Första fredag-lördag i mars i år (2021) tog jag en resa till Tyskland för att hämta en bil. I Coronapandemi-tider rustad med medhavd mat, mackor, kaffe, vatten och frukt. Dessutom engångshandskar, handsprit och munskydd. Jag åkte ensam i hyrd biltransportbil.

Det var en intressant tur. Jag har inte varit särskilt mycket i Tyskland och av olika anledningar aldrig förr kört på Autobahn. Att ha en långsammare bil, som i det här fallet, gör att det är svårt att bedöma när man ska nå målet, särskilt då resan var riktigt lång. Jag skulle till en liten ort i sydvästra Tyskland, en bit sydväst om Köln. Det var omkring 96 mil enkel resa från NV Skåne plus färjan. Det tog också extra tid på grund av en del vägarbeten. Dessutom blev det nästan stopp vid två tillfällen på grund av bärgning efter olyckor. Inte så konstigt när jag färdades massor av mil längs sträckan. Man borde kanske alltid ta med det i beräkningen på så lång sträcka?

Jag åkte hemifrån klockan sex på fredag morgon. Vid niotiden var jag framme vid färjan i danska Rödby för att åka över till Puttgarden. Då smakade det fint med lite kaffe och ett par mackor! Sedan fortsatte jag söderöver i min takt. Ett par stopp för att tanka, gå på toaletten och äta medhavd lunch. Inga personkontakter utom kassörer bakom sina plexiglasskärmar som tog mot betalning när jag hade tankat.

De sista milen blev på lite mindre vägar, smalare och krokigare ju närmare målet jag kom. Samtidigt fick jag se solen gå ned. Vid omkring 19:30 kom jag till en liten pittoresk bergsby, Scheid. Jag skulle till adressen ”Auf dem Höchst. Så upp mot toppen bar det. Jag undrade, för där skulle en fin Alfa Romeo-verkstad finnas, som säljaren av bilen hade anlitat. Det var ju bara villor och en och annan bondgård. Men jag hittade snart säljaren som hade varit där och väntat under kvällen. Och bilen stod där. En Alfa-mekaniker som tidigare hade verksamhet i Köln hade flyttat till Scheid och inrett verkstadslokaler i en ekonomibyggnad vid sitt hus. https://alfa-michel.de/ Jag kunde konstatera att bilen som jag var ute efter – en Alfa GT 3,2 – var i mycket fint skick trots sina 17 år. Välskött och fräsch. Med undantag då för att en topplockspackning hade gått. Men det visste jag ju. Och priset var därefter.

Med gemensam problemlösning och frusna fingrar gick det bra för oss att vinscha upp bilen och surra fast den. Efter att ha gjort upp om betalning och överlämning av papper som tillhör bilen kunde jag börja åka tillbaka. Jag hade bokat ett hotell ungefär tre timmar väg norrut enligt GPS:en. Nu hade ju tidsschemat spruckit, så jag insåg ju att det skulle bli ganska sen ankomst till hotellet.

Att köra med den lastade bilen där bak gick bra i låga farter. Men när vägen blev lite rakare och bredare och jag ville köra förbi en långsam långtradare kände jag att farter över 90 km/t var i högsta laget. Det kändes slingrigt och ostabilt på grund av att tyngdpunkten var ganska hög och långt bak över bakhjulen. Så jag parkerade farthållaren på 85 km/t. Men så hände ett litet missöde som sinkade mig ytterligare till hotellet. Jag hörde att något skrapade och lät därbak, samtidigt som en långtradare som passerade tutade. Så jag stannade så fort det gick vid vägkanten. Höll bilen på att lossna, eller vad var det? En av uppkörningsramperna hade fallit ur sitt fack! Den måste jag ju bara ha! Jag fick gå ett par hundra meter bakåt innan jag hittade den liggande på vägkanten. Det var en sprint som skulle hålla rampen på plats som uppenbarligen inte hade fungerat. Det gick bra trots allt. Så väl att jag hörde oljudet och reagerade!

Jag kom rejält sent till hotellet, men hann ändå sova en ganska bra natt. Efter en rejäl och god frukost vid dukat bord (corona-anpassad) på lördag morgon bar det iväg igen. Lite efter klockan 18 var jag i Helsingborg där jag skulle lasta av bilen vid Befra Motor som ska åtgärda bilen innan registreringsbesiktning. Han som driver verkstaden kom och öppnade grindarna och hjälpte mig att lasta av. När jag satt på färjan ringde jag killen som jag hyrt transportbilen av och fick löfte att få lämna den åter på söndagen. Så jag var hemma innan 19:30 på lördag kväll. Det blev en del små strapatser under resan, men allt gick riktigt bra. Två mycket intensiva dagar och en rolig upplevelse!

Kunde jag efterleva Corona-restriktionerna? På hela resan träffade jag bara säljaren av bilen. Det blev mycket mindre exponering mot andra människor än när man går till ICA för att handla. För att vara säker på att få komma in i Danmark hade jag skaffat ett Covid-intyg som jag hade med.

Våren förra året köpte jag en riktig busbil. En Alfa Romeo 156 från 1998 med en 3-liters V6:a. Det är en bil att köra fort med. En ganska kompromisslös bil utan komfort, med stötighet och buller, då det saknas ljudisolering och fjädringen är hård. Vid en snabb blick ser det ut som en vanlig 156:a, men när man tittar närmare kan man se att den är modifierad. Den är registrerad och besiktigas årligen för att kunna köras i trafik. Men fortkörning får ske på bana.

