Hans Sundström

Våren förra året köpte jag en riktig busbil. En Alfa Romeo 156 från 1998 med en 3-liters V6:a. Det är en bil att köra fort med. En ganska kompromisslös bil utan komfort, med stötighet och buller, då det saknas ljudisolering och fjädringen är hård. Vid en snabb blick ser det ut som en vanlig 156:a, men när man tittar närmare kan man se att den är modifierad. Den är registrerad och besiktigas årligen för att kunna köras i trafik. Men fortkörning får ske på bana.

Motorn är trimmad med planade och portade toppar och den har fått vassare kammar. Hjulupphängningarna har modifierats med coilovers. Det sitter ett stagman-stag under och ett fjäderbensstag på ovansidan för en stabil framvagn. Fram satt Yokohama Advan Neova-däck när jag köpte bilen. Nu har den sådana runt om. De däcken passar bra för bankörning men fungerar bra även i landsvägstrafik. Det har också gjorts en hel del för att minska vikten genom att det mesta av inredningen är urtagen. Motorhuv och baklucka är i glasfiber och de bakre sidorutorna är även i plast. Två spartanska skalstolar där man sitter som gjuten förstärker känslan av racerbil. AC och värmepaket är bortopererat. Kompromisslöst gäller här väghållning, låg vikt och fart.

Trimningen med vassare kammar har inte förstört motorns karaktär så den blivit svårkörd. Den är tvärtom väldigt smidig och fungerar fint att köras i trafiken om man står ut med stötighet, buller och avsaknad av AC.

Motorn är helt fantastisk. Det är ju en Bussosexa! Den klassiska Alfa Romeo V6-motorn kallad ”Busso” från motorkonstruktörens namn är ett under av varvvillighet och skönsång.  Det i sig räcker väldigt långt. Men den trimmade trelitersmotorn har det lättare svänghjulet från den ursprungliga 2,5 liters-motorn som gör den ännu mer varvvillig. Gissa om den låter vackert! Den är bromsad till ca 243 hk. Det låter kanske inte så mycket. En 147/156 GTA har 250 hk.  Men om man gasar fullt genom växlarna går det rasande fort att komma upp i höga hastigheter. Den här bilen är lättare och genom trimmet varvar motorn upp väldigt snabbt. Siffrorna på papper säger inte allt. Jag måste skaffa en app till min smart-fåne för att mäta varvtider på bana och acceleration 0 till 100 km/t. Den är riktigt riktigt kvick!

På bana kommer bilen verkligen till sin rätt. Där kan fartresurserna och väghållningen utnyttjas mer. Under den gångna sommaren var jag en av eleverna på Club Alfa Romeo Svezias licenskurs på Kinnekulle Ring, så jag är ännu inte så erfaren när det gäller att köra på bana.  Det var en rolig och intressant erfarenhet. Upplevelsen förstärktes också mycket av att ha en så spännande och kul bil att köra. Och det gav mersmak. Det måste bli mer banåkning! Det var den dominerande tanken när jag åkte hem efteråt. I september blev det också ”Spettacolo Nordico” på närliggande Ring Knutstorp, även det arrangerat av Club Alfa Romeo Svezia. En intressant erfarenhet. Jag kunde köra ifrån 156 GTA utan större problem. De äldre bakhjulsdrivna Alfa 75:orna med V6 var en lite svårare nöt att knäcka. 75-åkarnas större erfarenhet från banåkning spelade säkert också stor roll. Jag har fortfarande en hel del att lära! Efter ett besök i gruset efter Såghuskurvan i sista åket hade jag med mig hem lite pyssel i form av stenskott på vänster sidas fälgar och på dörrarna. Och lite grus som följde med ända hem till garaget. Ett resultat av min bristande rutin. Bättre bromsar med större skivor och ok står på önskelistan, liksom en Q2-diff, för att lättare få fäste med drivhjulen i asfalten för att vara mer rustad för nya äventyr på kommande banmöten.