Hans Sundström

Så långt jag kan minnas, har jag aldrig varit en sådan som suttit och petat i maten och skjutit tallriken ifrån mig när mer än hälften är kvar. Tvärt om : Jag har nog praktiskt taget alltid uppskattat och tyckt om det mesta som jag har blivit serverad. I hemmet där jag växte upp minns jag inget annat än att maten alltid var god. Ja, det förstås, havregrynsgröt till frukost var jag inte så förtjust i och jag har inte heller senare i livet lärt mig att uppskatta det. Men i stort sett allt annat har jag ätit med god aptit och – när jag växte upp och så länge jag var ung – i stora mängder. Ingen kunde tro det eftersom jag var smal som en sticka.

Mat handlar inte bara om att få i sig näring. Vad gör man när man ska träffa vänner på stan eller hemma? Man ses på ett ställe där man kan äta och dricka tillsammans eller bjuder hem vänner på middag. Man umgås över mat och dryck. Att äta och dricka spelar en central roll när folk träffas.Så har det nog alltid varit och så är det i de flesta kulturer. Ska man träffa vänner på stan spelar valet av restaurang stor roll. Och ska man bjuda någon på middag hemma läggs mycket energi på valet av maträtt och på dukning. Man tar fram bästa porslinet och finaste glasen och letar i recepten efter något gott och festligt. Helst lite originellt.

Ska det vara riktigt festligt  - vare sig man äter ute eller lagar till festmat hemma – tar man till en trerätters. Förrätt – huvudrätt – efterrätt. Förrätt – har du bjudit på Toast Skagen någon gång? Vet du att det var Tore Wretman som uppfann Toast Skagen? Ursprunget är nog lite enklare än hur man oftast gör den idag. Handskalade räkor hoprörda med majonnäs, smaksatt med salt och peppar på smörstekt bröd, toppat med löjrom. Men många gånger ser man Toast Skagen med hackade räkor, dill och citron utöver majonnäsen och löjrommen. Förvanskningar? Tja, viktigast är väl att det är festligt och gott. Men får det heta Toast Skagen om det inte är gjort efter originalreceptet?

Smorrgassbårrd! Det bräcker även den bästa trerättersmenyn! Inget är väl festligare än smörgåsbord. Oftast är det i form av julbord vi konfronteras med det. Hur många turer tar du för att ta mer mat när du bjuds på smörgåsbord? Två, kanske tre. Då är du en fuskare! Kom ihåg att inte blanda olika typer av mat på samma tallrik! Första turen får du bara ta sill av olika sorter och någon potatis. Jo, annat sillrelaterat, som sillsallad. Nästa tur är det övrig fisk. På ny tallrik plockar du på rökt och gravad lax, makrill, rökt ål och annat gott kallt. För det är fortfarande bara kall mat som gäller. Förutom potatisen förstås. Tallrik nummer tre ska fyllas på med kallskuret kött – skinka, sylta, korv, pastej och fler sådana läckerheter. Fjärde vändan blir det dags för småvarmt: Köttbullar och prinskorv, kanske en god stuvning med omelett. Och Janssons Frestelse. Mums!. När det är avklarat blir det varmrätt på den femte tallriken. Det kan ju variera vad man bjuds på här beroende på var i landet man är och när på året det är. Kokta revbensspjäll kanske. Eller en mustig köttgryta. Sjätte turen är till ostbrickan med kex och frukt. Sjunde och sista vändan är till tårta eller annat sött och en kopp kaffe. Sju vändor blev det alltså. Men det här är ingen skriven lag. Man måste ju inte. Men det är en hjälp att äta olika rätter utan att blanda saker som inte passar ihop på samma tallrik.

För att klara av alla de här turerna runt smörgåsbordet gäller det att planera, ta det lugnt och försöka förmå sig att inte ta för mycket av den goda sillen, ja, inte ta för mycket av något – vara återhållsam med bröd och smör också. Ålder kan också spela viss roll. Jag vet inte hur det är för andra, men jag klarade lätt av ett helt smörgåsbord när jag var yngre. Men efter 40 är det tyvärr betydligt svårare.

Matvanor ändras med tiden. Det går mode i mat som med mycket annat. För tio år sedan var det ofta ugnsrostad klyftpotatis till god och festlig mat hemma. Idag har potatisen fått sällskap med kålrot, palsternacka, morot och rödbeta. Prova med kålrabbi också. Gott!

Köttkonsumtionen har ökat väldigt mycket de senaste trettio åren. Det är inte bra för hälsan och det är inte bra för miljön. Jag har hört kockar föreslå att istället för stora biffar söka efter bättre kött, men i mindre bitar. Godare men inte dyrare. Bra idé!

Marinera köttet eller inte? En fläskkotlett, fläskkarré eller entrecote kan nog bli ännu godare med en marinad. Likaså biff av lite lägre kvalitet. Riktigt  bra kött behöver inte mer än salt och peppar. Marinad? Olivolja, balsamvinäger, soja, finhackad vitlök och peppar. Eller ersätt vinäger med öl. Salta köttet, om det behövs, efter stekning så blir det saftigare. Ta det lite lugnt med saltet över huvud taget! Vi konsumerar alldeles för mycket salt! Bättre att salta försiktigt när maten tillagas och låta var och en salta mer efteråt om man vill.

Vardagsmat? Korv och mos, spagetti och köttfärssås, köttbullar, panerad fisk, kycklingfilé, soppa. Härligt att det finns variation! Man måste inte äta korv och potatismos varje dag. Men ibland är det riktigt gott – om man gör riktigt potatismos på kokt potatis och gärna en morot, aldrig pulvermos! Och väljer man till det en god och kryddig korv, kolbasch, salsiccia eller chorizo av bra kvalitet, så blir det fest mitt i vardagen.

Ett tips för köttfärssås och andra rätter där tomatsås ingår: koka en stor sats tomatsås. Fräs hackad gul lök och finhackad chili i olivolja, tillsätt finhackad vitlök innan burktomater tillsätts. sedan ingefära och/eller örtkryddor. Låt koka ihop ordentligt och smaka av med salt och peppar. Förpacka i portioner som kan läggas i frysen. Stek köttfärs, plocka fram en portion färdig tomatsås som sedan blandas med  färsen. Lätt som en plätt! Tomatsåsen passar också finfint på pizza.

Smaklig måltid, vänner!

