Hans Sundström

Jag har tidigare skrivit här om det överansträngningssyndrom som jag har drabbats av. Se mina inlägg med rubrik ”Väggen” (mars 2015) och ”Väggen – vad hände sen?” (maj 2015). Nu när jag har fått mer distans till det som hände under förra vintern och våren, kan jag se att min färd mot att gå in i väggen började för idag drygt tio år sedan. Vintern 2005 – 2006 byggdes kontoret om till att bli något annat.

Vi var några bankrådgivare, en försäkringshandläggare och en kundmottagare som satt i kassan.  Så var bemanningen i kontoret i Solna Strand, granne med bland annat Skatteverket. Vi rådgivare hade ett par – tre bokade kundbesök var per dag. Tillsammans med kontoret på Gärdet hade vi också ansvar för personalens bankärenden vilka utgjorde en betydande del av arbetsmängden. Så vi hade en hel del att göra. Den interna statistiken visade också att vi i Solna-gänget tillsammans var ganska duktiga och mycket väl fyllde vår kvot för att bidra till ett gott resultat. Det fungerade mycket bra.

Så kom en förändring hösten 2005. Ny VD för Länsförsäkringar Stockholm hade ett uppdrag från styrelsen att öka antalet helkunder med både bank- och försäkringsengagemang. Med det syftet skapades flera mötesplatser för kunder på olika platser i Stockholm. Hans idé var att få fler kundkontakter genom att utforma kontoren till butiker. Ett antal välbelägna lokaler hyrdes på olika ställen i Storstockholm: S:t Eriksplan, Skanstull, Stureplan, Farsta och några till. Kundkontoren på Solna Strand och på Gärdet skulle då också utformas enligt butikskonceptet.

Butiksutformningen medförde delvis ett annat sätt att jobba. Det tillkom moment att vara i butiken. Men jag ville – och tyckte att jag behövde – ägna den tid jag inte satt i kundmöten åt handläggning vid skrivbordet. Det blev stressigt. Jag hittade ingen bra arbetsrytm i den nya situationen. Och de som ledde butiksprojektet tog sin uppgift på allra största allvar. Det kändes ibland som mer viktigt än det som faktiskt var våra huvuduppgifter. Det pratades till och med om att det skulle kunna dyka upp”mystery shoppers” för att pröva och betygsätta våra aktiviteter i förhållande till butikskunder. Förnedrande tyckt jag det kändes. Vi i Solna fyllde vår kvot väl redan innan och jag tyckte att vi inte hade behov av medel att nå ännu fler kunder.

När butiken i Solna väl var invigd innan julen 2005, dröjde det länge innan alla småsaker blev färdiga. Vi hade ett besöksrum med glasvägg och glasdörr som skulle förses med markeringstejp. Vi hade påtalat det länge. Vid ett kundmöte skulle jag gå in i det rummet för att hämta en sak. På väg tillbaka därifrån gick jag rakt in i glasväggen och slog upp ett rejält sår i ett ögonbryn. Så det blev besök på akuten istället för fortsatt kundmöte den gången. Och markeringtstejpen kom upp dagen efter. Då först.

Jag tog nog ganska mycket stryk av butiksjobbet. Att behöva jobba på ett sätt som gjorde det svårare att hinna med. Att uppleva hur medlet att nå fler kunder blev ett mål som för vissa i ledningen vägde tyngre än de huvudsakliga arbetsuppgifterna. Det var väldigt frustrerande att uppleva detta och samtidigt inte ha något reellt inflytande över utformningen av arbetssättet. Till det kom stressen av att inte få en rimlig chans hinna med. Tiden räckte inte till. Det var nog här som jag gick i väggen.

Men det blev inget stort sammanbrott. Efter två och ett halvt års slit i butiken, hösten 2008, fick jag andra och bättre arbetsuppgifter i internet-gruppen, som innebar att stressen blev mindre påtaglig. Det arbetssätt som hade gjort mig stressad i butiken, fanns inte med i det nya sammanhanget. Vilken härlig känsla det var! Och jag lärde känna nya riktigt trevliga kolleger på kontoret i Globen, dit internet-gruppen flyttade. Det var också väldigt välgörande.

Jag hann inte riktigt förstå vad jag hade råkat ut för. Och jag var dålig på att se på mig själv och ta alla signaler som fanns på allvar. Så jag fortsatte att gå sju år till med mitt överansträngningssyndrom utan att riktigt fatta det förrän för ungefär ett år sedan.