Hans Sundström

Fram till för tjugo – trettio år sedan kommunicerade vi med varandra på delvis andra sätt än nu. Brev skickades med vanlig post och Posten var en pålitlig institution. När skickade du ett brev med snigelpost senast? Många under trettiofem vet inte idag hur man skriver en c/o-adress på kuvertet. Vi ringde med vanlig trådbunden telefon tillhandahållen av Televerket. Var vi inte hemma använde vi närmaste telefonkiosk. Billigast var det med lokalsamtal inom samma riktnummerområde. Ville man ringa till annat riktnummerområde dit man behövde ange riktnummer var det dyrare. Ju längre avstånd desto högre kostnad per minut. I telefonkatalogen fanns tabeller som visade vad det kostade att ringa.

Under 1990-talet kom de första stegen i förändringen när vi fick tillgång till mobiltelefoner och datorer. E-post och mobiltelefonens möjligheter att vara nåbar även när man inte var hemma eller på jobbet ökade våra kontaktmöjligheter. Datorskärmarna var små och jättetjocka och datorernas kapacitet går inte att jämföra med dagens datorer, men de gick ju att använda till e-post och till en snabbt ökande internetanvändning där de första sociala mediernas kom. Och världen krympte genom möjligheter till sekundsnabb kontakt med andra sidan jorden och av nya sätt att kunna ringa med till exempel Skype, med både ljud och bild. Det som varit avancerad science-fiction blev verklighet.

Fram tills vi började nyttja de här nya medierna och deras möjligheter umgicks vi med varandra ungefär så som vi alltid har gjort. När mobiltelefoner utvecklades till smart-phones började det hända saker. Det mesta som fanns i en pc nu får nu rum i en liten mobil enhet och beteendet har på grund av det blivit annat än det var. Man möter numer gående som inte tittar framåt utan stirrar in i sin telefon, ofta med ett fåningt leende. Mammor och pappor är ute och promenerar med barn i barnvagnar men har uppmärksamheten mer i sina telefoner än på barnen. Bilförare som tittar mer i telefonen än på trafiken som finns runt omkring.

I allmänhet visste vi nog väl var gränserna gick för ett sunt och bra umgänge innan vi började använda Facebook, Twitter, Instagram  och andra virtuella sätt att umgås. Och så är det väl för de flesta av oss även idag.  Men med de sociala medierna har gränserna flyttats för hur man mobbar i skolan och hur man uttrycker sitt hat, oftast mot duktiga kvinnor som sticker ut i media. Mobboffret i klassen som förr fick höra skällsord på rasten och på vägen hem från skolan kunde ha ett minne med sig hem av vad som hade sagts. Nu uttrycks förnedring och kränkningar ofta skriftligt i sociala medier. Det skrivna finns hela tiden kvar och de läggs på hög och hinner gör djupa avtryck i den som är måltavla för de elaka påhoppen.  ”Näthatare” är ett begrepp som har vuxit fram med nya möjligheter att meddela sig anonymt i digitala media. Näthatare som i sin feghet inte vågar stå öppet för vad man skriver.

De sociala medierna ger också möjligheter för de som vill förvränga fakta och skicka falska meddelanden för att driva propaganda, ”Fake news” . I dagarna kom det upp att ett foto har spridits på Facebook på en blåslagen äldre kvinna som påståtts vara misshandlad av asylsökande flyktingar, medan sanningen var att kvinnan hade fått sina skador av upprepade fallolyckor på sitt äldreboende. Begreppet Fake news har blivit ett begrepp då USA:s president Trump ofta använder det om tidningsartiklar som kritiserar honom. I verkligheten är det en form av propaganda använd bland andra av hans stab inför valet, för att på falska grunder misskreditera Trumps motståndare i presidentvalet. Trollfabriker i ryska S:t Petersburg har avslöjats som blandar sig i andra länders politik med Fake News. Det finns säkert likadana propagandacentraler – trollfabriker – även på andra håll i världen.

Var det kanske bättre förr? I vissa avseenden var det säkert bättre. Vissa problem har informationstekniken skapat. Men det finns ju också fantastiska möjligheter med den nya tekniken. Använd på rätt sätt. Med vaksamhet och kritik.