Jag har tidigare skrivit här om det överansträngningssyndrom som jag har drabbats av. Se mina inlägg med rubrik ”Väggen” (mars 2015) och ”Väggen – vad hände sen?” (maj 2015). Nu när jag har fått mer distans till det som hände under förra vintern och våren, kan jag se att min färd mot att gå in i väggen började för idag drygt tio år sedan. Vintern 2005 – 2006 byggdes kontoret om till att bli något annat.

Vi var några bankrådgivare, en försäkringshandläggare och en kundmottagare som satt i kassan.  Så var bemanningen i kontoret i Solna Strand, granne med bland annat Skatteverket. Vi rådgivare hade ett par – tre bokade kundbesök var per dag. Tillsammans med kontoret på Gärdet hade vi också ansvar för personalens bankärenden vilka utgjorde en betydande del av arbetsmängden. Så vi hade en hel del att göra. Den interna statistiken visade också att vi i Solna-gänget tillsammans var ganska duktiga och mycket väl fyllde vår kvot för att bidra till ett gott resultat. Det fungerade mycket bra.

Så kom en förändring hösten 2005. Ny VD för Länsförsäkringar Stockholm hade ett uppdrag från styrelsen att öka antalet helkunder med både bank- och försäkringsengagemang. Med det syftet skapades flera mötesplatser för kunder på olika platser i Stockholm. Hans idé var att få fler kundkontakter genom att utforma kontoren till butiker. Ett antal välbelägna lokaler hyrdes på olika ställen i Storstockholm: S:t Eriksplan, Skanstull, Stureplan, Farsta och några till. Kundkontoren på Solna Strand och på Gärdet skulle då också utformas enligt butikskonceptet.

Butiksutformningen medförde delvis ett annat sätt att jobba. Det tillkom moment att vara i butiken. Men jag ville – och tyckte att jag behövde – ägna den tid jag inte satt i kundmöten åt handläggning vid skrivbordet. Det blev stressigt. Jag hittade ingen bra arbetsrytm i den nya situationen. Och de som ledde butiksprojektet tog sin uppgift på allra största allvar. Det kändes ibland som mer viktigt än det som faktiskt var våra huvuduppgifter. Det pratades till och med om att det skulle kunna dyka upp”mystery shoppers” för att pröva och betygsätta våra aktiviteter i förhållande till butikskunder. Förnedrande tyckt jag det kändes. Vi i Solna fyllde vår kvot väl redan innan och jag tyckte att vi inte hade behov av medel att nå ännu fler kunder.

När butiken i Solna väl var invigd innan julen 2005, dröjde det länge innan alla småsaker blev färdiga. Vi hade ett besöksrum med glasvägg och glasdörr som skulle förses med markeringstejp. Vi hade påtalat det länge. Vid ett kundmöte skulle jag gå in i det rummet för att hämta en sak. På väg tillbaka därifrån gick jag rakt in i glasväggen och slog upp ett rejält sår i ett ögonbryn. Så det blev besök på akuten istället för fortsatt kundmöte den gången. Och markeringtstejpen kom upp dagen efter. Då först.

Jag tog nog ganska mycket stryk av butiksjobbet. Att behöva jobba på ett sätt som gjorde det svårare att hinna med. Att uppleva hur medlet att nå fler kunder blev ett mål som för vissa i ledningen vägde tyngre än de huvudsakliga arbetsuppgifterna. Det var väldigt frustrerande att uppleva detta och samtidigt inte ha något reellt inflytande över utformningen av arbetssättet. Till det kom stressen av att inte få en rimlig chans hinna med. Tiden räckte inte till. Det var nog här som jag gick i väggen.

Men det blev inget stort sammanbrott. Efter två och ett halvt års slit i butiken, hösten 2008, fick jag andra och bättre arbetsuppgifter i internet-gruppen, som innebar att stressen blev mindre påtaglig. Det arbetssätt som hade gjort mig stressad i butiken, fanns inte med i det nya sammanhanget. Vilken härlig känsla det var! Och jag lärde känna nya riktigt trevliga kolleger på kontoret i Globen, dit internet-gruppen flyttade. Det var också väldigt välgörande.

Jag hann inte riktigt förstå vad jag hade råkat ut för. Och jag var dålig på att se på mig själv och ta alla signaler som fanns på allvar. Så jag fortsatte att gå sju år till med mitt överansträngningssyndrom utan att riktigt fatta det förrän för ungefär ett år sedan.

På väg från Helsingborg till Kastrup med Öresundståget strax efter klockan åtta på lördagsmorgonen stötte jag och min fru på en bekant som också skulle ut och resa. Vi skulle flyga till Dubrovnik, han skulle till Köln. Vårt flyg hade tid för avgång tjugo över elva, så vi hade gott om tid. Vår vän däremot, hade försovit sig, och kom fram till flygplatsen en timme senare än planerat, så han hade bråttom att komma av tåget när vi kom fram.

Men vi var ute i god tid, så vi tog oss lite extra frukost i godan ro, innan vi gick till incheckning med vår stora koffert. Det var snart gjort, varefter vi gick för att se vilken gate vi skulle söka upp. Vi hittade flightnumret och destinationen ”Zagreb” på skylten. Men ”Information saknas” stod det. Vi gick för att titta i butikerna ett tag innan vi gick till skylten igen, men fortfarande ingen information. Klockan närmade sig elva och det borde snart vara dags att gå ombord på planet. Fortfarande ingen information på tavlan. Jag stod och blev trött i nacken, för jag ville inte släppa blicken från tavlan när besked skulle komma om vilken gate vi skulle söka oss till. För det borde ju komma när som helst!

Vi skulle på en efterlängtad solsemester i vackra Viganj i Kroatien i september. Flygbiljetten gällde till Dubrovnik via Zagreb. Ankomst beräknad till tjugo över tre. Vid flyglatsen i Dubrovnik skulle vi sedan hämta ut en hyrbil under eftermiddagen som skulle ta oss den sista biten till vår destination.

