Hans Sundström

I norra Västerbotten, sex och en halv mil västerut från Skellefteå ligger Jörn. Där byggde mamma och pappa en villa i slutet av 50-talet. Pappa hade haft sina första jobb i Ervalla utanför Örebro och sedan i värmländska Sunne innan det blev flytt till Jörn på hösten 1957.

Där, inom en radie på två – tre mil, fanns både mammas och pappas föräldrahem. Så mormor, farmor, farfar, alla mostrar, morbröder, fastrar och farbröder fanns på nära håll där. Liksom oräkneligt många kusiner. Tidigare hade vi träffat dem alla bara under några semesterveckor på somrarna.

Det lilla nybyggda huset blev fint. Köket hade Perstorpsplatta på köksbänken och på fönsterbänkarna. Det var fina saker då på 50-talet! Jag och min ena bror hade ett gemensamt rum där vi hade plats att bre ur våra leksaker på golvet. I källaren fanns badrum, tvättstuga, pannrum och garage.

I närheten av vårt hus låg ett stort sågverk. Där kom senare Jörnstugan och Jörnträhus att tillverkas. Att orten ligger just där den är beror nog mest på järnvägen. Det finns en järnvägsstation – även om den inte fungerar som sådan idag – och en viadukt över järnvägen som vi fick passera över på väg från den västra delen där vi bodde, när vi skulle till centrum.

Några för mig just då viktiga saker hände under åren i Jörn. Jag började skolan. Och jag fick min första cykel. Att vi också fick en ny lillebror då vägde nog just då ungefär lika tungt som att få cykeln. Att börja skolan var ett stort steg för en liten kille som inte hade gått i förskola. Men det hade i stort sett inga andra barn gjort heller vid den tiden. Så det var spännande och nytt. Som en del andra hade jag hunnit tjuvstarta med att läsa redan innan skolan började, så det gick ganska lätt att komma igång med att läsa, räkna, skriva.

Utifrån fotot tror jag att det måste ha varit sommaren innan jag började skolan som jag fick min nya fina röda Monark. Min större lillebror fick också en liten cykel. Jag minns att de stod inne i vårt rum när vi vaknade på morgonen. Jag minns också den stora lyckokänslan. Och tacksamheten till pappa och mamma som hade köpt cyklar till oss – de förstod en del av vad som kunde vara viktigt för en liten grabb!

I det närmaste huset på ena sidan fanns det två killar som var ungefär jämnåriga med oss. Vi var väldigt ofta tillsammans när vi var utomhus och lekte. Och vi hade ofta väldigt roligt tillsammans.

Det var nog på vårvintern när jag gick i andra klass som det hände som inte fick hända. Det var eftermiddag och ganska mörk ute. Min bror och jag gick ut. Som vanligt tittade vi efter grannpojkarna. En liten bit längre ned på gatan var det något som pågick, svårt att avgöra vad. Så vi blev nyfikna och gick dit. De två killarna från grannhuset var där och på marken låg ett barn på mage som såg ut att ha ont. Hela situationen var obehaglig. Allt kändes fel. Så befallde den större av grannpojkarna mig: ”Ställ dig på honom!” Hans röst var inte så glad och vänlig som när vi brukade leka och ha roligt tillsammans. Nu var han aggressiv. Jag vägrade naturligtvis. Då blev han ännu hårdare och mer hotfull i tonen: ”Om du inte gör som jag säger kommer jag att slå dig också!” Jag var ganska liten för min ålder och var inte van vi sådan aggressivitet. Så jag blev rädd och lydde. Klev upp och ställde mig på det liggande barnets rygg. Så kom vår mamma springande och stoppade fortsättningen. Tack och lov! Jag har aldrig vågat tänka tanken vidare på vad som skulle ha hänt om det inte hade kommit en vuxen.

Det här var en katastrof. För att komma bort från de här brödernas inflytande över mig och min bror beslöt pappa och mamma att vi skulle flytta därifrån. Det sista jag minns av den här tråkiga händelsen var att jag satt hos polisen tillsammans med pappa. Det var obehagligt, för det som hade hänt var ju vidrigt. Efter det tror jag att jag har hållit den här händelsen borta ifrån mig genom hela uppväxten men också senare genom hela livet, Nu när jag skriver om det har jag försökt närma mig det obehagliga minnet. Det känns som ett bra sätt att bearbeta det jobbiga. Så det blev bara tre år i Jörn innan det blev att flytta igen. Flyttlasset gick söderut igen. Nu till Dalarna.