I våras gjorde jag mig illa i axeln. Det var nog en följd av arbete i trädgården i april då jag i upprepade rörelser tog i för mycket. Jag använde en spade för att ta bort gräs bit för bit genom att skära av rötterna horisontellt fem centimeter under ytan. Det blev en hård påfrestning på min högra axel. Att jag också fick ont i axeln när jag slet för att lossa hjulbultarna för att byta till sommardäck på bilen, gjorde inte saken bättre. Ålderstecken säkert också, att vara skörare, mindre stryktålig.

För tjugo år sedan började jag med styrketräning. Jag hittade en motionsform som jag trivdes med och till och med tyckte var rolig. Jag hade – och har fortfarande inte – några större ambitioner att träna hårt för att få stora, svällande muskler. Lite lagom-träning istället för att må bra, med två och på sin höjd tre träningspass per vecka. Det har jag hållit genom åren med ganska bra disciplin. Några längre träningsuppehåll har det sällan blivit. Men den här sommaren har gått i stort sett utan besök på gymmet, mest för min onda axels skull.

Vad händer när jag slutar träna? Jo först och främst ser jag hur jag bit för bit tappar vikt. Jag har gått ner ungefär tre kilo under sommaren. En annan iakttagelse är att kroppsformen blir mer oval än när jag håller igång med träningen. Ingen dramatisk förändring, men axlarna sjunker in lite och kanske det blir lite plufsigare runt midjan. Men viktigast är en mer påtaglig trötthet och stelhet i kroppen. Det har känts så tydligt när jag rest mig från TV-soffan hur jag fått linka fram de första metrarna för att benen inte ville lyda på min väg till köket.

Nu har jag börjat komma igång igen. Sakta men säkert kommer jag i form. Piggare och mer rörlig är en tydlig effekt. Det rena begäret efter träning har också kommit tillbaka. Endorfinerna som frigörs i kroppen av hård ansträngning ger en så skön känsla efteråt. Det är lite beroendeframkallande.

Alla måste inte styrketräna på gymmet. Men hitta någon form av motion som du trivs med! Jag vet att en del tycker att det är tråkigt att  på egen hand på gymmet. Kanske det passar bättre med något av de olika pass som kan erbjudas? Eller kanske promenader, med eller utan stavar. Inte så krävande, men de säger att promenader betyder mer än man tror för hälsan. Det som jag tycker är den tråkigaste formen av motion är löpning. Andra trivs bäst med det. Vi är olika och det är väl tur! Annars skulle det bli för trångt på gymmet när jag vill ta ett träningspass.

De senaste fem – sex åren har jag ganska konsekvent gått iklädd huvudbonad i någon form utomhus, oftast en keps. Innan dess hade jag något på huvudet bara när det var som allra kallast på vintern.

Det var efter ett besök hos hudläkare som jag blev förmanad att ha keps eller skärmmössa på mig, för att skydda pannan från solens strålar. Det var mitt andra hudläkarbesök, tror jag, efter att ha fått diagnosen aktinisk keratos på de små torra och fnasiga utslagen jag hade fått i pannan och på tinningarna, som inte ville försvinna av sig själva. Aktinisk keratos är en åkomma i hudens yttre lager som nog är ganska vanlig och det är i huvudsak personer över femtio som har sånt. Det beror på att keratoserna orsakas av solens ansamlade påverkan på huden under hela livet. Om man allmänt har varit dålig på att skydda övre delen av ansiktet men hatt eller skärmmössa kommer keratoser som ett brev på posten när man blir äldre. Det är i pannan, på ögonbrynen och på tinningarna som det främst dyker upp.

Aktinisk keratos är ett förstadium till en form av malign hudcancer, skivepitelcancer. Men keratoserna är ganska lätta att behandla. Man går till hudläkaren för regelbunden kontroll. Vissa keratoser köldbehandlas. Det kallas med ett finare ord för kryoterapi och sker med flytande kväve. Annars behandlas det med salva som angriper sjuka hudceller. En sorts salva gör att man blir ganska sårig i de behandlade områdena, man får räkna med ett par, tre månaders behandlingstid innan allt har läkt ut och ser bra ut igen. Senast blev jag ordinerad en ny salva med kort behandlingstid och mycket små yttre verkningar på hudpartierna. Min upplevelse är att den mildare salvan också var mildare i verkningsgrad. Jag ska nog be om den andra nästa gång för att få bättre verkan, även om jag ser hemsk ut i några veckor.