Jag stod fortfarande och spände min nacke för att hålla koll på skylten. Då – kvart över elva kom till slut beskedet om vilken gate som gällde. Vi gav oss genast iväg. När vi väl kom till gaten, möttes vi av en skylt som sade att beräknad avgång skulle ske drygt två och en halv timme senare. En rejäl försening med andra ord. Men – vad skulle då hända med vår anslutning från Zagreb till Dubrovnik? Skulle det planet vänta in oss? Eller skulle vi kunna räkna med plats på ett senare flyg? Knappast. Problem! Tillbaka för att söka information. Medan jag stod med min kölapp och väntade vid informationsdisken kom en fråga från en av de som satt där bakom disken: ”Är det någon mer här som ska till Dubrovnik i dag?” Jag gav mig genast tillkänna.

”Jag ska se om jag kan boka om er så att ni kommer er till Dubrovnik idag. Ni kommer inte fram vid den ursprungligt beräknade tidpunkten, men det är säkrare att ni kommer fram över huvud taget.” Vi blev bokade på en flygning till Frankfurt, varifrån vi sedan skulle få flyga till Dubrovnik. Beräknad ankomst i Dubrovnik var klockan 21. Ursprungligen skulle vi ju ha varit där innan halv fyra. Vi skulle bli mer än fem och en halv timmar sena. Jag ringde till biluthyrningen och vår värd i Viganj för att meddela dem att vår ankomsttid var ändrad.

Vi som hade stigit upp i ottan för att vara i rimligt god tid, fick nu tillbringa flera timmar ytterligare på Kastrup innan vi till slut skulle komma oss iväg. Det finns faktiskt roligare ställen att befinna sig på om man vill slå ihjäl tid! I samband med ombokningen hade vi i alla fall fått matcheckar. Det kändes bra, för nu hade vi börjat bli hungriga. Utbudet av mat var dock inte det roligaste på den del av flygplatsen där vi befanns oss. Men ätbart i någon form hittade vi i alla fall, även om det så klart kostade mer än värdet på matcheckarna.

Strax efter den ursprungliga ankomsttiden till Dubrovnik, lite efter halv fyra, fick vi äntligen börja gå ombord på planet från Köpenhamn mot Frankfurt. Efter all väntan kändes det skönt att äntligen vara på väg. Då avundades vi vår vän som hade haft små tidsmarginaler på morgonen – vi hade mycket hellre haft det så!

Så landade vi i Frankfurt. Att det är en mastodontiskt stor flygplats fick vi känna av då planet taxade mer än tio minuter från landningsbanan till den plats där vi skulle få kliva av. Trots det var SAS-planet i tid. Nu skulle vi enligt tidtabellen vänta i ungefär en och en halv timme innan vi skulle komma oss vidare till Dubrovnik.  Snart kom vi till transferhallen och letade efter vår avgång på informationsskylten. Där möttes vi av nästa förseningsbesked! Vi ville inte tro det vi läste: Ny beräknad avgångstid klockan 21:40. Det kunde bara inte få vara sant! Ytterligare två timmars försening! Det här var också ett plan tillhörande det Kroatiska flygbolaget, liksom de två flighter som vi hade bokats om från. Det måste alltså vara något problem med det flygbolaget. Jag fick söka mig ut från området innanför säkerhetskontrollen för att hitta någon information från Croatian Airlines. Det visade sig pågå en konflikt mellan bolaget och de anställda. Jag ville så klart inte lägga mig i den konflikten, men kunde de inte ha valt en annan tidpunkt?

Hungriga och väntande igen. I den delen av Frankfurts flygplats kändes det inte alls som en jätteflygplats. Det var ett ganska avgränsat utrymme att röra sig inom i den transferhallen, vi hittade tre matställen, men inget som riktigt lockade. Mat fick vi i oss i alla fall, även om vi hade önskat oss något bättre. Vi försökte trots det att inte ha bråttom med maten, för tid hade vi gott om!

Flygbolaget bjöd alla på en god macka och till det valfri dryck av vatten, juice, öl eller vin under resan. De ville ge lite plåster på såren till oss försenade resenärer. Det kändes lite fattigt som kompensation. En riktig middag på fin restaurang kunde ha passat. Det smakade ju rätt br i alla fall, även om det blev apelsinjuice för min del. Jag skulle köra bil sista biten från flygplatsen till vår slutdestination, Viganj. Så landade vi till slut i Dubrovnik. Men åtta och en halv timme senare än vi hade räknat med.

Äntligen framme gick jag genast till biluthyrningen medan hustrun ställde sig vid bagagebandet att invänta vår stora väska. Det var nästan midnatt nu, så man fick ringa efter biluthyrningsrepresentanten. Han skulle komma om en kvart.

Väntan på bilen och väntan på hustrun med väskan. Mitt i natten. Dagen hade varit lång. Med långsam väntan, irritation, osäkerhet. Jag var riktigt trött vid det laget. Jag ringde också till stället vi skulle bo på för att meddela att vi var ytterligare försenade. Vi hade då kvar drygt två timmars bilresa.

Så kom biluthyrningskillen. Medan jag skrev på papperen kom hustrun. ”vårt bagage har inte kommit!” Mer stress!!! Vi måste in på flygplatsen igen för att anmäla vår saknade väska. En trevlig dam tog emot vår förlustanmälan, noterade adressuppgifter och beskrivning på den saknade väskan. Innan vi gick därifrån hade vi fått besked att vår väska stod kvar i Köpenhamn! Men damen kunde också meddela att väskan skulle komma att göra en resa nästa dag till Dubrovnik via Zürich. Och på måndagen skulle den skickas vidare till vår adress i Viganj.

Trötta och ganska irriterade tog vi hyrbilen i besittning, tog fram GPS:en och matade in adressen. Vi hade 130 kilometer bilkörning på krokiga och backiga vägar kvar att åka. Enligt GPS:en skulle det ta två timmar och en kvart innan vi äntligen skulle vara framme. Det tog lite längre tid. Klockan halv tre på natten gled vi tyst in på gården till det pensionat där vi skulle bo.

Vi hade hyrt en lägenhet med självhushåll så vi hade därför planerat att handla lite på vägen dit för att ha något till frukost. När vi nu åkte mitt i natten, fanns ju inga butiker öppna. Och vi var törstiga, men vatten gick ju inte heller att köpa.

Jag sov som en stock till halv tio på söndagsmorgonen. Sedan gick vi ner till bybutiken för att köpa något att äta. Utvilad njöt jag av vår promenad i den vackra byn vid havsstranden som badade i sol. Och sedan kunde vi njuta vi av en härlig frukost!

Den saknade väskan kom på måndagen. Och vi kunde fortsätta att må riktigt gott i den kroatiska idyllen vid havet.

