26 mars, 2015

Väggen

Filed under: Hälsa och friskvård — Hans Sundström @ 22:15

Utmattningssyndrom, överansträngningsdepression. Det finns olika benämningar på den företeelse som i dagligt tal brukar kallas ”att gå in i väggen”. Beskrivningarna på hur diagnosen kan ställas är ganska spretiga. Det finns många olika symptom och det finns väl ingen med diagnosen som kan uppvisa hela listan av symptom.

Jag tror att jag gick in i väggen för några år sedan. Tror? – Borde jag inte veta säkert? Jo, men jag vet att  jag inte har brakat hårt in i en stum betongvägg, där det blev tvärstopp. Det är nu när jag tittar bakåt som jag kan konstatera att  vissa saker tyder på att jag måste ha drabbats av någon form av utmattningssyndrom för ungefär tre – fyra år sedan.

Gemensamt för flera jag vet om som har gått in i väggen är deras beskrivning av sjukdomsutbrottet, där man beskriver en upplevelse av plötslig och total vilsenhet. Där man tappar orientering i både tid och rum, inte vet var man är eller vart man är på väg. En tidigare kollega som blev överansträngd besökte arbetsplatsen under sin sjukskrivning och beskrev hur hon på väg hem från jobbet en dag tappade orienteringen fullständigt. Hon visste inte var hon befann sig och hon visste inte hur hon skulle komma sig hem, trots att hon gick exakt samma väg som hon i åratal hade gått varje dag hem från jobbet. Hon fick panik och ringde till sin man som fick komma och hämta henne med bil. Liknande beskrivningar har jag hört också från andra. Hjärnan säger ifrån. Stänger av.

Varför tror jag att jag har drabbats? Jo, jag har känt av att jag har haft svårt att hänga med i tempot på jobbet nu på senare tid. Jag tror nu att det har berott på sviter av något slags light-variant av utmattningssyndrom. Jag har någon gång gått in i väggen, men det måste ha varit en ganska mjuk vägg, så jag märkte det knappt. Eller var jag  så stressad att jag inte hade tid att känna efter?

När det sedan hände vet jag inte riktigt – det måste ha varit någon gång under 2011. En dag när jag hade haft bilen till jobbet i Stockholm drabbades jag av en sån där blackout när jag var på väg hem. Från ingenting kom vilsenheten. Jag vet nu i efterhand nästan exakt var det hände. Så jag var nog inte helt lost. men jag minns tydligt hur jag helt plötsligt började undra: Ska jag köra i den vänstra eller högra filen? Det var dubbelfiligt på E18 förbi Tensta och Rinkeby. Just då visste jag inte vad som var höger och vänster!  När jag kom till Järfälla var jag också osäker på om det var där jag slulle svänga av för att komma hem.

Men det är först nu, några år efteråt, som jag kan konstatera att jag kan peka på typiska effekter av utmattninsgsyndrom. Och jag har börjat koppla ihop den där blackouten i bilen med detta. Jag har haft svårigheter att hänga med i tempot på jobbet och svårigheter ibland att följa till och med enkla logiska resonemang eller beskrivningar. Jag vet att jag inte är dum i huvet! Alla de positiva omdömen jag har med mig från kunder och kolleger i Stockholm säger annat. Att jag har en examen i nationalekonomi sedan 15 år tillbaka där jag hanterade formler med fyrställda ekvationer säger också annat, om nu någon tvivlar.

En liten känga till min tidigare arbetsgivare i Stockolm. Vad jag saknade de sista åren där var någon struktur för att se och och avslöja medarbetare som var på väg att bli utbrända. Arbetsledare ska kunna känna till varningstecknen, för de finns. Någon som kunde ha sagt till mig: Hördudu! Ta det lugnt! Ta lite semester! Kan vi göra något åt din arbetssituation? -Inget sånt de sista åren. Inte ett spår. Ja men – har man inte ett eget ansvar också? Jo, såklart! Det är bara det att den som är på väg in i överansträngning märker det oftast inte själv. Jag har inte märkt något, Inte förrän nu flera år efteråt! Och jag har jobbat hela tiden. Jag borde kanske ha varit sjukskriven nåt tag. Jag har till och med flyttat till nytt jobb i en ny landsända. Och mitt i allt detta tror jag ändå att jag nu är på väg tillbaka. Det känns så. Bättre och bättre.