Så på med hatten eller skärmmössan! Det kommer att minska risken att även du råkar ut för aktinisk keratos. Det finns i och för sig värre åkommor och det är enkelt att behandla. Men bäst är ju att slippa det helt, eller hur!

Jag har tidigare skrivit här om det överansträngningssyndrom som jag har drabbats av. Se mina inlägg med rubrik ”Väggen” (mars 2015) och ”Väggen – vad hände sen?” (maj 2015). Nu när jag har fått mer distans till det som hände under förra vintern och våren, kan jag se att min färd mot att gå in i väggen började för idag drygt tio år sedan. Vintern 2005 – 2006 byggdes kontoret om till att bli något annat.

Vi var några bankrådgivare, en försäkringshandläggare och en kundmottagare som satt i kassan.  Så var bemanningen i kontoret i Solna Strand, granne med bland annat Skatteverket. Vi rådgivare hade ett par – tre bokade kundbesök var per dag. Tillsammans med kontoret på Gärdet hade vi också ansvar för personalens bankärenden vilka utgjorde en betydande del av arbetsmängden. Så vi hade en hel del att göra. Den interna statistiken visade också att vi i Solna-gänget tillsammans var ganska duktiga och mycket väl fyllde vår kvot för att bidra till ett gott resultat. Det fungerade mycket bra.

Så kom en förändring hösten 2005. Ny VD för Länsförsäkringar Stockholm hade ett uppdrag från styrelsen att öka antalet helkunder med både bank- och försäkringsengagemang. Med det syftet skapades flera mötesplatser för kunder på olika platser i Stockholm. Hans idé var att få fler kundkontakter genom att utforma kontoren till butiker. Ett antal välbelägna lokaler hyrdes på olika ställen i Storstockholm: S:t Eriksplan, Skanstull, Stureplan, Farsta och några till. Kundkontoren på Solna Strand och på Gärdet skulle då också utformas enligt butikskonceptet.

Butiksutformningen medförde delvis ett annat sätt att jobba. Det tillkom moment att vara i butiken. Men jag ville – och tyckte att jag behövde – ägna den tid jag inte satt i kundmöten åt handläggning vid skrivbordet. Det blev stressigt. Jag hittade ingen bra arbetsrytm i den nya situationen. Och de som ledde butiksprojektet tog sin uppgift på allra största allvar. Det kändes ibland som mer viktigt än det som faktiskt var våra huvuduppgifter. Det pratades till och med om att det skulle kunna dyka upp”mystery shoppers” för att pröva och betygsätta våra aktiviteter i förhållande till butikskunder. Förnedrande tyckt jag det kändes. Vi i Solna fyllde vår kvot väl redan innan och jag tyckte att vi inte hade behov av medel att nå ännu fler kunder.

När butiken i Solna väl var invigd innan julen 2005, dröjde det länge innan alla småsaker blev färdiga. Vi hade ett besöksrum med glasvägg och glasdörr som skulle förses med markeringstejp. Vi hade påtalat det länge. Vid ett kundmöte skulle jag gå in i det rummet för att hämta en sak. På väg tillbaka därifrån gick jag rakt in i glasväggen och slog upp ett rejält sår i ett ögonbryn. Så det blev besök på akuten istället för fortsatt kundmöte den gången. Och markeringtstejpen kom upp dagen efter. Då först.

Jag tog nog ganska mycket stryk av butiksjobbet. Att behöva jobba på ett sätt som gjorde det svårare att hinna med. Att uppleva hur medlet att nå fler kunder blev ett mål som för vissa i ledningen vägde tyngre än de huvudsakliga arbetsuppgifterna. Det var väldigt frustrerande att uppleva detta och samtidigt inte ha något reellt inflytande över utformningen av arbetssättet. Till det kom stressen av att inte få en rimlig chans hinna med. Tiden räckte inte till. Det var nog här som jag gick i väggen.