Att fly från sitt hem, överge vänner och släktingar, lämna jobb, hus, alla ägodelar man inte kan ta med sig, snabbt packa väskorna och ge sig iväg mot en okänd framtid – vem gör så bara för att man är lycksökare?

Nu vill jag ha dig med i ett tankeexperiment:

Den politiska situationen har blivit ohållbar i Skandinavien. Vi kan inte längre leva trygga i vårt land, som vi har gjort så länge. Det kan vara ett av två (nästan) tänkbara scenarier:

1. I en dyster framtid har Ryssland, efter att först ha lagt under sig en del av Ukraina, Estland, Lettland och Litauen även lagt under sig Finland. Nu har de också vänt sig mot vårt land. Hotet att de snart kommer tanks och skövlar din hemort är mycket påtagligt.
2. Om ungefär tio år har Sverigdemokraterna nått egen majoritet i Riksdagen. Då släpptes allt fagert tal, de bruna skjortorna kom fram och regimen blev hårdare och hårdare. En totalitär nationalsocialistisk regering gör livet svårt att leva.

Jag är inte ute efter att på ett trovärdigt sätt beskriva ett framtida politiskt scenario. Det är mer intrressant att tänka på hur vi som invånare skulle agera.

Om du måste fly, hur skulle det gå till? Du måste lämna hemmet och försöka hitta en framkomlig resväg till en trygg plats. Det spelar stor roll om du har tid att planera flykten eller om du måste ge sig iväg hals över huvud. Hur är det med ekonomin? Vad kan omsättas i kontanter? För kontanter kommer att behövas! Sälja huset är nog inte att tänka på. Vem vill köpa i en sådan situation? Bostadsmarknaden är stendöd. Möbler och annat måste lämnas kvar då det är för skrymmmande att ta med sig. Någon flyttfirma som tar sig an flyktingar finns nog inte. Om arbetsplatsen finns kvar kanske den allra sista lönen snart har kommit in på kontot. Ta ut alla pengar som går att ta ut utan fördröjning! Glöm fonder och aktiedepå!

Kan du ta dig fram på vägarna? Kanske en bit på småvägar. Ockupationsmakten/nazimilisen har inte hunnit sätta ut vägspärrar överallt ännu. Om det går, försök byta till dig en skåpbil eller pick-up som du kan lasta med så mycket som möjligt av användbara saker. Åt vilket håll ska du åka? Är bilen fulltankad? Hur långt räcker en tank? Finns möjligheter att komma över bensin och diesel? Om du måste lämna landet – hur ska det gå till? Vilken väg är säkrast och vilket land kan du söka dig till? Var finns trygghet på kort och på lång sikt? Flyg är inte att tänka på – ockupationsmakten/regimen kontrollerar alla flyplatser. Sjövägen? Samma sak med hamnarna, de är ockuperade. Finns någon som har båt på en oövervakad kuststräcka som kan ta dig och de dina till England eller Tyskland? Har du tillräckligt med pengar för att få en säker båtfärd till en trygg situation? För det kommer att kosta! Hur mycket av säkerhet är du beredd att ge avkall på för att över huvud taget komma iväg? Hur stor del av de pengar du fått med dig är du beredd att betala?

Hur ser det ut med möjligheter att åka tillsammans med alla i familjen? Kanske nödvändigt att göra tuffa prioriteringar? Kanske det är möjligt att få plats för barnen på en hyggligt säker överfart, men själv får du ingen plats. Det kan vara enda lösningen. Förhoppningsvis kan ni återförenas senare.

I Syrien och i Södra Sudan är det idag betydligt värre situationer för massor av människor än vad vi kan tänka oss att det någonsin skulle kunna bli här. Min förhoppning med det här tankeexperimentet är att åtminstone någon ska kunna få lite förståelse för den verklighet som gör människor till flyktingar. Vi lever så väldigt trygga här i vår välordnade tillvaro, så det är svårt att tänka sig in i situationen för de flyktingar som kommer till oss.

Dan-Olof dog i en mc-olycka i sommar. Jag har räknat honom som en av mina allra bästa vänner. Även om vi inte umgicks särskilt mycket de sista åren, lämnar han ett stort tomrum efter sig. Beskedet om hans hastiga bortgång kom på fredagseftermiddagen 24 juli, då vi var i full färd med att laga till en god middag hemma för att fira inledningen av tre veckors semester. Det blev en lite dämpad och dyster middag, även om det var gott och festligt på bordet.

Jag träffade honom första gången på ett påskläger i Malung, jag tror att det var 1970. Vi var fortfarande tonåringar då. Men det var närmare tio år senare senare som vi blev kollegor och kompisar då jag började min tjänst i EFS i Fryksdalen i slutet av 1970-talet, ungefär samtidigt som Dan-Olof började jobba som musikkonsulent i EFS Värmland och Närke. I drygt 30 år har han bott med sin familj i Sunne där han lika länge har jobbat som musiklärare. Då jag bodde i Sunne i 10 år fram till 1988, umgicks vi ganska mycket. Vi hade gemensamma intressen i bilar och motorcyklar. Och musik. Det gick inte att undvika musiken där Dan-Olof var med.

Även efter att jag flyttat från Sunne har vi behållit kontakten. Vi har träffats någon gång per år. Det blev en tradition att Dan-Olof, hans svåger Bosse och jag åkte till Drammen där det i början av oktober var EM-deltävling i rally-cross. Det här var något av de första åren på 1980-talet och fortsatte så länge rally-crosstävlingarna arrangerades där i Drammen. När det tog slut på 1990-talet beslöt vi att fortsätta ses varje år i september, då STCC hade säsongsfinal på Mantorp. Nu är det slut även med det. Mina kompisar har då föreslagit att vi åker till Höljes i norra Värmland – nu igen för att se på rally-cross. Dan-Olof och Bosse var där i sommar, men jag gav mig inte tid, då det fortfarande fanns mycket att göra hemma med slutförandet av husrenovering. Men nästa år, då ska jag… Jag har grämt mig så mycket efter att jag fick dödsbudet. Varför tog jag mig inte ledigt för att åka upp dit? Varför?!

