Svar-AO/EU/ Är det inte ett rimligt antagande att Kristdemokraterna kan nå minst 12 procent i EU-parlamenstvalet. Eller?

Hur som helst – gå och rösta i EU-parlamentsvalet! Det är viktigt med ett allmänt bra valdeltagande för att minimera resultatet för Sverigedemokraterna. Det är oroande hur mycket av högerpopulistiska, rasistiska influenser i Europa som vädrar morgonluft inför EU-parlamentet. SD-mandat till EU-parlamentet bidrar till att stärka den rasistiska gruppen. Det vill vi väl inte?

Kommentera gärna!

Jag tror på Gud. För mig enklare och mer självklart än att vara medveten ateist. Men jag tror inte på alla våra bilder och föreställningar om Gud. Är det inte så att många förväxlar tron på Gud med en tro på den bild av Gud man har fått med sig från någonstans.

Om Gud verkligen är Gud, så kan man inte inrymma honom i våra referensramar och föreställningar om hur och vem Gud är. Den Gud jag tror på är större än att han kan beskrivas med mänskliga ord och bildföreställningar.

Många som tror på Gud, såväl kristna, judar som muslimer, är bokstavstroende. Den heliga skriften, Bibeln eller Koranen, är helig på det sättet att Gud har styrt de som har skrivit, så att man anser att varje enskilt ord är direktinspirerat av Gud. För de som tänker så, trängs föreställningen av Gud in i de beskrivningar som står i skriften. Och det betyder att alla enskilda tankar, bud och förbud som står i den heliga skriften ska, måste, följas, för det har Gud sagt.

Problemet är bara att det går inte att följa allt. Det är så många regler och bud som inte är möjliga att lyda, därför att de hör hemma i den tid när texten skrevs och i ett samhälle som inte alls ser ut som vårt nutida. Men vem ska kunna avgöra vad som är mer Guds ord eller inte så viktigt? Så det blir lite godtyckligt – ”Att kvinnans ska tiga i församlingen” är fortfarande ett  viktigt Guds-ord för kvinnoprästmotståndare. Och de bibelställen som stämplar homosexualitet som synd hålls fram av bokstavstroende som  odiskutabelt bud direkt från Gud. Och det är typiskt – fundamentalism är ofta grogrund för konfrontation, hat och konflikter.

Men de som hävdar de här buden har massor av andra regler och bud som väljs bort. Hur kan en bokstavstroende veta att de regler som man tillämpar och följer är de rätta och att man inte har missat något av det som i varje bokstav förutsätts vara Guds ord? Det blir en liten gudsbild inträngd i texter som, när det gäller Bibeln, finns i 66 olika böcker skrivna under en lång tidsperiod utan att det fanns en projektledare som planerat och lagt upp arbetet på förhand. Flera hundra år efter att den senaste boken av de 66 blev färdigskriven, samlades kyrkliga ledare för att fastställa vilka böcker som skulle ingå i Bibeln och vilka som inte skulle vara med där. Därför tycker jag att vi behöver lite större ödmjukhet inför detta. Det blir så sårbart om man är bokstavstroende. Och den Gud man då tror på blir en liten och ganska ynklig Gud därför att den begränsas så mycket av mänskliga ord och tankegångar.

En del av bokstavstron kommer till uttryck i den omöjliga ”Kreationismen” som omfattas av en del kristna speciellt i USA. De tror på fullt allvar att vår värld skapades enligt beskrivningen i skapelseberättelen i 1 Moseboken, på sju dagar. De ifrågasätter det mesta som barn får lära i skolan om naturvetenskap. Kreationism är ren och skär idioti! För mig är det mycket större och mer fantastiskt, att tro att Gud har skapat universum och att det har skett och fortsätter att ske genom en fortgående utveckling. Det är en omätligt stor Gud som står bakom detta! Gud har skapat världen och han har en mening med sin skapelse. Så våra liv är inte meningslösa! Och det som Gud har skapat får vi inte förstöra genom giftspridning och rovdrift på tillgångar.

En sak till, som gäller begränsande bokstavstro eller en friare men starkare tro: Den som hävdar att bibelns ord till varje bokstav är Guds ofelbara ord till oss, kommer ofta i försvarsställning emot kritik och ifrågasättanden. Och det är ofta svårt att på ett intellektuellt godtagbart sätt försvara fundamentalistiska ståndpunkter. Om man frigör sig från bokstavstron och låter Gud få vara större, då upptäcker man snart att Gud klarar av att utstå kritik och ifrågasättanden! En Gud som tillåts vara obegränsat stor och inte bara en förminskande, trång bild av Gud.

Jag har en kristen tro på Gud. Det innebär att Kristus och korset spelar en central roll. Det handlar om att det är för Kristus skull jag får räkna med att Gud godtar mig. Det finns ingen grund att våga lita på att Gud tar emot mig om jag har gjort övervägande rätt och bra saker, eller åtminstone försökt göra så gott jag kan efter mina förutsättningar. Vem vågar lita på det? Paulus var en klok och förnuftigt resonerande person som har skrivit många brev som finns i Nya Testamentet. Men när han skriver om försoningen genom Kristus och om korset, då beskriver han det som en galenskap, för det här kan inte beskrivas och inte heller accepteras utifrån förnuft eller klokhet. Men hellre då den idiotin än kreationismens tokigheter!

