24 juli, 2012

Begångna dumheter

Filed under: Vardagstankar — Hans Sundström @ 21:24

Alla har vi gjort saker som, trots gott uppsåt, inte fallit så väl ut. Det har begåtts misstag. Vi har gjort felbedömningar både du och jag. Eller hur? Nu tänker inte jag på stora livsavgörande beslut, som man i mörka stunder ångrar och tänker ”om jag hade valt en annan utbildning när jag hade chansen, då!” Eller ”Om jag inte hade gift mig med fel person, skulle jag sluppit den jobbiga skillsmässan”. Hur den än har gått i livet så här långt har det varit både med- och motgångar. Och så det är väl för de flesta. Man lär av sina misstag. Man mognar kanske en aning av de olika livsavgörande jobbigheterna, men även av små saker som inte blev som man tänkte.

Jag minns en episod när jag var liten grabb: Batterierna i favoritleksakerna tog slut så fort. Pappa brukade sätta de trötta batterierna på elementet under fönstret för att värma dem en aning, så fick de lite förlängt liv och jag kunde fortsätta köra den batteridrivna bilen på köksgolvet ett litet tag till. Men om man tar till lite mer värme, skulle det inte kunna ge lite mer krut i batterierna? tänkte jag. Logiskt, eller hur? Smart tänkt av en femåring! En kväll när pappa var borta och mamma befann sig i ett annat rum tog jag betterierna och ställde dem på en spisplatta och vred på så som mamma brukade göra. Men istället för mer energi i batterierna sa det plötsligt ”POFF” och de två batterierna fanns inte mer. Inte som batterier. De fanns plötsigt i finfördelad form i hela köket. Jag har aldrig mer försökt ladda batterier på det sättet!

En annan gång, typ trettio år senare, en kall vinterdag, gav jag mig ut med bilen. Det var minst 15 minusgrader, men i bilen var det varmt.  Kupévärmaren hade värmt upp redan från början. Så jag åkte i bara skjortärmarna, möjligen med en tunn tröja utanpå. Det fanns inte så mycket bensin i tanken enligt bränslemätaren, men nog skulle det räcka, tänkte jag. Jag skulle inte så långt och åka till macken först skulle ta tid. Det räckte till ungefär tre fjärdedelar av min planerade färd, sedan stannade bilen. Obönhörligt.  Och när bilen stannade, började det bli kallt. Det här var innan mobiltelefonernas tid, så jag gick in i en stuga i närheten och bad att få låna telefonen. Sedan tog det ytterligare minst en halvtimme av allt kallare väntan, innan en kompis kom och räddade mig ur situationen. Tror ni att jag kände mig lyckad då?

När jag gick i högstadiet vantrivdes jag i skolan vissa perioder. Väldigt mycket! Jag bytte gärna skolan mot att vara sjuk och stanna hemma i sängen då. En sen vinterkväll satt jag i två timmar eller mer vid öppet fönster i önskan att få bli förkyld så att jag skulle få vara hemma. Men inte blev jag sjuk inte! Jag vaknade nästa morgon, frisk som en nötkärna! Det var bara att gå till skolan! Det blev faktiskt en bra dag och jag kände mig glad att ha kommit mig dit.

Mitt sista exempel på begångna tokigheter gäller mina fruktlösa försök att justera signalhornet på Folkvagnen som var min första bil. Det var en vackert röd VW 1200 av 1961 år modell. Bilen skulle besiktigas och inför detta täkte jag få signalhornet att fungera bättre. Så jag ställde bilen med yttersta framändan hängande över kanten av en mur. När jag stod på avsatsen nedanför muren var det lätt att nå signalhornet. För att testa hur signalhornet lät, behövde jag gå förbi muren och uppför backen till bilen som stod ovanför, vrida på tändningen och trycka på signalhornsreglaget. Nä, det blev inte bra! Vrida av tändningen och ner igen för att justera skruven på signalhornet, sedan upp igen till bilen. Nu lät det konstigt på ett annat sätt. Måste tillbaka ner under bilen för att justera tillbaka en liten bit. Upp igen och testa. Nä, det lät som från början. Ner igen. Justera ytterst lite, för att försöka nå ett mellanläge på signalhornet, då skulle det låta bra.  Det var bara det att det där mellanläget inte fanns i verkligheten. Det gamla signalhornet ville helt enkelt inte låta sig justeras till något bra ljud. Jag var envis och ville tro att det var möjligt, så jag gjorde många, många turer mellan bilens förarplats och platsen nedanför muren där jag varje gång lossade på signalhornet och skruvade lite, lite, pyttelite på justerskruven innan det monterades på bilen igen. I början hade jag inte brytt mig om att jag hade publik i form av grannarna i huset ovanför i backen, som satt på sin veranda. De hade bra utsikt över mina aktiviteter. I början brydde vi oss nog inte om varandra särskilt mycket. Men efter några upprepningar av mitt enformiga springande fram och tillbaka och provande av tutan, som varannan gång lät på ett konstigt råmande sätt och de andra gångerna inte lät alls, började jag ana att de hade ganska roligt åt mig. I samma takt som de fick mer och mer roligt, började jag känna mig dummare och dummare. Det blev till slut ett nytt signalhorn. Jag borde ha insett det efter två försök istället för efter 15 försök med det gamla hornet. Men då hade inte mina grannar fått så bra underhållning.

Jag tror att man lär sig  av de misstag man gör. Om man har gjort många misstag blir man troligtvis klokare och mer erfaren med tiden. Och så länge man lever kommer man säkert fortsätta att göra misstag ibland. Även om det förhoppningsvis blir  glesare mellan gångerna.