Hans Sundström

I fem år, från mitt nionde till mitt fjortonde levnadsår bodde vi på landet. Riktigt på landet, i en by som heter Stocksbro i Stora Skedvi, Dalarna. Där fanns skolor, en för småskolan som det då hette, för första och andra klass. Så fanns det en skola med en skolsal och en lärare för trean - fyran och en för femman, sexan och sjuan. Så fanns det gymnastiksal, slöjdsal och skolbespisning.

Det här var det som då kallades folkskolan. Om man inte tänkte sig att studera vidare, ta realen och sedan studenten, så gick man ut sjuan och sedan var man klar. Om man skulle läsa vidare, lämnades byskolan efter sexan för att åka buss till Säter där den tråriga realskolan fanns. Så länge byskolan räckte bodde vi fem minuters promenad från skolan.

Nu var det här inte tänkt att beskriva hur skolsystemet fungerade på sextiotalet. Jag ville bara sätta upp en liten ram omkring det jag ville berätta. Det var en ganska liten värld att leva och växa upp i. Men det var en trygg och ganska vänlig miljö. Jag var äldst av oss tre bröder som växte upp där i Stocksbro. Då det fanns fungerande skolor i byn, fanns det förståss en del andra barn också i närheten, så ibland var vi några som lekte olika varianter på kurragömma eller andra utelekar. Men ofta var vi för oss själva, främst jag och den av mina bröder som är närmast i ålder. Vi fick inte så mycket impulser från världen utanför vår ganska idylliska lilla bubbla. Jag som liten kille började så nå tonåren och bli intresserad av att se bra ut. Vi hade ingen egen TV, men såg ibland på TV hos någon granne. Det som snappades upp av hur man klär sig och ser ut, kom nog från de amerikanska TV-showerna, där alla män hade blänkande bakåtkammat hår i lite olika varianter. Jag tyckte att det var manligt och snyggt. Så skulle jag också vilja se ut. Som äldst i brödratrion hade jag ingen annan att titta på som förebild. Det var pappa som var förebilden, men inte när det gällde tonårsstil! De få killar som fanns i den närmare omgivningen gav inga andra signaler än de som jag hade uppfattat som gällande. Skaffa en tub Brylcreme och kamma håret bakåt. Blanka skor, jeans och skinnjacka var normen. Dessutom hade jag ju sett att det fanns artister som var tongivande – Elvis och Tommy Steele. Så fanns ju Beatles, som avvek en del från ”normen”, men det hade jag ännu inte fäst särskilt stor vikt vid.

Sommaren när jag var på mitt fjortonde år kom. Under drygt tre veckor skulle jag få delta i ett konfirmationsläger. Koncentrerad konfirmationsläsning och umgänge med ungefär 15 jämnåriga tjejer och killar på en gård i Roslagen. Det var jag och en till från landet i södra Dalarna, de andra kom från Stockholm. Min kompis var nog inte lika mycket lantis som jag var, för han hade tre äldre syskon varav två systrar, som mycket väl visste vad som gällde, när det kom till frisyr och kläder. Jag kom dit i tron att det var min bild som gällde för mig och för alla. Brylcremetuben var med.

Kulturkrocken blev total.

Det dröjde inte många timmar innan jag insåg att jag skulle behöva omvärdera min hela bild av verkligheten. Det hade tillkommit nya fakta i min världsbild: Mänskligheten ur tonårsperspektiv indelades i Sunar och Mods. Sunarna var helt ute, det var otänkbart att vara en sån. Elvis och Tommy Steele var sunar. Det var mods som gällde. Modsen hade tvättat torrt hår helt utan tillsatt hårfett och de var mer långhåriga. De hade vita basketdojor och blå urtvättade jeans. På jeansen och basketdojorna hade man skrivit för hand en massa saker, framför allt namn på artister och grupper och speciella låtar som man gillade. Rolling Stones, Beatles, Kinks och Small Faces var begrepp som alla kände till och som många hade textade på jeans och skor. Donovan med låten ”Colours” var en stor hit den sommaren och fanns med på många av modsens kläder då.

Här fick jag ett annat och större perspektiv på världen och på de jämnåriga aktörerna i min omgivning. Även om jag var en outsider var det väldigt roligt där på konfalägret och att få umgås med de som var inne, de som visste vad som gällde. Jag fick snabbt andra förebilder bland mina läsarkompisar, men jag tror inte att jag ändrade min inställning så direkt över en natt. Det var nog en lite längre process innan allt hade sjunkit in i medvetandet. Det här var ju i en ålder då det är mycket som händer i tankar, känsloliv och i kroppen, så det var många omvälvningar på samma gång.

En sak är säker. Jag var inte alls så mycket lantis efter de där veckorna på konfalägret som jag hade varit innan. En del av mig mognade nog en aning den sommaren.