3 december, 2018

Jimmie Åkessons dröm – är den möjlig?

Filed under: Vardagstankar,Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 22:29

Under de pågående regeringsförhandlingarna har det uppstått en skiljelinje mellan partier i den borgerliga Alliansen. Centerpartiet och Liberalerna har hävdat att de inte på något sätt vill vara beroende av Sverigedemokraterna i en regeringsbildning, medan Nya Moderaterna och Kristdemokraterna har velat prova om det skulle gå att bilda en regering som har passivt stöd av SD. Inga förhandlingar har skett med SD, men SD har sagt sig vilja stödja en regering med Ulf Kristersson förutsatt att budgeten skulle innehålla sänkta utgifter för invandring. Nu är de utgifterna lägre i de budgetar som läggs fram – inte för att tillmötesgå SD utan för att prognosen för flyktingmottagande är lägre nu än de sista åren.

Sverigedemokraterna har isolerats och stått utanför koalitioner både lokalt och i riksdagen. Men har det skett en förändring i vissa kommuner där de i samarbete med Nya Moderaterna och på ett par ställen även med Kristdemokraterna nått nya positioner. Och för bara ett par dagar sedan gav Jimmie Åkesson uttryck för sin dröm om ett nytt högerblock bestående av SD, M och KD.

Jimmie Åkesson må drömma och många betraktare kanske tycker att det verkar vara en rimlig tanke. Men jag ser ett viktigt ideologiskt hinder, som många betraktare inte verkar se.

För kristdemokraterna är ett okränkbart människovärde den mest centrala tanken. En människa har sitt värde oberoende av härkomst, religion, ekonomisk status, ålder, hälsa, kön och allt annat som skiljer människor åt. Dessutom är människors beroende av tillhörighet till gemenskaper av olika slag centralt i det som kallas ”Personalism” som är grunden i Kristdemokratisk ideologi. Att ta emot och erbjuda gemenskap utan att göra skillnad på människor – det är på riktigt ett kristdemokratiskt handlingssätt.

Sverigedemokraterna vill däremot definiera vilka som är svenskar och vad som är svenskt. De som inte passar in i deras svenskdefinition är inte önskvärda och de som lever på ett ”osvenskt” sätt är likaledes sådana som SD inte vill ska finnas i Sverige.

Redan i detta stupar varje försök att påstå att SD och KD ligger varandra nära. Idéerna är oförenliga.  SD sätter upp gränser och utesluter människor som inte passar dem.

Detta att SD på ett så grundläggande sätt gör skillnad på människor skiljer dem från övriga riksdagspartier. Jag tror att det är farligt att göra så. Vem eller vilka ska definiera vem och vad som är svenskt? Fundera lite mer på det, så kanske du kan förstå att Sverigedemokraterna är ett farligt parti. Vi behöver inte upprepa den sanningen att SD faktiskt har nazistiska rötter. Deras sorterande av människor har tydliga fascistiska drag. De må drömma om koalitioner på högerkanten men de bör isoleras just för att de tar på sig att gradera människovärde utifrån hudfärg, härkomst, religion, kön och annat.

Alla människor har samma okränkbara värde, påstår jag som kristdemokrat. Därför vill jag inte se någon koalition mellan KD och SD, vare sig i kommun, region eller i riksdagen.

Här är det värt att påpeka att vare sig M eller KD har förhandlat med SD i försöken att bilda en Alliansregering. Ulf Kristersson fick inte ens möjligheter att prova om det skulle vara möjligt att få stöd i riksdagen utan anpassning till SD. Det är inte att flirta med SD och ännu mindre att liera sig med SD. Det är i sig vällovligt att L och C har markerat avståndet till SD. Men genom det har de omöjliggjort bildande av en Alliansregering och som det ser ut, bildande av en regering över huvud taget. Är det värt att med detta driva oss till ett extra-val?

Det blev två diskussioner här. En om den oförenliga skillnaden på Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas grundläggande tankar. Den andra om regeringsförhandlingarna och min åsikt att Centerpartiet och Liberalerna genom sina ståndpunkter har låst möjligheterna för regeringsbildning. Går de här diskussionerna att förena? Jo. Det skulle ha funnits möjligheter till en ny Alliansregering, med Alliansens politik (inte SD-politik!) om C och L hade klivit på tåget. Om SD i den situationen skulle ha ställt krav, hade det blivit en annan situation, men det blev ju aldrig prövat.

Och kom ihåg! En högerkoalition mellan M, KD och SD kommer aldrig att bli verklighet. Det ideologiska avståndet mellan SD:s fascistiska utsorteringsidéer och KD:s hävdande av det ovillkorliga människovärdet kommer att göra detta omöjligt, tror jag.

 

 

23 oktober, 2018

Jimmie Åkesson och Ulf Ekman har en del gemensamt

Filed under: Vardagstankar,Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 21:31

Jag tänker inte påstå att Jimmy Åkesson är eller har varit medlem i Livets Ord. Inte heller att Ulf Ekman stöder Sverigedemokraterna. Jag är ganska säker på att de inte står särskilt nära varandra, varken när det gäller religiös trosuppfattning eller politisk åskådning.

