Hans Sundström

Jag gick i söndagsskola när jag var barn. En sång som sjöngs där var ”Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt…” Det här var innan det fanns TV i varje hem och färg-TV var ännu längre borta i framtiden. Så jag hade aldrig sett människor med annan hudfärg annat än på bild i någon tidskrift och aldrig  i verkligheten. Men vi frågade och pratade mycket hemma om de röda, gula, svarta och vita. ”Vita”, det skulle vara vi själva, men jag tyckte nog att vi hellre var skära än vita. Det var fascinerande för en liten kille att tänka på de röda indianerna, de gula kineserna och de svarta afrikanerna. Och redan då slogs det fast i min omgivning, hemma och i söndagsskolan, att Jesus älskar alla barnen oberoende av hudfärg, med andra ord: Alla är lika viktiga, det finns inga som är sämre eller bättre.

Lite senare i min uppväxt läste jag en del böcker om indianer och vita. Där var oftast hjälten en ”vit”. Från då, i 10-11-års åldern,  kommer jag också ihåg en lärobok i biologi i skolan som beskrev olika människotyper i både text och bild. Bilderna visade skillnader i form på huvudet och på en del typiska kännetecken hos olika människoraser. Den nordiska, ariska rasen framhölls som ideal. Man skulle vara lång, blond och blåögd. Det här var nog i tredje eller fjärde klass och det var i början av 1960-talet. Tänk, att mer än femton år efter 1945 fanns det fortfarande läroböcker i den svenska skolan som framställde olika människoraser som bättre och sämre! Brrr! Jag ryser när jag tänker på det nu i efterhand. Skrämmande! Söndagsskolan var bättre!

Jag tror att den där sången från söndagsskolan har haft betydelse för min övertygelse att alla människor har lika stort värde. I sin förlängning handlar den också om andra skillnader på människor än hudfärgen. Man är inte mer värd om man är duktig, snabb, frisk, rolig, populär eller snygg. Den som  stammar, har bipolär sjukdom eller aspbergers syndrom – skulle den vara mindre värd än de med mindre uppenbara avvikelser från det perfekta? Är det inte så att vi alla på något sätt avviker från normen? En del gör det mer uppenbart och andra mindre. Finns det någon som är perfekt? Tror inte det! Vad är avvikande i så hög grad att det inte kan tolereras?

För mig har ”Jesus älskar alla barnen” blivit en sång om alla olikheter, inte bara om hudfärg.  Den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu är en fantastisk person som sagt och gjort många bra saker. Han uttryckte andemeningen i den här söndagskolsången på annat sätt:

”Jag kan inte för mitt liv föreställa mig att Gud skulle säga `Jag vill straffa dig för att du är svart. Du borde ha varit vit; Jag vill straffa dig för att du är en kvinna. Du borde ha varit en man; Jag vill straffa dig för att du är homosexuell. Du borde ha varit heterosexuell.´ Jag kan inte för mitt liv tänka mig att det är så Gud ser på saker.” Biskop Desmond Tutu