19 mars, 2015

Om…

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 21:43

Så här långt i livet har jag hunnit med en del olika saker. Kasten har ibland varit tvära. Jag har provat på att vara pastor, fastighetsmäklare, bank- och försäkringsrådgivare och bolånehandläggare. Det finns en sak kvar att göra, som jag mycket gärna skulle ägna mig åt om förutsättningarna fanns. Om det inte var så att jag behöver jobba med bolånen för uppehällets skull, skulle jag ägna tid åt att skriva. Mitt drömyrke är att vara författare.

Vad är det då som lockar? Att se sitt namn på omslaget till bästsäljare i bokstånden? Att få berätta intressanta historier framsprungna ur min egen föreställningsvärld? Att jobba med det skrivna ordet? Att sitta i ensamhet och fabulera? Ja, det är nog själva skrivandet som lockar mest, tror jag. Att få berätta historier utifrån mina egna referensramar har en lockelse.

Men ensamsittande på sin kammare behövs för att kunna koncentrera sig på skrivande. Till det krävs också en stor dos självdisciplin. Det skulle kanske bli tråkigt? I vårt lilla Sverige, med ett förhållandevis litet språk blir upplagor av en bok inte så stora, det innebär att även om man får någon förläggare att ge ut det man skriver, så blir det sannolikt inte så bra betalt i förhållande till nedlagd tid på skrivande och olika former av research. Man behöver bli som en Jan Giullou eller Leif GW Persson, som får sälja stora upplagor. Ja, inte nödvändigtvis i den storleksordningen kanske, bara det räcker till att få rimligt betalt för nedlagt arbete.

Vad skulle jag skriva? Deckare, romaner? Historiskt förankrade berättelser förlagda i en annan tid? Kanske poesi i någon form? Nä, någon poet tror jag inte att jag kan vara. Prosa är nog det som gäller. Publiken vill ju ha deckare med mord och mördarjakter. Det är sånt som säljer. Men jag tror att det är mer intressant att få berätta om vanliga människor och vardagsdramatik. Det kan vara nog så intressant!

Om jag hade mer tid. Om jag kunde släppa en del andra måsten. Om…

10 mars, 2015

Helvetes förbannade jävla skiiiit!

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 23:50

Nämen – vad nu då? Vad är nu detta? Ja ja! Ta det nu lugnt! Det är inget raseriutbrott i skriftlig form. Bara en lämplig rubrik till mina funderingar här om kraftuttryck och hur olika vi kan vara i hur vi förhåller oss till dem.

Jag växte upp i ett hem där svordomar var helt och hållet tabu. ”Svärord” hette det där i Västerbotten där jag gick mina första år i skolan. Under en ganska skyddad uppväxt var det nog först där i skolan som jag konfronterades med svärord av olika slag. Mina föräldrar var väldigt övertygande i sin argumentation om hur språket blir ovårdat och dåligt om man använder svordomar. Ett vårdat, bra och uttrycksfullt språk klarar sig utan svordomar, förmanade de. Dessutom fanns ju syndstämpeln där, som ju spelade roll i den kristna fostran jag och mina bröder fick. Och det där satte sin prägel. Jag har gått igenom livet så här långt utan att använda svordomar. Åtminstone de grövre.

Men ibland har jag undrat. Skulle det ha varit bättre för den mentala hälsan att ladda ur då och då med en lång rad svavelosande svärord? Kanske. Det är ju ett enkelt sätt att uttrycka ilska eller andra starka känslor att ta till svordomar. Men det är inget måste. Jag är en lugn och ganska timid person som väldigt sällan brusar upp och sällan tar till stora ord. Och jag tror inte att det beror på avsaknaden av kraftuttryck i mitt språk. Det har nog mer att göra med min personlighet som till största delen kommer ur generna. Ibland har jag önskat att jag hade lite mer temperament. För att lättare släppa ut aggressioner. En ventil. Men för det måste man inte ta till svordomar. Och det har ju faktiskt gått rätt bra ändå, tror jag. Med eller utan svordomar skulle jag nog vara ungefär samma person, bara ordvalet skulle vara annorlunda. Eller vad tror du?