Men på ett annat sätt är de ganska lika. När Livets Ord växte fram på 1980-talet var det med en del starka förenklingar på svåra, till och med omöjliga teologiska frågor. Teodice-problemet som ställer den omöjliga frågan: Hur kan en god och allsmäktig gud tillåta lidande, svåra sjukdomar och annat som gör livet svårt att leva? Livets Ord och andra efterföljare i Trosrörelsen kom med det enkla svaret att om man vågar tro och har en tillräckligt stark tro, så får man det man ber om. Vare sig det gäller att få ett eftertraktat jobb eller att barnets cancer ska botas, måste man ha stark tro på att Gud ska hjälpa. De som stod där med ett fortfarande sjukt barn eller inte fick jobbet, fick höra: Det var hos dig det var fel, tron var för klen, det finns något hos dig som står i vägen för Gud, du har inte varit tillräckligt hängiven. En grym och hård dom över många som inte fick de önskade svaren på sina böner. Hårt och kallt för de som inte fick framgång.

Så är det med idéer som bygger på lättköpta lösningar, förenklingar och lätta, korta svar på komplicerade frågor. Och när människor som är trötta på allt i livet som är svårt och komplicerat hör någon som kommer med enkla svar, blir de attraherade.

Det är samma fenomen som har gjort Sverigedemokraterna och deras broderpartier i andra länder stora på kort tid. I deras fall är det särskilt en förenkling som överskuggar annat: Alla problem i vårt land beror på för stor invandring. Man ställer grupper mot varandra. De arbetslösa svenskarna skulle ha lättare att få jobb om inte invandrarna tog jobben ifrån dem. Det skulle finnas mycket mer resurser till bättre äldrevård om inte invandrarna kostade så mycket med alla de bidrag som de får. Och de hävdar att alla våldtäkter begås av invandrare. Vi skulle ha ett mycket tryggare samhälle utan invandrare. Hårt och kallt för de utsatta som kommit med flyktingskäl för att få trygghet i vårt land.

Men nu är ju tillvaron lite mer komplicerad både vad gäller Teodice-problemet och frågorna om flyktingmottagande och andra former av invandring. Det blir aldrig bra lösningar med förenklingar på de frågor som i själva verket kräver mer analys och diskussion. I en del fall är det bara att erkänna att på vissa frågor finns inga bra svar.

Förenklingar är en form av populism. Man liksom beskär bilden, tar bort alla besvärande faktorer som också skulle behöva analyseras för att få bra svar på frågorna, för att istället kunna presentera enkla, korta, men ofullständiga lösningar på problemen. Populism får lätt fotfäste idag när idéer lätt och snabbt kan spridas via sociala medier. Det blir direkt farligt när populister till exempel ger spridning åt kritik mot mässlingsvaccin. Så farligt att man befarar att en stor mässlingsepidemi kan få fart. Populism kan vara farligt på olika sätt.

Tro aldrig på den som kommer med enkla lösningar! Var extra kritisk då!

6 november, 2017

Informationsteknik på gott och ont

Filed under: Vardagstankar,Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 13:32

Fram till för tjugo – trettio år sedan kommunicerade vi med varandra på delvis andra sätt än nu. Brev skickades med vanlig post och Posten var en pålitlig institution. När skickade du ett brev med snigelpost senast? Många under trettiofem vet inte idag hur man skriver en c/o-adress på kuvertet. Vi ringde med vanlig trådbunden telefon tillhandahållen av Televerket. Var vi inte hemma använde vi närmaste telefonkiosk. Billigast var det med lokalsamtal inom samma riktnummerområde. Ville man ringa till annat riktnummerområde dit man behövde ange riktnummer var det dyrare. Ju längre avstånd desto högre kostnad per minut. I telefonkatalogen fanns tabeller som visade vad det kostade att ringa.

Under 1990-talet kom de första stegen i förändringen när vi fick tillgång till mobiltelefoner och datorer. E-post och mobiltelefonens möjligheter att vara nåbar även när man inte var hemma eller på jobbet ökade våra kontaktmöjligheter. Datorskärmarna var små och jättetjocka och datorernas kapacitet går inte att jämföra med dagens datorer, men de gick ju att använda till e-post och till en snabbt ökande internetanvändning där de första sociala mediernas kom. Och världen krympte genom möjligheter till sekundsnabb kontakt med andra sidan jorden och av nya sätt att kunna ringa med till exempel Skype, med både ljud och bild. Det som varit avancerad science-fiction blev verklighet.

Fram tills vi började nyttja de här nya medierna och deras möjligheter umgicks vi med varandra ungefär så som vi alltid har gjort. När mobiltelefoner utvecklades till smart-phones började det hända saker. Det mesta som fanns i en pc nu får nu rum i en liten mobil enhet och beteendet har på grund av det blivit annat än det var. Man möter numer gående som inte tittar framåt utan stirrar in i sin telefon, ofta med ett fåningt leende. Mammor och pappor är ute och promenerar med barn i barnvagnar men har uppmärksamheten mer i sina telefoner än på barnen. Bilförare som tittar mer i telefonen än på trafiken som finns runt omkring.

I allmänhet visste vi nog väl var gränserna gick för ett sunt och bra umgänge innan vi började använda Facebook, Twitter, Instagram  och andra virtuella sätt att umgås. Och så är det väl för de flesta av oss även idag.  Men med de sociala medierna har gränserna flyttats för hur man mobbar i skolan och hur man uttrycker sitt hat, oftast mot duktiga kvinnor som sticker ut i media. Mobboffret i klassen som förr fick höra skällsord på rasten och på vägen hem från skolan kunde ha ett minne med sig hem av vad som hade sagts. Nu uttrycks förnedring och kränkningar ofta skriftligt i sociala medier. Det skrivna finns hela tiden kvar och de läggs på hög och hinner gör djupa avtryck i den som är måltavla för de elaka påhoppen.  ”Näthatare” är ett begrepp som har vuxit fram med nya möjligheter att meddela sig anonymt i digitala media. Näthatare som i sin feghet inte vågar stå öppet för vad man skriver.