Men det blev inget stort sammanbrott. Efter två och ett halvt års slit i butiken, hösten 2008, fick jag andra och bättre arbetsuppgifter i internet-gruppen, som innebar att stressen blev mindre påtaglig. Det arbetssätt som hade gjort mig stressad i butiken, fanns inte med i det nya sammanhanget. Vilken härlig känsla det var! Och jag lärde känna nya riktigt trevliga kolleger på kontoret i Globen, dit internet-gruppen flyttade. Det var också väldigt välgörande.

Jag hann inte riktigt förstå vad jag hade råkat ut för. Och jag var dålig på att se på mig själv och ta alla signaler som fanns på allvar. Så jag fortsatte att gå sju år till med mitt överansträngningssyndrom utan att riktigt fatta det förrän för ungefär ett år sedan.

För några veckor sedan beskrev jag hur jag hade hittat mig själv i efterdyningar av att ha gått in i väggen. Jag tänker inte upprepa på nytt det jag skrev då. För att få bakgrund till detta – läs först mitt inlägg ”Väggen”!

Jag har frågat mig varför har det tog så lång tid att inse att jag hade blivit utbränd. Men när allt går för högtryck och tempot är konstant högt är man så uppskruvad att man inte stannar upp tillräckligt mycket och tillräckligt länge för att känna efter.  Nu efter min insikt om utbrändheten har jag försökt ta ett steg åt sidan för att se på mig själv och min situation med andra ögon.

Då har jag insett att livet måste ha gått så mycket på högvarv ett tag, så det är inte underligt om det har satt sina spår. Det var ju till att börja med, för ungefär tre år sedan, stressigt och högt tempo på jobbet, sedan kom ett besked om nedläggning av den grupp där jag jobbade – verksamhetens skulle flyttas till en annan landsända! Vi skulle inte bli uppsagda, men vilka tjänster som kunde bli aktuella var väldigt oklart, mest aktuellt var  jobb i kundtjänst. Massor av stress här!

Så det blev ett mycket intensivt funderande på hur vi skulle göra. Hur skulle det bli om vi stannade kvar och vad skulle det innebära om vi skulle flytta med jobbet till Helsingborg? Snart vägde Helsingborgsalternativet tyngre. Då kom det till ett – även här – intensivt sökande efter bostad, var och hur skulle vi bo om vi skulle flytta? Så allt fortsatte i högt tempo.

På det ”nya” jobbet fortsatte det hög intensitet och med hjärnan på högvarv. Arbetsuppgifterna var i stort desamma som förr, men organisation och rutiner var annorlunda. Mycket att ta in. Och det var då det började gå tungt. Jag som ville så mycket och visste att jag kunde! Mina egna krav var var högt ställda. Jag ville möta upp till egna och andras förväntningar. Men en lång period av närmast konstant högtryck krävde till slut sitt. Obönhörligt.

På jobbet fick jag andra och mindre krävande arbetsuppgifter. Bra med förstående chef! Själv ordnade jag med besök hos läkare och psykolog. Hos läkaren togs en mängd prover som alla visade att jag är kroppsligt frisk som en nötkärna. Och jag har ju känt mig fysiskt i god form och hela tiden kunnat sova bra. Det har säkert bidragit till att jag inte har insett överansträngningssyndromet.

Psykologen fick mig att se hur jag själv ställt höga krav på mig själv. Hon undrade också om jag inte borde kunna tillåta mig att ta det lite lugnt med tanke på åldern. Jag som ville vara ett levande bevis på att man som 60 -plussare kan prestera och orka lika mycket som de som är 20 år yngre! Se, även där krav på mig själv! Men jag gillade genast tanken på att trappa ner lite, den är riktigt tilltalande!

Det känns mycket lugnare nu. Jag har skruvat ner kraven på mig själv, tror jag i alla fall. Tempot är inte lika ständigt högt.  Och jag tror mig kunna vara mer uppmärksam på saker som kan stressa. Från hösten ska jag gå ner till fyradagarsvecka på jobbet. Lediga måndagar ska bli fint!