Det var alltid roligt i Dan-Olofs sällskap. Han var nästan alltid glad och positiv. Leendet fanns där som oftast. Och han hade så mycket idéer om saker man kunde tillverka eller förbättra, eller ändra på. Hans roliga klurigheter fick man ofta höra om. Han hade också tid att lyssna när det var jobbigt. Jag var deprimerad och hade det ganska tufft ett tag då vi bodde i Sunne. De långpromenader vi hade då betydde mycket för mig. Jag fick sätta ord på det jobbiga och svåra och jag hade någon som lyssnade på mig. Han hade ett stort hjärta!

Jag tror att de som är musiker ofta är väldigt intelligenta. Musikutövande engagerar båda hjärnhalvorna samtidigt. Det stimulerar tankeverksamhet och kreativitet. Tror jag. Jag kanske har fel. Men det stämde så bra på Dan-Olof. Han hade ofta mycket på gång, var alltid i farten. Men ändå såg han ut att ha tid för allt och alla. Och han var helgjuten, rejäl och rakryggad. Någon man kunde lita på.

Min sista semesterdag var det begravning i Sunne. När vi kom till Sunne kyrka ett par minuter innan det skulle börja, var kyrkan fullsatt. Och det är ingen liten kyrka. Det var mer än 400 personer på begravningen. Jag har aldrig varit med om dess like! Men det var fint och stämningsfullt, massor med fin sång och musik framförd av Dan-Olofs kolleger från Kulturskolan.

Nästa sommar när det är rally-cross i Höljes kommer inte Dan-Olof att var med. Jag kommer ofta på mig med att skjuta upp saker. Måste först bli klar med det eller det projektet – sen ska det bli av. Någon som känner igen sig? När ska livet levas om man hela tiden skjuter upp det till att levas någon gång senare? Det är så man missar tillfällen som aldrig kommer igen. Och vi vet inte hur morgondagen ser ut. Man kan inte ta något för givet!

Dan-Olofs dotter Jenny skrev den här vackra dikten om sin käre far:

Har du en snickeriverkstad  i din himmel, du Gud?
Där pappa kan hyvla och svarva?
Har du tänger och tvingar och borrar och plugg?
Har du brädor och skivor och bitar?
Har du sandpapper och fogsvansar och skruvdragare och slip?
Har du stämjärn och träklubba och bandsåg?
Har du trä så det räcker för allt han tänkt ut?
För hans ständigt skapande händer?

Har du saker att meka med i din himmel, du Gud?
Så pappa får fixa och dona?
Har du lödkolv och tenn och avbitartång?
Har du kontaktlim och najtråd och kabel?
Har du plats för lådor för allt som kan vara bra att ha?
Alla skruvar och muttrar och pryttlar?
Har du verktyg så det räcker för allt som han kan?
Varianter för alla tänkbara lägen?

Har du konsertsal och musikrum i din himmel, du Gud?
Där pappa kan spela och sjunga?
Har du fioler och basar och gitarrer och trummor?
Har du nyckelharpor och pianon och mandoliner?
Har du förstärkare och mikar och förlängningssladd?
Har du dator och notprogram och mixer?
Har du instrument så det räcker för hela hans musikalitet?
Toner för alla hans melodier?

Har du människor där i din himmel , du Gud,
som pappa känner och älskar?
Har du fäder och mostrar och  kamrater och kollegor
som gått före genom himmelens portar?
Har du barn och vuxna och föräldrar och elever
och människor av alla slag att lära känna?
Har du folk så det räcker för all hans omtänksamhet?
För hans stora och älskande hjärta?

Och har du frid? Frid för all tid och evighet?

Har du allt det i din himmel, du Gud,
då vet jag att pappa är hemma.
                                                         Jenny Melander

Musik i olika former har spelat stor roll för mig i nästan hela mitt liv. Tyvärr blev det inte  någon fortsättning av den påbörjade pianoundervisningen när jag var 10 – 12 år. Så jag hör till den den stora grupp av vuxna som sörjer att det inte blev mer av ungdomsårens instrumentalundervisning. Men musik har ändå i olika hög grad alltid funnits i min närhet.

Jag tror att det var någonstans i 15-års åldern som jag började sitta på mitt rum med familjens transistorradio och lyssnade på pop-musik. Jag hade hittat Radio Luxemburg, en kul radiokanal då på 60-talet! Då fick jag rolig popmusik varje kväll. På Sveriges Radios musikkanal P2 var det mest dragspelsmusik när det inte var Tio i Topp på lördagseftermiddagar och Kvällstoppen på tisdagskvällar. Pappa spelade ibland Negro Spirituals på grammofonen. Det fanns också någon skiva med Mahalia Jackson. Härlig medryckande musik i Spirituals och gospel! Och mycket av den popmusik jag lyssnade på då i mitten på sextiotalet var i själva verket rockig blues. Grupper som Spencer Davies Group, Eric Burdon & The Animals och Rolling Stones hade tagit starkt intryck av amerikansk bluesmusik. Också fanns Georgie Fame! En fin artist som sjöng lite poppig jazz.

Jag tror att tonspråk och rytm, som till stora delar är gemensamt i gospel, spritiuals och blues, så småningom ledde mig vidare till att också upptäcka JAZZ. I det då nya fina biblioteket i Falun kunde jag leta upp en LP-skiva med Glenn Miller Band eller liknande, att sätta mig och lyssna på i hörlurar. Så tillbringade jag ofta en håltimme eller frukostrasten, när jag gick i gymnasiet.

Det har blivit mycket musiklyssnande genom åren, på radio, vinylskivor, kassetter, CD-skivor och nu på senare tid Spotify. Och det har blivit en del konserter  - klassisk musik, opera, rock, blues, orgelkonserter, jazz. Favoritplatser är Berwaldhallen, Konserthuset, jazzklubben Fasching och så någon kyrka med fin orgel där man kan njuta av Bach.

Så smaken är bred. Men när jag sätter på mig hörlurarna till min telefon och väljer musik att lyssna på när jag åker hem från jobbet blir det oftast jazz. Men Jazz är ett brett begrepp. Det ryms så mycket där. Jan Johanssons finstämda tolkningar av folkmusik på piano tror jag att många kan njuta av. John Coltranes lite hårdare och tuffare saxofonsolon kanske är svårare.

Här några tips att leta fram på Spotify eller YouTube: I kategorin ”något av det vackraste som finns”: ”Summertime” med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong. Den ger rysningar! En jazzartist som har gjort mycket fin musik är Miles Davies. Hans ”Tutu” är suggestiv och läcker! En nutida fin jazz-sångare är Kurt Elling. Lyssna på när han sjunger ”April in Paris”! Det får en att vilja åka dit!