De sociala medierna ger också möjligheter för de som vill förvränga fakta och skicka falska meddelanden för att driva propaganda, ”Fake news” . I dagarna kom det upp att ett foto har spridits på Facebook på en blåslagen äldre kvinna som påståtts vara misshandlad av asylsökande flyktingar, medan sanningen var att kvinnan hade fått sina skador av upprepade fallolyckor på sitt äldreboende. Begreppet Fake news har blivit ett begrepp då USA:s president Trump ofta använder det om tidningsartiklar som kritiserar honom. I verkligheten är det en form av propaganda använd bland andra av hans stab inför valet, för att på falska grunder misskreditera Trumps motståndare i presidentvalet. Trollfabriker i ryska S:t Petersburg har avslöjats som blandar sig i andra länders politik med Fake News. Det finns säkert likadana propagandacentraler – trollfabriker – även på andra håll i världen.

Var det kanske bättre förr? I vissa avseenden var det säkert bättre. Vissa problem har informationstekniken skapat. Men det finns ju också fantastiska möjligheter med den nya tekniken. Använd på rätt sätt. Med vaksamhet och kritik.

10 juli, 2017

Varifrån kommer pengarna till vård, skola, omsorg och allt det andra?

Filed under: Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 23:21

I politisk debatt i media talas det mycket om skatter. Regeringen vill höja skatter och oppositionen är emot. Det som det nu talas mest om är att fler löntagare kommer att få betala statlig skatt, genom att regeringen vill bromsa indexuppräkningen av brytpunkterna för när man börjar betala statlig skatt.

I Socialdemokratisk och Vänsterpartistisk propaganda talas det väldigt ofta om skatt på jobb när de talar om skatt. Det anförs ofta som den enda resursen för att öka samhällets intäkter att höja inkomstskatten. S-V-Mp-regeringen har deklarerat att det nu är slut på skattesänkningar då utmaningarna i välfärden kräver resurser från skattebetalarna.

De skattesänkningar som alliansregeringen genomförde under de två mandatperioderna 2006 till 2014 var nog märkbara för alla löntagare, speciellt för de som lever med små marginaler och som fick se att lite mer pengar räckte till lite mer. Det paradoxala var att trots lägre skatter gick betydligt mer pengar än någonsin tidigare till vård, skola och omsorg. Hur hängde det ihop? Lägre skatter, men mer resurser till välfärden?

Skatten på våra löner är bara en av flera olika skatter. Arbetsgivaravgifter är indirekt skatt på arbete och uppgår till nästan lika stor andel som direkt löneskatt. Momsen är den tredje största skatten, mervärdesskatt som påförs i varje produktions- och distributionsled innan du och jag som konsument köper en vara eller tjänst. Sedan finns kapitalskatt som du betalar på värdeökningar på ditt sparande och punktskatter på alkohol, tobak, energi med mera.

Vad hände när löntagarna fick mer kvar i plånboken varje månad? Jo, konsumtionen ökade, med följd att momsintäkterna till staten ökade. Ökad konsumtion ledde dessutom till att fler företag blev lönsamma, växte och anställde fler.

Skatt påverkar människors beteende. Det är därför vi har punktskatter på alkohol, tobak, bensin, diesel och el. Skatterna påverkar oss att – sluta röka, dricka mindre, köpa en bränslesnålare bil och så vidare. Så också med jobbskatteavdragen som gav lägre skatt på lönen – motivationen att jobba ökar. Om man får behålla mindre än hälften av en löneökning minskar motivationen att ta det nya jobbet eller acceptera en befordran.

Höjd skatt har en dämpande effekt. Mer skatt på lönen minskar konsumtionen eftersom man får mindre pengar att röra sig med. Så är det med skatt på alla områden, skatt har en dämpande effekt på ekonomisk tillväxt.

Jag är ingen vän av ohämmad konsumtion. Vi har alldeles för mycket av slit-och-släng-beteende. Men vi behöver ha nationalekonomisk tillväxt. Det krävs för att vi ska kunna ha så många som möjligt i arbete och för att samhället ska kunna få in så mycket skatteintäkter som behövs för växande behov i vård, skola och omsorg.

Det här känns som ett dilemma. Det är inte så enkelt att lösa alla problem med ”Vi höjer skatten!” Det är en svår balansgång. Vi behöver kloka politiker och kunniga nationalekonomer för att klara framtiden!

 

5 december, 2016

Budskapen om de enkla lösningarna

Filed under: Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 11:39

Hur ska det här bli? Många av oss känner både förvåning och undran, efter det amerikanska presidentvalet då Donald Trump utropades som segrare. En man som under valkampanjen framstått som en oseriös pajas. Med grova påhopp på meningsmotståndare, framför allt på Hillary Clinton, en del mycket tvivelaktiga affärer bakom sig och med att skrytsamt ha uttryckt en manschauvinistisk kvinnosyn har man svårt att ta honom på allvar. Som Trumps Senior Adviser har han utsett Steve Bannon som stått bakom den högerextrema nyhetssajten Breitbart som trummar ut främlingsfientliga budskap, ungefär som ”Avpixlat”, ”Fria Tider” och liknande sajter här. Trump har visat sympatier för Rysslands genomkorrupte och nationalistiske president Putin och för högerextrema Marine le Pen  i Frankrike och andra europeiska politiker och partier långt ut på högerkanten. Sverigedemokraterna vädrar  också morgonluft här i vårt land.

