Hans Sundström

Nämen – vad nu då? Vad är nu detta? Ja ja! Ta det nu lugnt! Det är inget raseriutbrott i skriftlig form. Bara en lämplig rubrik till mina funderingar här om kraftuttryck och hur olika vi kan vara i hur vi förhåller oss till dem.

Jag växte upp i ett hem där svordomar var helt och hållet tabu. ”Svärord” hette det där i Västerbotten där jag gick mina första år i skolan. Under en ganska skyddad uppväxt var det nog först där i skolan som jag konfronterades med svärord av olika slag. Mina föräldrar var väldigt övertygande i sin argumentation om hur språket blir ovårdat och dåligt om man använder svordomar. Ett vårdat, bra och uttrycksfullt språk klarar sig utan svordomar, förmanade de. Dessutom fanns ju syndstämpeln där, som ju spelade roll i den kristna fostran jag och mina bröder fick. Och det där satte sin prägel. Jag har gått igenom livet så här långt utan att använda svordomar. Åtminstone de grövre.

Men ibland har jag undrat. Skulle det ha varit bättre för den mentala hälsan att ladda ur då och då med en lång rad svavelosande svärord? Kanske. Det är ju ett enkelt sätt att uttrycka ilska eller andra starka känslor att ta till svordomar. Men det är inget måste. Jag är en lugn och ganska timid person som väldigt sällan brusar upp och sällan tar till stora ord. Och jag tror inte att det beror på avsaknaden av kraftuttryck i mitt språk. Det har nog mer att göra med min personlighet som till största delen kommer ur generna. Ibland har jag önskat att jag hade lite mer temperament. För att lättare släppa ut aggressioner. En ventil. Men för det måste man inte ta till svordomar. Och det har ju faktiskt gått rätt bra ändå, tror jag. Med eller utan svordomar skulle jag nog vara ungefär samma person, bara ordvalet skulle vara annorlunda. Eller vad tror du?