30 december, 2014

Fyr-sjuan

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 20:52

När det hände vet jag inte, men konsekvenserna av det har hängt med i stort sett hela det gångna året. Det var förra vintern jag började få ont i nederkäken på vänster sida. Tandvärk kunde det ju inte vara. För jag har inte haft hål i tänderna på många många år, så karies kände jag mig säker på att utesluta. Det började värka i käken någon gång efter nyår.

Värken gjorde sig mer och mer gällande så jag blev tvungen att göra något åt det. Så jag ringde för att fråga, beskrev min värk och undrade om det möjligtvis kunde vara en inflammation i käken. Sköterskan som svarade, ordnade tid på en öron-näsa-hals-mottagning. Finns det inget bättre, kortare namn? ”Öron-näsa-hals-specialist” – vill man ha det som titel? Ja, hur som helst, jag träffade en sådan läkare som tittade i – var tror ni? Jo, först i halsen, då jag fick gapa och säga AAAAH, medan en träspatel stacks in för att hålla ner tungroten. Inget fanns där som kunde hänföras till mitt onda i käken. Inga svullna lymfkörtlar heller. Och en titt i öronen visade bara på en vaxpropp, som jag fick bli av med på  köpet. Öron-näsa-hals-doktorn tyckte att jag borde gå till tandläkaren i alla fall, även om han också hade konstaterat att det inte såg ut att vara något fel på mina tänder, men han var ju inte specialist på tänder utan på  - ja, just det! Öron-näsa-hals.

Så jag bokade tid hos tandläkaren. Mina tänder såg ju ganska friska ut – ja det finns en hel del amalgamlagningar sedan långt tillbaka, men inget som tandläkaren såg skulle kunna orsaka värk. Jo, det skulle kunna vara så att den bakersta nedre kindtanden på vänster sida, fyr-sjuan, var lite överansträngd på grund av att bettet har förändrats. Sånt händer, sade tandläkaren och slipade ner tanden en aning för att minska belastningen när jag tuggar. Jag väntar väl och hoppas att värken ska avta, sade jag och tackade för mig.

Men inte gick det över. Nu hade jag haft ont i några månader. Och mer och mer ont blev det. Av en händelse såg jag ett avsnitt av ”TV-doktorn” någon gång i april, där de svarade på frågor från patienter som hade ont på sidan av ansiktet, smärtor som strålar från örat ner mot underkäken. Det hette ”Trigeminusneuralgi” Jag blev kanske lite fascinerad av den fina benämningen av en diagnos. ”Hur går det med din trigeminusneuralgi?” låter mycket mer intressant än ”Hur är det med din tandvärk?” Jag ringde sjuksköterskan och fick tid hos en neurolog för att kolla. Så ska det se ut – ”neurolog” – kort och gott, ingen uppräkning där av kroppsdelar, som när det gäller ”öron-näsa-hals”. Men efter några inledande frågor om hur jag upplever det onda i käken kunde han snart utesluta trigeminusneuralgi. De som lider av den åkomman har inte en molande värk utan starka smärtor som ofta kommer i skov.

Det blev vår och värken blev bara värre och värre. Det var värst på nätterna, svårt att sova då det gjorde mer ont än på dagtid. Men så hände en sak: Värken skärptes ytterligare i ett slag och jag kände att det hände något med min kindtand, fyr-sjuan. En del av tanden hade förskjutits i förhållande till huvuddelen av tanden. Tanden var sprucken. När hade det hänt? Men nu gjorde det riktigt ont! Jag ringde till tandläkaren igen och fick en tid på eftermiddagen samma dag. Resan från jobbet till tandläkaren i Åstorp blev jobbig. Det kändes då som att värken, som ett levande väsen, gjorde allt för att skapa lidande. Smärtor kom i vågor och jag fick anstränga mig för att inte skrika rakt ut.

Men snart satt jag i tandläkarstolen och gapade. Och det har väl aldrig känts så underbart att vara just där! En stor lös bit av tanden togs bort. Och med det försvann spänningarna och värken i fyr-sjuan. Det var så skönt!

En tillfällig lagning gjordes av tanden. Och jag fick en ny tid för att undersökas mer och bedömas om en rotfyllning kunde göras. Och en förmaning om att höra av mig om jag fick problem.

Men efter ett par veckor gick den tillfälliga lagningen sönder. Men det kändes som bara en liten bit lossnade. Inget problem! tyckte jag. Men efter någon vecka, då vi befann oss på dalasemester över midsommarhelgen började jag få ont i tanden. Som om jag inte hade haft nog mycket ont där! Men nu var det ju direkt självförvållad värk.

Under hösten har min fyr-sjua blivit rotfylld. Först en väntan på att inga komplikationer skulle tillstöta på grund av min dumhet att inte genast höra av mig när första lagningen gick sönder. Sedan rensning av rotkanalerna. Men under den processen hände en liten olycka. Mer trubbel med fyr-sjuan! En fil som användes att rensa i en rotkanal gick av och en bit blev kvar i roten. Ny väntan i sex veckor för att se att det främmande föremålet inte skulle orsaka problem, innan rotfyllning gjordes. Det såg bra ut och kändes bra hela vägen, så rotfyllning gjordes. En permanent lagning skulle göras vid ett senare tillfälle.

Men än var det inte slut på bekymren med min fyr-sjua! Under en lunch kände jag något hårt i maten som jag spottade ut och lade på tallrikskanten. När jag hade tuggat färdigt kände jag att en ny bit hade lossnat från min fyr-sjua. Till tandläkaren igen för att få det kollat och med det fick jag till slut, i mitten av december, en permanent lagning av tanden. Min kära fyr-sjua. Hoppas att den ska hålla sig lugn nu. Det känns bra just nu, i skrivande stund.

Så året 2014 har för mig i varit ett år då min fyr-sjua, den bakersta kindtanden i nederkäken på vänster sida på ett framgångsrik sätt har lyckats störa mitt välbefinnande.