Hans Sundström

Hur ska det här bli? Många av oss känner både förvåning och undran, efter det amerikanska presidentvalet då Donald Trump utropades som segrare. En man som under valkampanjen framstått som en oseriös pajas. Med grova påhopp på meningsmotståndare, framför allt på Hillary Clinton, en del mycket tvivelaktiga affärer bakom sig och med att skrytsamt ha uttryckt en manschauvinistisk kvinnosyn har man svårt att ta honom på allvar. Som Trumps Senior Adviser har han utsett Steve Bannon som stått bakom den högerextrema nyhetssajten Breitbart som trummar ut främlingsfientliga budskap, ungefär som ”Avpixlat”, ”Fria Tider” och liknande sajter här. Trump har visat sympatier för Rysslands genomkorrupte och nationalistiske president Putin och för högerextrema Marine le Pen  i Frankrike och andra europeiska politiker och partier långt ut på högerkanten. Sverigedemokraterna vädrar  också morgonluft här i vårt land.

Tidigare i år togs Storbritanniens alla EU-sympatisörer på sängen av en överraskande seger för Brexit. Ingen – eller i varje fall nästan ingen – hade trott att det skulle bli så.

De här bakslagen – Brexit och Trump – påstås av många vara ett uttryck för att ”vanliga människor” säger ifrån genom att använda sin rösträtt. När det finns partier som erbjuder enkla och snabba lösningar på samhällets oftast komplicerade problem, röstar många på dem. Det verkar vara en trend. Nationalistiska och främlingsfientliga partier vinner gehör. Trump vann på sina planer att bygga en mur mot Mexiko, Sverigedemokraterna vill begränsa invandringen och skyller alla problem i det svenska samhället på invandring och flyktingmottagande.

Media trummar ut budskapen om hur skola, vård och omsorg behöver mer resurser, samtidigt som vi har flyktinginvandring som tär på resurser. Polisen löser allt färre brott och många poliser säger upp sig. När man inte ser de här sakerna i ett större sammanhang blir det en enkel matematik. ”Mina mor- och farföräldrar ska ha en bra äldreomsorg, mina barn behöver få gå i  en bra skola.” ”Vi behöver mer och inte mindre trygghet”. Många känner obehag inför mängden flyktingar från Syrien och ensamkommande pojkar från Afghanistan. Många av kvinnorna från Syrien bär slöja, något som också avviker från normen. Man är inte van att se det och man vill inte se annorlunda människor som klär sig på annat sätt och talar främmande språk. Det skapar osäkerhet , då man inte känner någon från Mellanöstern och kanske inte någon människa från utlandet över huvud taget. Det man inte känner till är man rädd för. En helt normal mänsklig reaktion.

Den etablerade synen hos flesta politiska partierna hos oss har talat om solidaritet och anpassning till hur världen ser ut idag, att vi behöver ta emot flyktingar, eftersom flyktingsituationen är så akut på många håll. Det är bara på sista tiden som det har införts begränsningar i flyktingpolitiken, mest på grund av övriga EU-länders ovilja att ställa upp. En del vill att begränsningarna ska permanentas och andra – som jag – önskar att begränsningarna ska vara tillfälliga. Man talar också om behovet av invandring för att det behövs arbetskraft i vårt land eftersom vi är på väg att få en stor äldre befolkning som har slutat jobba. Statistiska utredningar finns som visar på att flyktinginvandringen klart lönar sig på sikt. Genom att de som kommer förr eller senare får jobb eller startar företag kommer att betala skatt och genom att de också är konsumenter bidrar de genom momsintäkter till staten.

Men ett parti uttrycker sig på ett annat sätt. Sverigedemokraterna säger: ”Begränsa invandringen, då får vi råd med välfärd, då minskar kriminaliteten, då minskar de sexuella övergreppen, då slipper vi vara rädda för att IS-terrorister kommer till oss bland flyktingarna.” Sverigedemokraternas budskap är lättsmält och enkelt och lätt att sa till sig. Lika är det i övriga Europa med de invandrarfientliga partierna. Budskapet är enkelt. Och ”den tysta majoriteten” lyssnar och tar det här budskapet till sig. Man sätter på sig skygglappar och ser de enkla lösningarna. Att tillvaron är mer komplex vill man inte bry sig om. Precis som i USA där Trump valdes till president, inte för att han skulle bli en bra president, utan för att man inte ville ha någon från ”etablissemanget”, som Hillary Clinton. En klar missnöjesyttring. Lika med Brexit. Man röstade mot etablissemanget – inte för ett utträde ur EU.

Så tror jag att rösterna på de högerradikala mer är missnöjesyttringar med det etablerade samhället än ett aktivt val på högerradikala idéer. De som sympatiserar med Sverigedemokraterna är i de flesta fall inte rasister och inte nazister. Man är missnöjd med hur samhället ser ut. Och man bryr sig inte om Sverigedemokraternas nazistiska ursprung. Man ser bara ett parti att rösta på som kan kanalisera missnöje. Tyvärr är det nog så.

Men hur ska de övriga partierna bete sig för att locka den tysta och missnöjda majoritetens röster och minska Sverigedemokraternas inflytande? Det är en viktig fråga för alla övriga riksdagspartier att hitta svar på nu när det är mindre än två år kvar till nästa val. Jag tror inte på att man ska försöka kopiera SD:s program. Hellre försöka förklara de egna profilfrågorna på ett sätt som ”den tysta majoriteten” kan förstå och ta till sig.