Jag gick i söndagsskola när jag var barn. En sång som sjöngs där var ”Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt…” Det här var innan det fanns TV i varje hem och färg-TV var ännu längre borta i framtiden. Så jag hade aldrig sett människor med annan hudfärg annat än på bild i någon tidskrift och aldrig  i verkligheten. Men vi frågade och pratade mycket hemma om de röda, gula, svarta och vita. ”Vita”, det skulle vara vi själva, men jag tyckte nog att vi hellre var skära än vita. Det var fascinerande för en liten kille att tänka på de röda indianerna, de gula kineserna och de svarta afrikanerna. Och redan då slogs det fast i min omgivning, hemma och i söndagsskolan, att Jesus älskar alla barnen oberoende av hudfärg, med andra ord: Alla är lika viktiga, det finns inga som är sämre eller bättre.

Lite senare i min uppväxt läste jag en del böcker om indianer och vita. Där var oftast hjälten en ”vit”. Från då, i 10-11-års åldern,  kommer jag också ihåg en lärobok i biologi i skolan som beskrev olika människotyper i både text och bild. Bilderna visade skillnader i form på huvudet och på en del typiska kännetecken hos olika människoraser. Den nordiska, ariska rasen framhölls som ideal. Man skulle vara lång, blond och blåögd. Det här var nog i tredje eller fjärde klass och det var i början av 1960-talet. Tänk, att mer än femton år efter 1945 fanns det fortfarande läroböcker i den svenska skolan som framställde olika människoraser som bättre och sämre! Brrr! Jag ryser när jag tänker på det nu i efterhand. Skrämmande! Söndagsskolan var bättre!

Jag tror att den där sången från söndagsskolan har haft betydelse för min övertygelse att alla människor har lika stort värde. I sin förlängning handlar den också om andra skillnader på människor än hudfärgen. Man är inte mer värd om man är duktig, snabb, frisk, rolig, populär eller snygg. Den som  stammar, har bipolär sjukdom eller aspbergers syndrom – skulle den vara mindre värd än de med mindre uppenbara avvikelser från det perfekta? Är det inte så att vi alla på något sätt avviker från normen? En del gör det mer uppenbart och andra mindre. Finns det någon som är perfekt? Tror inte det! Vad är avvikande i så hög grad att det inte kan tolereras?

För mig har ”Jesus älskar alla barnen” blivit en sång om alla olikheter, inte bara om hudfärg.  Den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu är en fantastisk person som sagt och gjort många bra saker. Han uttryckte andemeningen i den här söndagskolsången på annat sätt:

”Jag kan inte för mitt liv föreställa mig att Gud skulle säga `Jag vill straffa dig för att du är svart. Du borde ha varit vit; Jag vill straffa dig för att du är en kvinna. Du borde ha varit en man; Jag vill straffa dig för att du är homosexuell. Du borde ha varit heterosexuell.´ Jag kan inte för mitt liv tänka mig att det är så Gud ser på saker.” Biskop Desmond Tutu

Jag har sett det på avstånd på olika håll och det är överallt lika förödande. Fysiskt våld inom hemmets väggar kan pågå i det tysta under lång tid. Grannar, vänner och arbetskamrater har ingen aning. För den som är utsatt för våld får det ofta långtgående följder.

Det skadar och förstör mer än man kan tänka sig. Den som är slagen gör – medvetet eller omedvetet – allt för att inte upprepa den situation som ledde till misshandeln. Ju oftare det händer, desto trängre blir livet när man ska försöka undvika mönster och situationer som tidigare har lett till våldssituationer. Det finns alltför många exempel på hem där kvinnan har blivit misshandlad och terroriserad av sin man när barnen har varit små, men det har fortsatt genom hela livet därför att den slagna ofta har stannat kvar i förhållandet. För ofta säger den slagna att hon älskar sin man och ofta säger hon att det är hennes fel att han slog. ”Han slog därför att jag gjorde något jag inte borde göra.” Ett liv i skräck för att göra fel och bli slagen igen. Men man drar sig för att anmäla. Och man drar sig för att bryta upp och gå.

Men vad händer med barnen som behöver växa upp i en sådan familj? Det sker kanske inte så ofta inför barnens ögon, men det sker oftast högljutt. Den som blir arg och aggressiv börjar ofta också höja rösten. Att sitta och kura på sitt rum och lyssna till det som pågår i en annan del av hemmet, hur påverkar det barn som växer upp? Hur går det för de barnen som vuxna?

Jag har själv ingen sådan erfarenhet, då jag fick växa upp i ett trygg och kärleksfull familj. Men jag har sett och hört hur andra har fått en jobbig start i livet därför att man har fått växa upp med en våldsam far och en hunsad och undergiven mor. Det skapar för många en osäkerhet och rädsla för att själv gå in i en tillitsfull relation. En osäkerhet som kan följa med i hela livet och göra det svårt att någonsin våga leva tillsammans med någon.

Vad är det som gör en del människor, otfast män, till så ondskefulla monster? I de flesta fall kan man se att det har funnits våld i deras uppväxt. Aggressivitet, stryk och andra våldsrelaterade bestraffningar blir det språk man lär sig. Våld föder våld. Fysisk överlägsenhet har blivit det man har lärt sig att lita till när man inte behärskar situationer i hemmet, när man sedan själv har bildat familj. Så sträcker sig våldet genom generationer! Och skapar så mycket lidande för så många. Den som växer upp med slag, hårda ord och kränkningar blir en osäker person som ofta inte klarar sig utan att slå sin livspartner och som genom det också förstör för sina barn som blir socialt handikappade och  otrygga. Dessutom – finns det något ynkligare än den som ger sig på en svagare part? Fegt! Lågt!

Våldsspiralen måste brytas så snart man ser det första tecknen. Den som blir slagen måste lämna den som slår. Det finns aldrig några förmildrande omständigheter eller ursäkter för våldet! Den som blir kvar skapar ett livslångt lidande för sig själv men också för barnen i ett våldsdrabbat hem.

Konflikter ska man lösa verbalt, aldrig aldrig aldrig med våld!