Jag har hört Kurt Elling live i Stockholm. En gång på Fasching och en gång i Konserthuset. På Fasching uppträdde han med ett danskt storband. En helt fantastisk konsert! Han gjorde det bra i Konserthuset med sin kompkvartett, men närheten på jazzklubben var oslagbar! En annan artist som varit på Fasching är Georgie Fame. Han är ofta i Sverige och uppträder. Ta tillfället om det ges!

Åter till lyssningstipsen: Diana Krall är en ganska lättlyssnad jazzartist. En annan nutida och bra artist är Jamie Cullum, men honom behöver man kanske inte påminna om? Något jag ofta avnjuter på Spotify är en av hans spellistor ”Jamie Cullum´s BBC Radio 2 Show”. Mycket rolig musik där!

Några av de forna artisterna som var verksamma i mitten av förra seklet är värda att lyssna på. Jag slår gärna ett slag för Sarah Vaughan. Hon hade en fin, lite beslöjad röst, med ett otroligt stort tonomfång.

Så här skulle jag kunna fortsätta. Kolla gärna själv istället, om du vill och har fått mersmak! Med YouTube och Spotify finns nästan obegränsade möjligheter att hitta intressant musik. Lite annat nu än när jag var ung och gjorde blandband med musik inspelad från radion. Bökigt med kassettbanden som trasslade ibland, och det var lite si och så med ljudkvaliteten. Nej – allt var inte bättre förr!

Som alla ni trogna läsare av min blogg vet, har vi haft lite problem med hantverkare i samband med färdigställande av våra projekt för att fixa till vårt hus som vi köpte och flyttade in i för två år sedan. Det tog en hel del extra tid för oss och massor av extra energi för att på egen hand slutföra monteringen av köket. Men det har jag redan berättat om tidigare.

Det nylagda bambugolvet har också krävt en del egna justeringar. Det lades med början mot en lång och obruten linje från ytterdörren, mitt på långsidan av huset, till ett av kökets hörn i sydöstra hörnet av huset. Sedan grenar golvet ut sig, en del in i köket och en del i hallen/allrummet som fortsätter med en liten korridor vinkelrätt mot den andra långsidan. Inte alldeles enkelt att lägga om man inte har bra koll på vad man gör. Men å andra sidan är det ett lättlagt golv, som de flesta klickgolv. Men snickaren lämnade så pass stor springa mot väggarna som är längs med golvpankorna, så en golvlist inte kunde täcka gliporna. Under vinterhalvåret när luften är torrare, drog golvet ihop sig en aning så att gliporna mot vägg blev ännu större, samtidigt som det blev springor mellan golvbräder på ett par ställen där det inte gjorts tillräckliga urtag bland annat för rör till element. Så jag fick ägna en helg i vintras åt att lägga om delar av golvet för att justera glipor och springor. Enkelt att göra från ena sidan och ganska svårt från andra hållet på grund av klickkonstruktionen, men det gick riktigt bra även om det var tidsödande. Jag avslutade med att lägga en cirka två centimeter smal ribba mot den långa väggen för att fylla i den stora glipan. Plats finns i alla fall om golvet vill svälla lite i sommar. Så här såg det ut vid ytterväggen i närheten av entrédörren. Skon är där för att du ska kunna föreställa dig proportionerna.

Sent på hösten, det var nog i slutet av november, kom de för att montera ny garageport och skjutbara glaspartier på uterummets framsida. Samma snickare? Jo, det var uterummet och garageportbyte som vi hade avtalat från början, sedan hade golvläggning och köksmontering överenskommits efteråt. Så nu skulle de göra det de från början var anlitade för.

När glaspartierna hade monterats på uterummets framsida, märkte vi efter någon vecka när det regnade och blåste från väster, som det ofta gör, att regnvatten läckte in på golvet innanför glasdörrarna. Dessutom kärvade några av glaspartierna, när vi försökte öppna och stänga genom att skjuta dem sidledes i sina rännor. Vid regn rann regndroppar på glaset ner i rännorna som svämmade över så att en del vatten hamnade på insidan och blötte ner vårt golv. Så kan man ju inte ha det! Jag ringde såklart genast till byggfirmans chef, som kom för att inspektera. Vi kunde tillsammans konstatera att det saknades dränering nertill i konstruktionen. Han lovade skicka snickaren att ordna dränering och tätning. Han skulle också be honom att justera så att dörrpartierna inte skulle sitta fast. Under veckan fick vi problemen åtgärdade, för ett tag. Vid nästa regn blev det blött i alla fall, inte lika mycket, men på ena sidan. Och glaspartierna fortsatte att kärva. Så jag hörde av mig igen och beklagade mig. Snickaren kom en gång till och gjorde ett nytt försök att täta mot inträngande regn. Lite bättre blev det, men inte så helt bra som vi vill ha det. Och glaspartierna satt mer fast ibland och mindre ibland. Och snickaren kom för att försöka täta mot regn och justera så att glaspartierna inte satt fast. Men allt gjordes lite halvhjärtat, kändes det som. Det fortsatte att kärva och det fortsatte att bli blött åtminstone i ena hörnet.

När tålamodet tog helt slut mailade jag byggfirmans chef och trappade upp min vokabulär några snäpp jämfört med tidigare. Föreslog bland annat att vi skulle anlita en annan hantverkare för att fixa uterummet och sedan skicka fakturan till honom. Det fanns också en hög med byggavfall som legat flera månader och som vi hade påmint om ett par gånger. Nu påminde jag om den en vända till. Det tog bara ett par timmar, så fick jag svar med löfte om att snickaren skulle komma snarast möjligt. Redan på måndag morgon kom han och hämtade skräphögen. Och inom en vecka hade de monterat om glaspartierna, slipat ner några millimeter nertill och upptill för att få bort trycket som gjort att glaspartierna fastnat. Det är nu också så tätt nertill så att det ser ut att kunna stå emot regnväder. Äntligen ser det ut att vara så som det redan från början borde ha varit. Det har kostat en hel del irritation, uppgivenhet och massor av energi.