Kom ihåg: I de flesta fall märker du inte själv att du är på väg mot överansträngning förrän det kraschar! Det är mycket värdefullt med goda vänner och kolleger som känner dig och kan tala om för dig att du verkar stressad, kanske mer inbunden än vanligt. Då ska du lyssna!

Utmattningssyndrom, överansträngningsdepression. Det finns olika benämningar på den företeelse som i dagligt tal brukar kallas ”att gå in i väggen”. Beskrivningarna på hur diagnosen kan ställas är ganska spretiga. Det finns många olika symptom och det finns väl ingen med diagnosen som kan uppvisa hela listan av symptom.

Jag tror att jag gick in i väggen för några år sedan. Tror? – Borde jag inte veta säkert? Jo, men jag vet att  jag inte har brakat hårt in i en stum betongvägg, där det blev tvärstopp. Det är nu när jag tittar bakåt som jag kan konstatera att  vissa saker tyder på att jag måste ha drabbats av någon form av utmattningssyndrom för ungefär tre – fyra år sedan.

Gemensamt för flera jag vet om som har gått in i väggen är deras beskrivning av sjukdomsutbrottet, där man beskriver en upplevelse av plötslig och total vilsenhet. Där man tappar orientering i både tid och rum, inte vet var man är eller vart man är på väg. En tidigare kollega som blev överansträngd besökte arbetsplatsen under sin sjukskrivning och beskrev hur hon på väg hem från jobbet en dag tappade orienteringen fullständigt. Hon visste inte var hon befann sig och hon visste inte hur hon skulle komma sig hem, trots att hon gick exakt samma väg som hon i åratal hade gått varje dag hem från jobbet. Hon fick panik och ringde till sin man som fick komma och hämta henne med bil. Liknande beskrivningar har jag hört också från andra. Hjärnan säger ifrån. Stänger av.

Varför tror jag att jag har drabbats? Jo, jag har känt av att jag har haft svårt att hänga med i tempot på jobbet nu på senare tid. Jag tror nu att det har berott på sviter av något slags light-variant av utmattningssyndrom. Jag har någon gång gått in i väggen, men det måste ha varit en ganska mjuk vägg, så jag märkte det knappt. Eller var jag  så stressad att jag inte hade tid att känna efter?

När det sedan hände vet jag inte riktigt – det måste ha varit någon gång under 2011. En dag när jag hade haft bilen till jobbet i Stockholm drabbades jag av en sån där blackout när jag var på väg hem. Från ingenting kom vilsenheten. Jag vet nu i efterhand nästan exakt var det hände. Så jag var nog inte helt lost. men jag minns tydligt hur jag helt plötsligt började undra: Ska jag köra i den vänstra eller högra filen? Det var dubbelfiligt på E18 förbi Tensta och Rinkeby. Just då visste jag inte vad som var höger och vänster!  När jag kom till Järfälla var jag också osäker på om det var där jag slulle svänga av för att komma hem.

Men det är först nu, några år efteråt, som jag kan konstatera att jag kan peka på typiska effekter av utmattninsgsyndrom. Och jag har börjat koppla ihop den där blackouten i bilen med detta. Jag har haft svårigheter att hänga med i tempot på jobbet och svårigheter ibland att följa till och med enkla logiska resonemang eller beskrivningar. Jag vet att jag inte är dum i huvet! Alla de positiva omdömen jag har med mig från kunder och kolleger i Stockholm säger annat. Att jag har en examen i nationalekonomi sedan 15 år tillbaka där jag hanterade formler med fyrställda ekvationer säger också annat, om nu någon tvivlar.

