Hans Sundström

Fina och svåra ord? Jag hade inte tänkt mig att stapla svåra ord på hög här. Tvärt om hoppas jag att det här ska bli lätt att förstå och kanske till och med lätt att hålla med om. Det handlar om en grundsyn på hur samhället ska utformas. En ideologi. Tankar om hur man ger människor förutsättningar för att livet ska bli lättare att leva.

Ordet personalism är en term som beskriver en syn på människan. Personalismen har sina rötter ända tillbaka hos Aristoteles. Tomas av Aquino har utvecklat tankarna.  Varje enskild människa är unik och okränkbar och har en fri vilja. I beskrivningar nämns ofta att människan är oreducerbar. Varje människa, oavsett hudfärg, ålder, sexuell läggning, hälsa, ekonomisk status, nationalitet eller kön har ett okränkbart värde. För att må bra och utvecklas behöver människan gemenskap. Det kan vara till exempel familjen, skolklassen, idrottsföreningen eller de som jobbar tillsammans. ”Ensam är stark!” är bara en illusion. Individualismen har inget stöd i de här tankarna. I viktiga gemenskaper får människan kärlek, omtanke och förståelse, men ställs också inför krav och ansvarstagande.Vi vet av erfarenhet att människor är kapabla att göra både rätt och fel, gott och ont. Det finns inga ofelbara människor. Men det finns hopp för den som har misslyckats, att komma igen i ett nytt sammanhang. Jag tror att det här som begreppet personalism beskriver, egentligen är ganska naturligt för oss som är uppväxta i vår västerländska kultur som ju bygger på den judisk-kristna traditionen.

Subsidiaritetsprincipen finns definierad i Fördraget om Europeiska Unionen, kap 5. Principen innebär en strävan efter att fatta beslut så nära medborgarna som möjligt. Det som familjer kan bestämma på egen hand ska inte kommunen eller riksdagen lägga sig i. Kommunernas självbestämmande i förhållande till regering och riksdag är också viktig. Och det som riksdagen på vettigt sätt kan bestämma på nationell nivå behöver inte upp på EU-nivå. Men stora miljöproblem och brotts- och terroristbekämpning utförs ofta bäst på internationell nivå. ”Beslut på lägsta möjliga nivå” – det är vad ”subsidiaritet” står för.

Ett annat sätt att beskriva subsidiaritetsprincipen är att påstå att samhället ska byggas underifrån. Enskilda människor i små gemenskaper bygger upp samhället och fattar beslut så nära som möjligt. Här kommer även personalismen in.

Jag tror att man kan bygga ett fint och bra samhälle utifrån dessa principer. Det här ingen utopi, som till exempel socialismen. Här finns ett erkännande att människan är ofullkomlig och kan göra både rätt och fel. Tittar vi på vår historia kan vi se många fel och misstag som har begåtts. Därför tror vi inte på ett ouppnåeligt lyckorike som vissa andra ideologier.

Det är intressant att jämföra detta med socialism. Därför att det finns så många som har fått för sig att socialismen är den ”goda” ideologin om man vill skapa ett bra samhälle, om man vill åstadkomma det som är fint och rätt och gott. Men socialismen är kollektivistisk vilket medför problem om man samtidigt vill hävda varje enskild människas frihet och rätt. För socialismen är staten viktig. Samhället byggs uppifrån, med en stark stat som reglerar villkoren för medborgare och grupper. En renlärig socialist vill ju också åstadkomma revolution, där alla som inte passar i det nya samhällsbygget ska röjas ur vägen eller åtminstone ställas åt sidan.

Det finns också en missunnsamhet i socialismens beskrivning av begreppet ”jämlikhet”, där ingen får sticka ut med rikedom och hög inkomst. Beskattning av höga inkomster och förmögenheter ska jämna ut så att alla har det lika ställt. Det är ju en tilltalande tanke! Problemet är bara att det blir mindre att fördela i ett sådant samhälle. En jämlikhet på en förhållandevis låg nivå. En sund och välfungerande marknadsekonomi fri från korruption, fri från rovdrift på tillgångar och med en  fungerande arbetsmarknad där skatterna är lägre på arbete ger sammantaget större skatteintäkter och mer att fördela till medborgarna. Det framgick tydligt under de två förra valperioderna då Allians-regeringen sänkte skatten på arbete genom jobbskatteavdrag. Alla arbetstagare fick mer över i plånboken, men samhället fick också mer pengar till välfärden. Om du inte tror på detta, kolla hos till exempel Riksdagskansliet!

En ideologi som syftar till att göra livet lättare att leva. Om att bygga samhället underifrån. Familjerna – i alla de former som de kan uppvisa – blir de viktigaste byggstenarna i ett sådant samhälle, om man tillämpar personalismens tankar. Där beslut i samhället inte ska fattas onödigt långt bort från medborgarna. Med frihet att själv forma sin tillvaro. Där alla enskilda människor har ett oreducerbart värde. Även den som är svag och utan resurser att göra sig hörd, den som är gammal och inte längre klarar sig själv , eller den som har lämnat allt i ett hemland i förödelse för att söka trygghet och en tänkbar framtid hos oss.

Det här är inte så mycket en fråga om höger eller vänster om man vill beskriva var på skalan den här ideologin hamnar. Om man sätter ett långtgående socialt ansvarstagande om de allra svagaste i samhället långt åt vänster, så sätter man tanken om den enskildes frihet åt höger. Det här som jag har beskrivit är huvudlinjerna i Kristdemokratisk ideologi. Det är detta som är och har varit vägledande för Tysklands förbundskansler Angela Merkel och hennes respekterade hållning bland annat i frågan om den senaste tidens flyktingströmmar till Europa. CDU och andra kristdemokratiska partier i Europa har en längre historia än Kristdemokraterna här i vårt land. Men även här är partiet ganska väletablerat vid det här laget. Men vad är det som gör att bara omkring fyra procent av väljarna röstar på på KD? Det är väl inget fel på ideologin i alla fall?