Varför ska man behöva ta till brösttoner för att få saker gjorda? Borde det inte kännas bättre även för byggfirman att göra rätt från början? Många som jag har pratat med vet ju vilket företag det handlar om. Om allt hade gjorts rätt hade vi varit mer nöjda och vi hade inte klagat inför vänner och bekanta. Vi kanske till och med skulle ha rekommenderat dem istället för att klaga och beklaga oss. Nu återstår bara puts på fasaden omkring nya garageporten, som byggmästaren har lovat att bjuda på som plåster på såren. Det ska bil så skönt att kunna lägga det här bakom oss och kunna ägna oss åt andra saker.

För några veckor sedan beskrev jag hur jag hade hittat mig själv i efterdyningar av att ha gått in i väggen. Jag tänker inte upprepa på nytt det jag skrev då. För att få bakgrund till detta – läs först mitt inlägg ”Väggen”!

Jag har frågat mig varför har det tog så lång tid att inse att jag hade blivit utbränd. Men när allt går för högtryck och tempot är konstant högt är man så uppskruvad att man inte stannar upp tillräckligt mycket och tillräckligt länge för att känna efter.  Nu efter min insikt om utbrändheten har jag försökt ta ett steg åt sidan för att se på mig själv och min situation med andra ögon.

Då har jag insett att livet måste ha gått så mycket på högvarv ett tag, så det är inte underligt om det har satt sina spår. Det var ju till att börja med, för ungefär tre år sedan, stressigt och högt tempo på jobbet, sedan kom ett besked om nedläggning av den grupp där jag jobbade – verksamhetens skulle flyttas till en annan landsända! Vi skulle inte bli uppsagda, men vilka tjänster som kunde bli aktuella var väldigt oklart, mest aktuellt var  jobb i kundtjänst. Massor av stress här!

Så det blev ett mycket intensivt funderande på hur vi skulle göra. Hur skulle det bli om vi stannade kvar och vad skulle det innebära om vi skulle flytta med jobbet till Helsingborg? Snart vägde Helsingborgsalternativet tyngre. Då kom det till ett – även här – intensivt sökande efter bostad, var och hur skulle vi bo om vi skulle flytta? Så allt fortsatte i högt tempo.

På det ”nya” jobbet fortsatte det hög intensitet och med hjärnan på högvarv. Arbetsuppgifterna var i stort desamma som förr, men organisation och rutiner var annorlunda. Mycket att ta in. Och det var då det började gå tungt. Jag som ville så mycket och visste att jag kunde! Mina egna krav var var högt ställda. Jag ville möta upp till egna och andras förväntningar. Men en lång period av närmast konstant högtryck krävde till slut sitt. Obönhörligt.

På jobbet fick jag andra och mindre krävande arbetsuppgifter. Bra med förstående chef! Själv ordnade jag med besök hos läkare och psykolog. Hos läkaren togs en mängd prover som alla visade att jag är kroppsligt frisk som en nötkärna. Och jag har ju känt mig fysiskt i god form och hela tiden kunnat sova bra. Det har säkert bidragit till att jag inte har insett överansträngningssyndromet.

Psykologen fick mig att se hur jag själv ställt höga krav på mig själv. Hon undrade också om jag inte borde kunna tillåta mig att ta det lite lugnt med tanke på åldern. Jag som ville vara ett levande bevis på att man som 60 -plussare kan prestera och orka lika mycket som de som är 20 år yngre! Se, även där krav på mig själv! Men jag gillade genast tanken på att trappa ner lite, den är riktigt tilltalande!

Det känns mycket lugnare nu. Jag har skruvat ner kraven på mig själv, tror jag i alla fall. Tempot är inte lika ständigt högt.  Och jag tror mig kunna vara mer uppmärksam på saker som kan stressa. Från hösten ska jag gå ner till fyradagarsvecka på jobbet. Lediga måndagar ska bli fint!

Kom ihåg: I de flesta fall märker du inte själv att du är på väg mot överansträngning förrän det kraschar! Det är mycket värdefullt med goda vänner och kolleger som känner dig och kan tala om för dig att du verkar stressad, kanske mer inbunden än vanligt. Då ska du lyssna!

I norra Västerbotten, sex och en halv mil västerut från Skellefteå ligger Jörn. Där byggde mamma och pappa en villa i slutet av 50-talet. Pappa hade haft sina första jobb i Ervalla utanför Örebro och sedan i värmländska Sunne innan det blev flytt till Jörn på hösten 1957.

Där, inom en radie på två – tre mil, fanns både mammas och pappas föräldrahem. Så mormor, farmor, farfar, alla mostrar, morbröder, fastrar och farbröder fanns på nära håll där. Liksom oräkneligt många kusiner. Tidigare hade vi träffat dem alla bara under några semesterveckor på somrarna.

Det lilla nybyggda huset blev fint. Köket hade Perstorpsplatta på köksbänken och på fönsterbänkarna. Det var fina saker då på 50-talet! Jag och min ena bror hade ett gemensamt rum där vi hade plats att bre ur våra leksaker på golvet. I källaren fanns badrum, tvättstuga, pannrum och garage.

I närheten av vårt hus låg ett stort sågverk. Där kom senare Jörnstugan och Jörnträhus att tillverkas. Att orten ligger just där den är beror nog mest på järnvägen. Det finns en järnvägsstation – även om den inte fungerar som sådan idag – och en viadukt över järnvägen som vi fick passera över på väg från den västra delen där vi bodde, när vi skulle till centrum.

Några för mig just då viktiga saker hände under åren i Jörn. Jag började skolan. Och jag fick min första cykel. Att vi också fick en ny lillebror då vägde nog just då ungefär lika tungt som att få cykeln. Att börja skolan var ett stort steg för en liten kille som inte hade gått i förskola. Men det hade i stort sett inga andra barn gjort heller vid den tiden. Så det var spännande och nytt. Som en del andra hade jag hunnit tjuvstarta med att läsa redan innan skolan började, så det gick ganska lätt att komma igång med att läsa, räkna, skriva.

Utifrån fotot tror jag att det måste ha varit sommaren innan jag började skolan som jag fick min nya fina röda Monark. Min större lillebror fick också en liten cykel. Jag minns att de stod inne i vårt rum när vi vaknade på morgonen. Jag minns också den stora lyckokänslan. Och tacksamheten till pappa och mamma som hade köpt cyklar till oss – de förstod en del av vad som kunde vara viktigt för en liten grabb!