En liten känga till min tidigare arbetsgivare i Stockolm. Vad jag saknade de sista åren där var någon struktur för att se och och avslöja medarbetare som var på väg att bli utbrända. Arbetsledare ska kunna känna till varningstecknen, för de finns. Någon som kunde ha sagt till mig: Hördudu! Ta det lugnt! Ta lite semester! Kan vi göra något åt din arbetssituation? -Inget sånt de sista åren. Inte ett spår. Ja men – har man inte ett eget ansvar också? Jo, såklart! Det är bara det att den som är på väg in i överansträngning märker det oftast inte själv. Jag har inte märkt något, Inte förrän nu flera år efteråt! Och jag har jobbat hela tiden. Jag borde kanske ha varit sjukskriven nåt tag. Jag har till och med flyttat till nytt jobb i en ny landsända. Och mitt i allt detta tror jag ändå att jag nu är på väg tillbaka. Det känns så. Bättre och bättre.

Sedan ganska många år har jag ägnat mig åt styrketräning. Jag tränar inte för att kunna ståta med ett sexpack på badstranden, utan bara för att det faktiskt är riktigt roligt och för att jag känner att det är så välgörande. Jag mår bra av det.

Det var för lite mer än 15 år sedan jag första gången beträdde ett gym. Innan dess hade jag inte tränat alls, egentligen. Jag begåvades med hög ämnesomsättning, vilket har gjort att jag inte lägger på mig onödiga kilon kroppsvikt. Vet att många tycker att det är orättvist! Men så är det och jag är tacksam för det! Men då har jag heller aldrig haft den motivationen till träning att jag måste bränna överflödiga kalorier. Men träning för att få bättre kondis skulle väl aldrig vara fel.  Löpning har dock aldrig lockat mig. Det har bara känts trist och enformigt. Och väderberoende.

Men första gången på gymet kändes bra! Det var roligt! Jag fick ett träningsschema. Övningar för hela kroppen, två gånger i veckan. Efter några veckor kände jag mig stark som Karl-Alfred. Men jag var fortfarande samma taniga kille med smala armar och ben. Nu, efter många års träning har jag väl fått lite större muskler, men jag ser fortfarande inte ut som Dolph Lundgren. Och det har jag inte strävat efter heller. Då skulle jag behöva öka träningsdosen till tre eller fyra gånger i veckan, minst.

Men jag är nöjd med mina två gånger per vecka som jag började med. Det ska fortsätta att vara roligt. Det får inte bli för mycket, så att det blir jobbigt i något avseende. Om jag har tränat i sjutton år och som regel två gånger i veckan utan att tröttna på det, ska jag kunna fortsätta med styrketräningen i samma takt, i sjutton år till. Eller mer. För jag känner att det är så välgörande. Men det får inte vara så heligt att träningstillfällena alltid går före allt annat. Det har så klart hänt att det har blivit veckolånga uppehåll ibland. Och då är det som att kroppen vill straffa med att det blir ett jobbigare och svårare träningpass innan man efter ett par gånger är tillbaka i god form igen.

Det är roligt att se och möta andra människor på gymet. Tack och lov är det inte bara vältränade snygga och unga människor. Där finns också personer som ordinerats styrketräning för att bota arbetsskador, där finns överviktiga som vill träna sig till mindre omfång och vikt och smala, taniga som vill öka i omfattning. Och det är alla åldrar, nästan. Inga barn. För det är verkligen ingen barnvänlig miljö. Skaderisken är stor för barn. Leka får man göra på andra ställen. Men unga, medelålders och äldre rör sig på gymet.

Att ta ut sig ganska ordentligt på en timmes träningspass ger en underbart skön trötthetskänsla i hela kroppen. Om man sedan också får sig ett bastubad efteråt, blir det hela till en härlig njutning! Man mår så underbart fantastiskt bra timmarna närmast efter träningen. Det är beroendeframkallande. Verkligen! Delvis är det nog så att man faktiskt blir morfinberoende av kroppens endorfiner som utsöndras när man tar ut sig tills det gör ont i musklerna. Man är alltså narkoman. Jag tror att det här är ett nyttigt och välgörande beroende. Det ger ett välbefinnande som är både fysiskt och psykiskt. Vi är inte skapade för att sitta åtta timmar per dag fem dagar i veckan vid ett skrivbord och sju kvällar i veckan i TV-soffan. Man måste röra på sig! Och det är njutbart!