Tidigare i år togs Storbritanniens alla EU-sympatisörer på sängen av en överraskande seger för Brexit. Ingen – eller i varje fall nästan ingen – hade trott att det skulle bli så.

De här bakslagen – Brexit och Trump – påstås av många vara ett uttryck för att ”vanliga människor” säger ifrån genom att använda sin rösträtt. När det finns partier som erbjuder enkla och snabba lösningar på samhällets oftast komplicerade problem, röstar många på dem. Det verkar vara en trend. Nationalistiska och främlingsfientliga partier vinner gehör. Trump vann på sina planer att bygga en mur mot Mexiko, Sverigedemokraterna vill begränsa invandringen och skyller alla problem i det svenska samhället på invandring och flyktingmottagande.

Media trummar ut budskapen om hur skola, vård och omsorg behöver mer resurser, samtidigt som vi har flyktinginvandring som tär på resurser. Polisen löser allt färre brott och många poliser säger upp sig. När man inte ser de här sakerna i ett större sammanhang blir det en enkel matematik. ”Mina mor- och farföräldrar ska ha en bra äldreomsorg, mina barn behöver få gå i  en bra skola.” ”Vi behöver mer och inte mindre trygghet”. Många känner obehag inför mängden flyktingar från Syrien och ensamkommande pojkar från Afghanistan. Många av kvinnorna från Syrien bär slöja, något som också avviker från normen. Man är inte van att se det och man vill inte se annorlunda människor som klär sig på annat sätt och talar främmande språk. Det skapar osäkerhet , då man inte känner någon från Mellanöstern och kanske inte någon människa från utlandet över huvud taget. Det man inte känner till är man rädd för. En helt normal mänsklig reaktion.

Den etablerade synen hos flesta politiska partierna hos oss har talat om solidaritet och anpassning till hur världen ser ut idag, att vi behöver ta emot flyktingar, eftersom flyktingsituationen är så akut på många håll. Det är bara på sista tiden som det har införts begränsningar i flyktingpolitiken, mest på grund av övriga EU-länders ovilja att ställa upp. En del vill att begränsningarna ska permanentas och andra – som jag – önskar att begränsningarna ska vara tillfälliga. Man talar också om behovet av invandring för att det behövs arbetskraft i vårt land eftersom vi är på väg att få en stor äldre befolkning som har slutat jobba. Statistiska utredningar finns som visar på att flyktinginvandringen klart lönar sig på sikt. Genom att de som kommer förr eller senare får jobb eller startar företag kommer att betala skatt och genom att de också är konsumenter bidrar de genom momsintäkter till staten.

Men ett parti uttrycker sig på ett annat sätt. Sverigedemokraterna säger: ”Begränsa invandringen, då får vi råd med välfärd, då minskar kriminaliteten, då minskar de sexuella övergreppen, då slipper vi vara rädda för att IS-terrorister kommer till oss bland flyktingarna.” Sverigedemokraternas budskap är lättsmält och enkelt och lätt att sa till sig. Lika är det i övriga Europa med de invandrarfientliga partierna. Budskapet är enkelt. Och ”den tysta majoriteten” lyssnar och tar det här budskapet till sig. Man sätter på sig skygglappar och ser de enkla lösningarna. Att tillvaron är mer komplex vill man inte bry sig om. Precis som i USA där Trump valdes till president, inte för att han skulle bli en bra president, utan för att man inte ville ha någon från ”etablissemanget”, som Hillary Clinton. En klar missnöjesyttring. Lika med Brexit. Man röstade mot etablissemanget – inte för ett utträde ur EU.

Så tror jag att rösterna på de högerradikala mer är missnöjesyttringar med det etablerade samhället än ett aktivt val på högerradikala idéer. De som sympatiserar med Sverigedemokraterna är i de flesta fall inte rasister och inte nazister. Man är missnöjd med hur samhället ser ut. Och man bryr sig inte om Sverigedemokraternas nazistiska ursprung. Man ser bara ett parti att rösta på som kan kanalisera missnöje. Tyvärr är det nog så.

Men hur ska de övriga partierna bete sig för att locka den tysta och missnöjda majoritetens röster och minska Sverigedemokraternas inflytande? Det är en viktig fråga för alla övriga riksdagspartier att hitta svar på nu när det är mindre än två år kvar till nästa val. Jag tror inte på att man ska försöka kopiera SD:s program. Hellre försöka förklara de egna profilfrågorna på ett sätt som ”den tysta majoriteten” kan förstå och ta till sig.

14 maj, 2016

Personalism och subsidiaritet

Filed under: Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 21:29

Fina och svåra ord? Jag hade inte tänkt mig att stapla svåra ord på hög här. Tvärt om hoppas jag att det här ska bli lätt att förstå och kanske till och med lätt att hålla med om. Det handlar om en grundsyn på hur samhället ska utformas. En ideologi. Tankar om hur man ger människor förutsättningar för att livet ska bli lättare att leva.