I det närmaste huset på ena sidan fanns det två killar som var ungefär jämnåriga med oss. Vi var väldigt ofta tillsammans när vi var utomhus och lekte. Och vi hade ofta väldigt roligt tillsammans.

Det var nog på vårvintern när jag gick i andra klass som det hände som inte fick hända. Det var eftermiddag och ganska mörk ute. Min bror och jag gick ut. Som vanligt tittade vi efter grannpojkarna. En liten bit längre ned på gatan var det något som pågick, svårt att avgöra vad. Så vi blev nyfikna och gick dit. De två killarna från grannhuset var där och på marken låg ett barn på mage som såg ut att ha ont. Hela situationen var obehaglig. Allt kändes fel. Så befallde den större av grannpojkarna mig: ”Ställ dig på honom!” Hans röst var inte så glad och vänlig som när vi brukade leka och ha roligt tillsammans. Nu var han aggressiv. Jag vägrade naturligtvis. Då blev han ännu hårdare och mer hotfull i tonen: ”Om du inte gör som jag säger kommer jag att slå dig också!” Jag var ganska liten för min ålder och var inte van vi sådan aggressivitet. Så jag blev rädd och lydde. Klev upp och ställde mig på det liggande barnets rygg. Så kom vår mamma springande och stoppade fortsättningen. Tack och lov! Jag har aldrig vågat tänka tanken vidare på vad som skulle ha hänt om det inte hade kommit en vuxen.

Det här var en katastrof. För att komma bort från de här brödernas inflytande över mig och min bror beslöt pappa och mamma att vi skulle flytta därifrån. Det sista jag minns av den här tråkiga händelsen var att jag satt hos polisen tillsammans med pappa. Det var obehagligt, för det som hade hänt var ju vidrigt. Efter det tror jag att jag har hållit den här händelsen borta ifrån mig genom hela uppväxten men också senare genom hela livet, Nu när jag skriver om det har jag försökt närma mig det obehagliga minnet. Det känns som ett bra sätt att bearbeta det jobbiga. Så det blev bara tre år i Jörn innan det blev att flytta igen. Flyttlasset gick söderut igen. Nu till Dalarna.

Utmattningssyndrom, överansträngningsdepression. Det finns olika benämningar på den företeelse som i dagligt tal brukar kallas ”att gå in i väggen”. Beskrivningarna på hur diagnosen kan ställas är ganska spretiga. Det finns många olika symptom och det finns väl ingen med diagnosen som kan uppvisa hela listan av symptom.

Jag tror att jag gick in i väggen för några år sedan. Tror? – Borde jag inte veta säkert? Jo, men jag vet att  jag inte har brakat hårt in i en stum betongvägg, där det blev tvärstopp. Det är nu när jag tittar bakåt som jag kan konstatera att  vissa saker tyder på att jag måste ha drabbats av någon form av utmattningssyndrom för ungefär tre – fyra år sedan.

Gemensamt för flera jag vet om som har gått in i väggen är deras beskrivning av sjukdomsutbrottet, där man beskriver en upplevelse av plötslig och total vilsenhet. Där man tappar orientering i både tid och rum, inte vet var man är eller vart man är på väg. En tidigare kollega som blev överansträngd besökte arbetsplatsen under sin sjukskrivning och beskrev hur hon på väg hem från jobbet en dag tappade orienteringen fullständigt. Hon visste inte var hon befann sig och hon visste inte hur hon skulle komma sig hem, trots att hon gick exakt samma väg som hon i åratal hade gått varje dag hem från jobbet. Hon fick panik och ringde till sin man som fick komma och hämta henne med bil. Liknande beskrivningar har jag hört också från andra. Hjärnan säger ifrån. Stänger av.

Varför tror jag att jag har drabbats? Jo, jag har känt av att jag har haft svårt att hänga med i tempot på jobbet nu på senare tid. Jag tror nu att det har berott på sviter av något slags light-variant av utmattningssyndrom. Jag har någon gång gått in i väggen, men det måste ha varit en ganska mjuk vägg, så jag märkte det knappt. Eller var jag  så stressad att jag inte hade tid att känna efter?

När det sedan hände vet jag inte riktigt – det måste ha varit någon gång under 2011. En dag när jag hade haft bilen till jobbet i Stockholm drabbades jag av en sån där blackout när jag var på väg hem. Från ingenting kom vilsenheten. Jag vet nu i efterhand nästan exakt var det hände. Så jag var nog inte helt lost. men jag minns tydligt hur jag helt plötsligt började undra: Ska jag köra i den vänstra eller högra filen? Det var dubbelfiligt på E18 förbi Tensta och Rinkeby. Just då visste jag inte vad som var höger och vänster!  När jag kom till Järfälla var jag också osäker på om det var där jag slulle svänga av för att komma hem.

Men det är först nu, några år efteråt, som jag kan konstatera att jag kan peka på typiska effekter av utmattninsgsyndrom. Och jag har börjat koppla ihop den där blackouten i bilen med detta. Jag har haft svårigheter att hänga med i tempot på jobbet och svårigheter ibland att följa till och med enkla logiska resonemang eller beskrivningar. Jag vet att jag inte är dum i huvet! Alla de positiva omdömen jag har med mig från kunder och kolleger i Stockholm säger annat. Att jag har en examen i nationalekonomi sedan 15 år tillbaka där jag hanterade formler med fyrställda ekvationer säger också annat, om nu någon tvivlar.

En liten känga till min tidigare arbetsgivare i Stockolm. Vad jag saknade de sista åren där var någon struktur för att se och och avslöja medarbetare som var på väg att bli utbrända. Arbetsledare ska kunna känna till varningstecknen, för de finns. Någon som kunde ha sagt till mig: Hördudu! Ta det lugnt! Ta lite semester! Kan vi göra något åt din arbetssituation? -Inget sånt de sista åren. Inte ett spår. Ja men – har man inte ett eget ansvar också? Jo, såklart! Det är bara det att den som är på väg in i överansträngning märker det oftast inte själv. Jag har inte märkt något, Inte förrän nu flera år efteråt! Och jag har jobbat hela tiden. Jag borde kanske ha varit sjukskriven nåt tag. Jag har till och med flyttat till nytt jobb i en ny landsända. Och mitt i allt detta tror jag ändå att jag nu är på väg tillbaka. Det känns så. Bättre och bättre.