Motorn är trimmad med planade och portade toppar och den har fått vassare kammar. Hjulupphängningarna har modifierats med coilovers. Det sitter ett stagman-stag under och ett fjäderbensstag på ovansidan för en stabil framvagn. Fram satt Yokohama Advan Neova-däck när jag köpte bilen. Nu har den sådana runt om. De däcken passar bra för bankörning men fungerar bra även i landsvägstrafik. Det har också gjorts en hel del för att minska vikten genom att det mesta av inredningen är urtagen. Motorhuv och baklucka är i glasfiber och de bakre sidorutorna är även i plast. Två spartanska skalstolar där man sitter som gjuten förstärker känslan av racerbil. AC och värmepaket är bortopererat. Kompromisslöst gäller här väghållning, låg vikt och fart.

Trimningen med vassare kammar har inte förstört motorns karaktär så den blivit svårkörd. Den är tvärtom väldigt smidig och fungerar fint att köras i trafiken om man står ut med stötighet, buller och avsaknad av AC.

Motorn är helt fantastisk. Det är ju en Bussosexa! Den klassiska Alfa Romeo V6-motorn kallad ”Busso” från motorkonstruktörens namn är ett under av varvvillighet och skönsång.  Det i sig räcker väldigt långt. Men den trimmade trelitersmotorn har det lättare svänghjulet från den ursprungliga 2,5 liters-motorn som gör den ännu mer varvvillig. Gissa om den låter vackert! Den är bromsad till ca 243 hk. Det låter kanske inte så mycket. En 147/156 GTA har 250 hk.  Men om man gasar fullt genom växlarna går det rasande fort att komma upp i höga hastigheter. Den här bilen är lättare och genom trimmet varvar motorn upp väldigt snabbt. Siffrorna på papper säger inte allt. Jag måste skaffa en app till min smart-fåne för att mäta varvtider på bana och acceleration 0 till 100 km/t. Den är riktigt riktigt kvick!

På bana kommer bilen verkligen till sin rätt. Där kan fartresurserna och väghållningen utnyttjas mer. Under den gångna sommaren var jag en av eleverna på Club Alfa Romeo Svezias licenskurs på Kinnekulle Ring, så jag är ännu inte så erfaren när det gäller att köra på bana.  Det var en rolig och intressant erfarenhet. Upplevelsen förstärktes också mycket av att ha en så spännande och kul bil att köra. Och det gav mersmak. Det måste bli mer banåkning! Det var den dominerande tanken när jag åkte hem efteråt. I september blev det också ”Spettacolo Nordico” på närliggande Ring Knutstorp, även det arrangerat av Club Alfa Romeo Svezia. En intressant erfarenhet. Jag kunde köra ifrån 156 GTA utan större problem. De äldre bakhjulsdrivna Alfa 75:orna med V6 var en lite svårare nöt att knäcka. 75-åkarnas större erfarenhet från banåkning spelade säkert också stor roll. Jag har fortfarande en hel del att lära! Efter ett besök i gruset efter Såghuskurvan i sista åket hade jag med mig hem lite pyssel i form av stenskott på vänster sidas fälgar och på dörrarna. Och lite grus som följde med ända hem till garaget. Ett resultat av min bristande rutin. Bättre bromsar med större skivor och ok står på önskelistan, liksom en Q2-diff, för att lättare få fäste med drivhjulen i asfalten för att vara mer rustad för nya äventyr på kommande banmöten.

Många blir extra engagerade när de sätter sig bakom ratten i en bil. Den lugnaste kan förvandlas till en kolerisk och ilsken bilförare, som visar fingret och lägger sig med hela överkroppen på signalhornet för minsta lilla irritationsmoment.

Min irritation i trafiken gäller ofta PÄRONSVÄNG –  Varför gör somliga sånt? Vaddå päronsväng – vad är det? Jo, när vissa bilförare ska svänga höger i ett gathörn gör man en plötslig och omotiverad vänstersväng innan högersvängen. Som om man är rädd att höger bakhjul ska ta i trottoarkanten, eller man i extrema fall tror att man har en låååång släpvagn efter sig som man vill få med sig runt svängen. Eller är det så att man paniskt vill hävda hela körbanan från vänster till höger innan man lämnar den för en annan gata?

Jag har lärt mig att det är viktigt hur man placerar sig i vägbanan när man kör bil. I mitten om jag ska köra rakt fram, intill mittlinjen när jag närmar mig en vänstersväng. När jag ska svänga höger håller jag åt höger i vägbanan – och bara så, utan att först gira åt vänster.

Det är ju nästan farligt att köra förbi om man ska fortsätta rakt fram och har en pärsonsvängande bil framför som ska svänga höger. Om jag ligger bakom en bil som ska svänga höger – när den blinkar åt höger och saktar in vill jag börja köra förbi eftersom jag ska åka rakt fram. Men vågar jag? Det kanske är en päronsvängare? Om jag då kommer för att passera den som saktar in och ligger i död vinkel så att päronet inte ser mig kan han – eller hon – göra ett rejält avtryck i min bils vänstersida.

Men jag anar ett annat motiv till päronsväng. Man vill få en större radie på svängen för att kunna köra fortare i kurvan. Tillåt mig tvivla på att man kommer fram fortare. Det ser bara dumt ut. Snälla Trafikverket – kan  inte ni utfärda någon form av skylt som päronsvängare måste ha bak på sina bilar?