Hans Sundström

Jag har ett minne från någon gång i början av 80-talet. Det är sommar, barnen är små och vi åker i vår Opel  Record Caravan på en väg som leder ned för en höjd eller ett berg. Vägen är lite krokig och vi närmar oss en högerkurva. Det var varmt, men det var bara lyxbilar som hade air condition då, så många fönster är öppna. Så ser jag snett framifrån höger en mötande bil som kommer fram mot kurvan. Jag ser hur bilen växer fram: En vindruta och en vacker taklinje, så kommer en ännu vackrare bakruta och efter det en vacker silhuett, innan bilen vrider sig mot oss i kurvan. Så möter vi den snygga fronten på en röd Alfa Romeo Giulia GT, den modell som populärt kallas Bertone-kupé. Det här var modellen med så kallad osthyvelfront. Den var så vacker! Vilken harmonisk form! Och när den fortsatte uppför backen bakom oss kunde jag hör det karaktäristiska ljudet från motorn, det var härlig musik! Åh! En sådan bil skulle man ha! Snygg och snabb. Problemet var att det inte var en passande familjebil. Den var helt enkelt för liten för familjens behov. Svårt att få med barnvagnen.

Mot slutet av 80-talet köpte jag en Alfa Romeo för första gången. En vackert grön sportkupé, en begagnad Alfasud Sprint, att ha som andrabil. Vilken körglädje! Körställningen var hopplös. Om jag satt med lagom avstånd för mina fötter till pedalerna var det svårt att nå ratten. Men det var en härlig bil. En bil att tycka om, även när den började rosta på konstiga ställen. Det var tyvärr så, med Alfa Romeo vid den tiden att de dels använde dålig rysk plåt i bilarna, dels hade de fyllt hålrummen med skumplast som i vårt klimat höll kvar fukt och gjorde att bilen rostade. Så Sprinten såldes billigt, men blev länge saknad.

För sex – sju år sedan skull jag byta bil, efter att i flera år ha åkt vardagliga, präktiga VW Golf, VW Passat och Opel Omega. Nu var det dags, tyckte jag, att söka något mer intressant. Då gick tankarna snart till Alfa Romeo igen. Det blev en -98 årsAlfa Romeo 156 V6. Jag har aldrig tidigare varit så nöjd och glad över en bil! Det var den bästa bil jag någonsin har haft! Du som vet hur en 156:a ser ut, förstår när jag påstår att det var en snygg bil. Den var dessutom fantastiskt rolig att köra och den var trygg och stabil i alla fören, både sommar och vinter. Och den var driftsäker och så problemfri man kan begära att en begagnad bil med mer än 15 000 mil bakom sig kan vara. Inte ett dugg sämre än präktiga tyska eller svenska prestigebilar! Det är nog så idag, att en bils kvalitet och driftsäkerhet beror minst lika mycket på hur en bil hanteras och sköts, som på hur välbyggd den är från början.

En del av det fina i Alfa Romeos bilar är motorerna. Från mitten av 1950-talet har det funnits en fyrcylindrig cross-flow-motor med dubbla överliggande kamaxlar och  dubbla förgasare. Motorblocket är gjutet i aluminium. Cross-flow, dubbla weberförgasare och hemisfäriska förbränningsrum var high tech på femtiotalet, men motorn följde med ända in på 90-talet. Kombinationen av det vassa insugs- och avgasljudet från den här motorn är älskat! Världens bästa motor, har många sagt.

En annan legendarisk Alfa-motor kallas ”Busso-sexan”.  V6:ans konstruktör hette Guiseppe Busso. Många har också kallat den här motorn för världens bästa motor. Hur gör man en objektiv bedömning? Det är hur som helst en mycket varvvillig motor med ett karaktäristiskt ljud. Nu var vi där igen! Ljudet av en Alfa Romeo!

Vad är det som gör att man tycker om – till och med älskar – Alfa Romeo? Många tycker om hur de ser ut. Ännu fler tycker om Alfas köregenskaper. Samspelet mellan bil och förare, hur gas, broms- och kopplingspedal, växelspak och ratt liksom blir till ett med den som kör. Det stabila väggreppet, motorns respons. Ljudet. Man får en känsla av att bilen trivs med att köras. Körglädjen!