Ordet personalism är en term som beskriver en syn på människan. Personalismen har sina rötter ända tillbaka hos Aristoteles. Tomas av Aquino har utvecklat tankarna.  Varje enskild människa är unik och okränkbar och har en fri vilja. I beskrivningar nämns ofta att människan är oreducerbar. Varje människa, oavsett hudfärg, ålder, sexuell läggning, hälsa, ekonomisk status, nationalitet eller kön har ett okränkbart värde. För att må bra och utvecklas behöver människan gemenskap. Det kan vara till exempel familjen, skolklassen, idrottsföreningen eller de som jobbar tillsammans. ”Ensam är stark!” är bara en illusion. Individualismen har inget stöd i de här tankarna. I viktiga gemenskaper får människan kärlek, omtanke och förståelse, men ställs också inför krav och ansvarstagande.Vi vet av erfarenhet att människor är kapabla att göra både rätt och fel, gott och ont. Det finns inga ofelbara människor. Men det finns hopp för den som har misslyckats, att komma igen i ett nytt sammanhang. Jag tror att det här som begreppet personalism beskriver, egentligen är ganska naturligt för oss som är uppväxta i vår västerländska kultur som ju bygger på den judisk-kristna traditionen.

Subsidiaritetsprincipen finns definierad i Fördraget om Europeiska Unionen, kap 5. Principen innebär en strävan efter att fatta beslut så nära medborgarna som möjligt. Det som familjer kan bestämma på egen hand ska inte kommunen eller riksdagen lägga sig i. Kommunernas självbestämmande i förhållande till regering och riksdag är också viktig. Och det som riksdagen på vettigt sätt kan bestämma på nationell nivå behöver inte upp på EU-nivå. Men stora miljöproblem och brotts- och terroristbekämpning utförs ofta bäst på internationell nivå. ”Beslut på lägsta möjliga nivå” – det är vad ”subsidiaritet” står för.

Ett annat sätt att beskriva subsidiaritetsprincipen är att påstå att samhället ska byggas underifrån. Enskilda människor i små gemenskaper bygger upp samhället och fattar beslut så nära som möjligt. Här kommer även personalismen in.

Jag tror att man kan bygga ett fint och bra samhälle utifrån dessa principer. Det här ingen utopi, som till exempel socialismen. Här finns ett erkännande att människan är ofullkomlig och kan göra både rätt och fel. Tittar vi på vår historia kan vi se många fel och misstag som har begåtts. Därför tror vi inte på ett ouppnåeligt lyckorike som vissa andra ideologier.

Det är intressant att jämföra detta med socialism. Därför att det finns så många som har fått för sig att socialismen är den ”goda” ideologin om man vill skapa ett bra samhälle, om man vill åstadkomma det som är fint och rätt och gott. Men socialismen är kollektivistisk vilket medför problem om man samtidigt vill hävda varje enskild människas frihet och rätt. För socialismen är staten viktig. Samhället byggs uppifrån, med en stark stat som reglerar villkoren för medborgare och grupper. En renlärig socialist vill ju också åstadkomma revolution, där alla som inte passar i det nya samhällsbygget ska röjas ur vägen eller åtminstone ställas åt sidan.

Det finns också en missunnsamhet i socialismens beskrivning av begreppet ”jämlikhet”, där ingen får sticka ut med rikedom och hög inkomst. Beskattning av höga inkomster och förmögenheter ska jämna ut så att alla har det lika ställt. Det är ju en tilltalande tanke! Problemet är bara att det blir mindre att fördela i ett sådant samhälle. En jämlikhet på en förhållandevis låg nivå. En sund och välfungerande marknadsekonomi fri från korruption, fri från rovdrift på tillgångar och med en  fungerande arbetsmarknad där skatterna är lägre på arbete ger sammantaget större skatteintäkter och mer att fördela till medborgarna. Det framgick tydligt under de två förra valperioderna då Allians-regeringen sänkte skatten på arbete genom jobbskatteavdrag. Alla arbetstagare fick mer över i plånboken, men samhället fick också mer pengar till välfärden. Om du inte tror på detta, kolla hos till exempel Riksdagskansliet!

En ideologi som syftar till att göra livet lättare att leva. Om att bygga samhället underifrån. Familjerna – i alla de former som de kan uppvisa – blir de viktigaste byggstenarna i ett sådant samhälle, om man tillämpar personalismens tankar. Där beslut i samhället inte ska fattas onödigt långt bort från medborgarna. Med frihet att själv forma sin tillvaro. Där alla enskilda människor har ett oreducerbart värde. Även den som är svag och utan resurser att göra sig hörd, den som är gammal och inte längre klarar sig själv , eller den som har lämnat allt i ett hemland i förödelse för att söka trygghet och en tänkbar framtid hos oss.

Det här är inte så mycket en fråga om höger eller vänster om man vill beskriva var på skalan den här ideologin hamnar. Om man sätter ett långtgående socialt ansvarstagande om de allra svagaste i samhället långt åt vänster, så sätter man tanken om den enskildes frihet åt höger. Det här som jag har beskrivit är huvudlinjerna i Kristdemokratisk ideologi. Det är detta som är och har varit vägledande för Tysklands förbundskansler Angela Merkel och hennes respekterade hållning bland annat i frågan om den senaste tidens flyktingströmmar till Europa. CDU och andra kristdemokratiska partier i Europa har en längre historia än Kristdemokraterna här i vårt land. Men även här är partiet ganska väletablerat vid det här laget. Men vad är det som gör att bara omkring fyra procent av väljarna röstar på på KD? Det är väl inget fel på ideologin i alla fall?

27 augusti, 2015

Fly för livet!

Filed under: Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 21:33

Att fly från sitt hem, överge vänner och släktingar, lämna jobb, hus, alla ägodelar man inte kan ta med sig, snabbt packa väskorna och ge sig iväg mot en okänd framtid – vem gör så bara för att man är lycksökare?

