Hans Sundström

Man kan välja olika sätt att ta sig till och från jobbet. Avgörande för de flesta är avståndet mellan hemmet och jobbet. Kan man promenera eller cykla? Kostar inget. Annat än bra skor för alla årstider eller en bra och väl underhållen cykel. Är avståndet längre måste det till bil, buss, tåg eller tunnelbana. För många blir det väl en kombination.

Med bil åker man från dörr till dörr. Bekvämt! Med kollektiva färdmedel måste man oftast gå till närmaste busshållpats och sedan på samma sätt gå från närmaste hållplats eller station i närhet till jobbet. I alla väder. Forskare påstår att det är hälsosammare att åka kollektivt till jobbet. Den motion man får mellan hemmet och det allmänna transportmedlet och motsvarande i färdens andra ände betyder mer för hälsan än man tror. Det kom en forskningsrapport för ett par år sedan som kunde visa på märkbart lägre vikt hos de som åker kollektivt jämfört med de som åker bil. De små och till synes obetydliga promenaderna har betydelse i jämförelse med de bilåkare som inte promenerar alls på väg till jobbet.

Så vad väljer man? Bekvämlighet i bilen? Trängsel på bussen eller pendeltåget som jag dessutom inte kan kliva på hemma vid ytterdörren? För det senare alternativet måste man ta sig till en hållplats eller station i alla väder.

Normalt tycker väldigt mycket om att köra bil. Men nu bor jag i en förort till Stockholm. Då tillkommer andra faktorer att ta hänsyn till. Vägarna in mot stan, där jobbet finns kan inte svälja all biltrafik som på kort tid vill ta sig in till stan. Det blir köer som kryper fram ibland. Och står stilla ibland. Att sitta i bilkö är bland det mest frustrerande som finns. Jobbigt. Irriterande. Man är inte på gott humör när man till slut har tagit sig till jobbet. Då har sista kvarten också gått åt till att hitta en parkeringsplats. Om vägarna är trånga, så är det rätt bra med bussar och spårbunden trafik in mot stan. De går oftast i tid, faktiskt! Undantagen, som man kommer ihåg, är irriterande och jobbiga, när tågen blir överfulla och man kommer sent till jobbet eller sent hem. Men det fungerar faktiskt oftast riktigt bra! De som klagar och tycker att Stockholms kollektivtrafik är dålig och dyr, skulle behöva praktisera ett halvår någonstans ute i landet, boende på samma avstånd från jobbet som de flest gör här och stå och vänta på en buss som i bästa fall går varje halvtimme på morgon och eftermiddag i rusningstid. Övriga tider är et bra om bussen går en gång i timmen.

Jag brukar börja min resa till jobbet på cykel. Jag kastar mig ner för backen i början av gång- och cykelvägen till stationen i Jakobsberg. Det tar en kvart att promenera dit. Att cykla tar tre – fyra minuter. Så jag cyklar året om, även på vintern, om det är plogat och sandat. Sedan tar pendeltåget 20 minuter in till Stockholm Central, där jag byter till tunnelbanan. Det är en sport att försöka välja position i tåget så att man kommer ut på perrongen så nära trappen ner som möjligt, där folkmassan från tåget sedan ska gå ner och ta sig ett par hundra meter till T-Centralen för att åka vidare med tunnelbanan. Det är ofta trångt och många som går mycket långsammare än vad jag vill. Svårt att komma förbi ibland. Andra kommer och tränger sig och nästan knuffar sig fram. Ofta trampar jag ofrivilligt på någons häl. Andra trampar på mina fötter. Samtidigt rör sig en annan folkmassa åt andra hållet från T-banan mot pendeltågen.

Så småningom är man trots allt framme vid tunnelbanan. Om jag då får vänta ett par minuter på mitt tåg vill jag ta mig till bortre änden av perrongen, för jag ska gå ut åt det hållet när jag kommer till min slutstation för resan. Men ofta är det så tjockt med folk på perrongen att det är svårt att ta sig fram. Och kommer mitt tåg innan jag hunnit till andra änden, vill jag ändå åka så långt fram i tåget som möjligt. När jag då med liten marginal ska ta mig in i tåget innan dörrarna stängs, är det ofta någon annan framför mig, som också ska in. Dessa illvilliga marodörer som man har framför sig, skyndar sig ända tills de är precis innanför T-banedörren. Där stannar de upp och står i vägen, så att jag  får problem att hinna komma in. Undrar om jag också gör så – skyndar mig in, stannar upp och drar en suck av lättnad: Jag hann!, innan jag går vidare in utan att tänka på att andra kommer bakom mig.

Nog finns det irritationsmoment i resan med kollektiva färdmedel. Men det är också underhållande och intressant med alla människor man har runt omkring sig. Och man kan åka pendeltåg och koppla av, lyssna på radio eller musik i hörlurarna, stänga ute allt runtom och läsa eller slumra skönt. Så kommer man fram gladare och mer utvilad än om man kör bil och behöver sitta i bilköer.