Hans Sundström

Så här långt i livet har jag hunnit med en del olika saker. Kasten har ibland varit tvära. Jag har provat på att vara pastor, fastighetsmäklare, bank- och försäkringsrådgivare och bolånehandläggare. Det finns en sak kvar att göra, som jag mycket gärna skulle ägna mig åt om förutsättningarna fanns. Om det inte var så att jag behöver jobba med bolånen för uppehällets skull, skulle jag ägna tid åt att skriva. Mitt drömyrke är att vara författare.

Vad är det då som lockar? Att se sitt namn på omslaget till bästsäljare i bokstånden? Att få berätta intressanta historier framsprungna ur min egen föreställningsvärld? Att jobba med det skrivna ordet? Att sitta i ensamhet och fabulera? Ja, det är nog själva skrivandet som lockar mest, tror jag. Att få berätta historier utifrån mina egna referensramar har en lockelse.

Men ensamsittande på sin kammare behövs för att kunna koncentrera sig på skrivande. Till det krävs också en stor dos självdisciplin. Det skulle kanske bli tråkigt? I vårt lilla Sverige, med ett förhållandevis litet språk blir upplagor av en bok inte så stora, det innebär att även om man får någon förläggare att ge ut det man skriver, så blir det sannolikt inte så bra betalt i förhållande till nedlagd tid på skrivande och olika former av research. Man behöver bli som en Jan Giullou eller Leif GW Persson, som får sälja stora upplagor. Ja, inte nödvändigtvis i den storleksordningen kanske, bara det räcker till att få rimligt betalt för nedlagt arbete.

Vad skulle jag skriva? Deckare, romaner? Historiskt förankrade berättelser förlagda i en annan tid? Kanske poesi i någon form? Nä, någon poet tror jag inte att jag kan vara. Prosa är nog det som gäller. Publiken vill ju ha deckare med mord och mördarjakter. Det är sånt som säljer. Men jag tror att det är mer intressant att få berätta om vanliga människor och vardagsdramatik. Det kan vara nog så intressant!

Om jag hade mer tid. Om jag kunde släppa en del andra måsten. Om…