Nu vill jag ha dig med i ett tankeexperiment:

Den politiska situationen har blivit ohållbar i Skandinavien. Vi kan inte längre leva trygga i vårt land, som vi har gjort så länge. Det kan vara ett av två (nästan) tänkbara scenarier:

  1. I en dyster framtid har Ryssland, efter att först ha lagt under sig en del av Ukraina, Estland, Lettland och Litauen även lagt under sig Finland. Nu har de också vänt sig mot vårt land. Hotet att de snart kommer tanks och skövlar din hemort är mycket påtagligt.
  2. Om ungefär tio år har Sverigdemokraterna nått egen majoritet i Riksdagen. Då släpptes allt fagert tal, de bruna skjortorna kom fram och regimen blev hårdare och hårdare. En totalitär nationalsocialistisk regering gör livet svårt att leva.

Jag är inte ute efter att på ett trovärdigt sätt beskriva ett framtida politiskt scenario. Det är mer intrressant att tänka på hur vi som invånare skulle agera.

Om du måste fly, hur skulle det gå till? Du måste lämna hemmet och försöka hitta en framkomlig resväg till en trygg plats. Det spelar stor roll om du har tid att planera flykten eller om du måste ge sig iväg hals över huvud. Hur är det med ekonomin? Vad kan omsättas i kontanter? För kontanter kommer att behövas! Sälja huset är nog inte att tänka på. Vem vill köpa i en sådan situation? Bostadsmarknaden är stendöd. Möbler och annat måste lämnas kvar då det är för skrymmmande att ta med sig. Någon flyttfirma som tar sig an flyktingar finns nog inte. Om arbetsplatsen finns kvar kanske den allra sista lönen snart har kommit in på kontot. Ta ut alla pengar som går att ta ut utan fördröjning! Glöm fonder och aktiedepå!

Kan du ta dig fram på vägarna? Kanske en bit på småvägar. Ockupationsmakten/nazimilisen har inte hunnit sätta ut vägspärrar överallt ännu. Om det går, försök byta till dig en skåpbil eller pick-up som du kan lasta med så mycket som möjligt av användbara saker. Åt vilket håll ska du åka? Är bilen fulltankad? Hur långt räcker en tank? Finns möjligheter att komma över bensin och diesel? Om du måste lämna landet – hur ska det gå till? Vilken väg är säkrast och vilket land kan du söka dig till? Var finns trygghet på kort och på lång sikt? Flyg är inte att tänka på – ockupationsmakten/regimen kontrollerar alla flyplatser. Sjövägen? Samma sak med hamnarna, de är ockuperade. Finns någon som har båt på en oövervakad kuststräcka som kan ta dig och de dina till England eller Tyskland? Har du tillräckligt med pengar för att få en säker båtfärd till en trygg situation? För det kommer att kosta! Hur mycket av säkerhet är du beredd att ge avkall på för att över huvud taget komma iväg? Hur stor del av de pengar du fått med dig är du beredd att betala?

Hur ser det ut med möjligheter att åka tillsammans med alla i familjen? Kanske nödvändigt att göra tuffa prioriteringar? Kanske det är möjligt att få plats för barnen på en hyggligt säker överfart, men själv får du ingen plats. Det kan vara enda lösningen. Förhoppningsvis kan ni återförenas senare.

I Syrien och i Södra Sudan är det idag betydligt värre situationer för massor av människor än vad vi kan tänka oss att det någonsin skulle kunna bli här. Min förhoppning med det här tankeexperimentet är att åtminstone någon ska kunna få lite förståelse för den verklighet som gör människor till flyktingar. Vi lever så väldigt trygga här i vår välordnade tillvaro, så det är svårt att tänka sig in i situationen för de flyktingar som kommer till oss.

14 maj, 2014

Minst 12 procent

Filed under: Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 22:50

Kan du finna en gemensam nämnare för följande kända personer? Gert Fylking, Eva Rydberg, Marcus Birro, Rolf Åbjörnsson, Sharam Rahi och Alice Timander, Lars Adaktusson. Ledtråd: Det är ett politiskt parti!  Svar: KRISTDEMOKRATERNA.

SOM-institutet vid Göteborgs Universitet gjorde en väljarundersökning vid valet 2010 som visade att om väljarna skulle ha röstat efter sina egna  åsikter, skulle tolv procent ha röstat på Kristdemokraterna. Då frågar jag mig: Varför balanserar då Kristdemokraterna ständigt på fyraprocentsstrecket i varje väljarundersökning?

Det finns en gammal nidbild som envist tycks bita sig fast hos en somliga: ”Kristdemokrater är stockkonservativa frikyrkliga homofober som gör allt för att hålla kvinnan hemma vid spisen.” De flesta vet nog att det där är en falsk bild, men det finns ändå många missuppfattningar och mycken okunskap. Och vissa TV- och radiomedarbetare älskar fortfarande att underblåsa sådana saker. Förra veckan kunde vi se hur SVT:s programledare hängde kvar vid abortfrågan en stor del av programmet när EU-kandidaten Lars Adaktusson utfrågades. Detta trots att de känner väl till att Kristdemokraterna sedan länge utan reservationer står bakom svensk abortlagstiftning.

Kristdemokraternas beskylls också för att motarbeta jämställhet. Då hänvisar man till partiets motstånd mot en ytterligare pappamånad i föräldraförsäkringen. Det är en helt felaktig slutsats! Motståndet mot kvotering i föräldraförsäkringen beror istället på idén att alla beslut ska fattas på så lägsta rimliga nivå. Fördelningen av föräldraförsäkringens veckor ska fattas inom familjen! Det ska politiker inte blanda sig i! Det finns ett fint ord för det – subsidiaritetsprincipen. Jämställdhet är faktiskt en viktig konsekvens av alla människors lika och okränkbara värde, som är en av kristdemokratins viktigaste grundbultar.

Mer fördomar och missförstånd: Hit hör också tanken att Kristdemokraterna är ett parti bara för frikyrkligt eller kyrkligt aktiva. De är dessutom konservativa och tycker illa om moderna tankar och idéer. Negativa till utveckling och har förbud som viktigaste ledord. Moralister.

Om det mesta av sådana här fördomar kunde övervinnas skulle Kristdemokraterna troligtvis växa betydligt i val och opinionsundersökningar! 12 procent kanske?

Men varför just Kristdemokraterna? Det finns väl andra bra partier? Vet inte – Socialdemokraterna är ett socialistiskt parti. Jag tror inte att klasskamp och kollektivism är en lösning på våra aktuella samhällsproblem. Dessutom liknar Socialdemokraterna i mycket av sin framtoning det andra stora partiet – Moderaterna. Kan man lita på ett parti som så offrar sin själ? Folkpartiet Liberalerna då? Vad vill de idag? Det är mest skolan och NATO-anslutning och en tredje pappamånad som vi känner från det som skulle vara det mest liberala partiet.

Det jag framför allt gillar hos Kristdemokraterna är den starka betoningen på människans unika och okränkbara värde. Gör inte alla partier utom Sveriedemokraterna det? Jo, men den kristdemokratiska ideologin ställer sig i ännu högre grad än andra på de allra svagaste och mest utsattas sida. För de som inte har starka röster att själva kunna ropa på hjälp. Ett starkare socialt patos! Men det finns också en betoning på individuell frihet. 

Kristdemokraterna formar den största parlamentarikergruppen i EU-parlamentet – EPP. Det är ett av de större partierna i flera europeiska länder. Visste du att de pionjärer som bildade Kol- och Stålgemenskapen som det fredsprojekt som blev EG och sedan EU var – ja, just – kristdemokrater?

Nu är det dags för val till EU-parlamentet. Ta en titt på de kristdemokratiska toppkandidaterna Lars Adaktusson, Ebba Busch Thor och Michael Anefur! Jag slår gärna ett extra slag för Michael Anefur, Kristianstad! Vad sysslar han med? Jo, hans titel är Nationell hemlöshetssamordnare. Googla på dem! Ta också en titt på den här hemsidan: https://www.kristdemokraterna.se/VarPolitik/Korta-Svar-AO/EU/ Är det inte ett rimligt antagande att Kristdemokraterna kan nå minst 12 procent i EU-parlamenstvalet. Eller?

Hur som helst – gå och rösta i EU-parlamentsvalet! Det är viktigt med ett allmänt bra valdeltagande för att minimera resultatet för Sverigedemokraterna. Det är oroande hur mycket av högerpopulistiska, rasistiska influenser i Europa som vädrar morgonluft inför EU-parlamentet. SD-mandat till EU-parlamentet bidrar till att stärka den rasistiska gruppen. Det vill vi väl inte?

Kommentera gärna!

30 augusti, 2012

Tro på Gud – hur dumt är det?

Filed under: Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 18:03

Jag tror på Gud. För mig enklare och mer självklart än att vara medveten ateist. Men jag tror inte på alla våra bilder och föreställningar om Gud. Är det inte så att många förväxlar tron på Gud med en tro på den bild av Gud man har fått med sig från någonstans.

Om Gud verkligen är Gud, så kan man inte inrymma honom i våra referensramar och föreställningar om hur och vem Gud är. Den Gud jag tror på är större än att han kan beskrivas med mänskliga ord och bildföreställningar.

Många som tror på Gud, såväl kristna, judar som muslimer, är bokstavstroende. Den heliga skriften, Bibeln eller Koranen, är helig på det sättet att Gud har styrt de som har skrivit, så att man anser att varje enskilt ord är direktinspirerat av Gud. För de som tänker så, trängs föreställningen av Gud in i de beskrivningar som står i skriften. Och det betyder att alla enskilda tankar, bud och förbud som står i den heliga skriften ska, måste, följas, för det har Gud sagt.

Problemet är bara att det går inte att följa allt. Det är så många regler och bud som inte är möjliga att lyda, därför att de hör hemma i den tid när texten skrevs och i ett samhälle som inte alls ser ut som vårt nutida. Men vem ska kunna avgöra vad som är mer Guds ord eller inte så viktigt? Så det blir lite godtyckligt – ”Att kvinnans ska tiga i församlingen” är fortfarande ett  viktigt Guds-ord för kvinnoprästmotståndare. Och de bibelställen som stämplar homosexualitet som synd hålls fram av bokstavstroende som  odiskutabelt bud direkt från Gud. Och det är typiskt – fundamentalism är ofta grogrund för konfrontation, hat och konflikter.

Men de som hävdar de här buden har massor av andra regler och bud som väljs bort. Hur kan en bokstavstroende veta att de regler som man tillämpar och följer är de rätta och att man inte har missat något av det som i varje bokstav förutsätts vara Guds ord? Det blir en liten gudsbild inträngd i texter som, när det gäller Bibeln, finns i 66 olika böcker skrivna under en lång tidsperiod utan att det fanns en projektledare som planerat och lagt upp arbetet på förhand. Flera hundra år efter att den senaste boken av de 66 blev färdigskriven, samlades kyrkliga ledare för att fastställa vilka böcker som skulle ingå i Bibeln och vilka som inte skulle vara med där. Därför tycker jag att vi behöver lite större ödmjukhet inför detta. Det blir så sårbart om man är bokstavstroende. Och den Gud man då tror på blir en liten och ganska ynklig Gud därför att den begränsas så mycket av mänskliga ord och tankegångar.

En del av bokstavstron kommer till uttryck i den omöjliga ”Kreationismen” som omfattas av en del kristna speciellt i USA. De tror på fullt allvar att vår värld skapades enligt beskrivningen i skapelseberättelen i 1 Moseboken, på sju dagar. De ifrågasätter det mesta som barn får lära i skolan om naturvetenskap. Kreationism är ren och skär idioti! För mig är det mycket större och mer fantastiskt, att tro att Gud har skapat universum och att det har skett och fortsätter att ske genom en fortgående utveckling. Det är en omätligt stor Gud som står bakom detta! Gud har skapat världen och han har en mening med sin skapelse. Så våra liv är inte meningslösa! Och det som Gud har skapat får vi inte förstöra genom giftspridning och rovdrift på tillgångar.

En sak till, som gäller begränsande bokstavstro eller en friare men starkare tro: Den som hävdar att bibelns ord till varje bokstav är Guds ofelbara ord till oss, kommer ofta i försvarsställning emot kritik och ifrågasättanden. Och det är ofta svårt att på ett intellektuellt godtagbart sätt försvara fundamentalistiska ståndpunkter. Om man frigör sig från bokstavstron och låter Gud få vara större, då upptäcker man snart att Gud klarar av att utstå kritik och ifrågasättanden! En Gud som tillåts vara obegränsat stor och inte bara en förminskande, trång bild av Gud.

Jag har en kristen tro på Gud. Det innebär att Kristus och korset spelar en central roll. Det handlar om att det är för Kristus skull jag får räkna med att Gud godtar mig. Det finns ingen grund att våga lita på att Gud tar emot mig om jag har gjort övervägande rätt och bra saker, eller åtminstone försökt göra så gott jag kan efter mina förutsättningar. Vem vågar lita på det? Paulus var en klok och förnuftigt resonerande person som har skrivit många brev som finns i Nya Testamentet. Men när han skriver om försoningen genom Kristus och om korset, då beskriver han det som en galenskap, för det här kan inte beskrivas och inte heller accepteras utifrån förnuft eller klokhet. Men hellre då den idiotin än kreationismens tokigheter!

 

16 april, 2012

Lika och olika

Filed under: Viktiga funderingar — Hans Sundström @ 22:05

Jag gick i söndagsskola när jag var barn. En sång som sjöngs där var ”Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt…” Det här var innan det fanns TV i varje hem och färg-TV var ännu längre borta i framtiden. Så jag hade aldrig sett människor med annan hudfärg annat än på bild i någon tidskrift och aldrig  i verkligheten. Men vi frågade och pratade mycket hemma om de röda, gula, svarta och vita. ”Vita”, det skulle vara vi själva, men jag tyckte nog att vi hellre var skära än vita. Det var fascinerande för en liten kille att tänka på de röda indianerna, de gula kineserna och de svarta afrikanerna. Och redan då slogs det fast i min omgivning, hemma och i söndagsskolan, att Jesus älskar alla barnen oberoende av hudfärg, med andra ord: Alla är lika viktiga, det finns inga som är sämre eller bättre.

Lite senare i min uppväxt läste jag en del böcker om indianer och vita. Där var oftast hjälten en ”vit”. Från då, i 10-11-års åldern,  kommer jag också ihåg en lärobok i biologi i skolan som beskrev olika människotyper i både text och bild. Bilderna visade skillnader i form på huvudet och på en del typiska kännetecken hos olika människoraser. Den nordiska, ariska rasen framhölls som ideal. Man skulle vara lång, blond och blåögd. Det här var nog i tredje eller fjärde klass och det var i början av 1960-talet. Tänk, att mer än femton år efter 1945 fanns det fortfarande läroböcker i den svenska skolan som framställde olika människoraser som bättre och sämre! Brrr! Jag ryser när jag tänker på det nu i efterhand. Skrämmande! Söndagsskolan var bättre!

Jag tror att den där sången från söndagsskolan har haft betydelse för min övertygelse att alla människor har lika stort värde. I sin förlängning handlar den också om andra skillnader på människor än hudfärgen. Man är inte mer värd om man är duktig, snabb, frisk, rolig, populär eller snygg. Den som  stammar, har bipolär sjukdom eller aspbergers syndrom – skulle den vara mindre värd än de med mindre uppenbara avvikelser från det perfekta? Är det inte så att vi alla på något sätt avviker från normen? En del gör det mer uppenbart och andra mindre. Finns det någon som är perfekt? Tror inte det! Vad är avvikande i så hög grad att det inte kan tolereras?

För mig har ”Jesus älskar alla barnen” blivit en sång om alla olikheter, inte bara om hudfärg.  Den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu är en fantastisk person som sagt och gjort många bra saker. Han uttryckte andemeningen i den här söndagskolsången på annat sätt:

”Jag kan inte för mitt liv föreställa mig att Gud skulle säga `Jag vill straffa dig för att du är svart. Du borde ha varit vit; Jag vill straffa dig för att du är en kvinna. Du borde ha varit en man; Jag vill straffa dig för att du är homosexuell. Du borde ha varit heterosexuell.´ Jag kan inte för mitt liv tänka mig att det är så Gud ser på saker.” Biskop Desmond Tutu

Older Posts »