Hans Sundström

På väg från Helsingborg till Kastrup med Öresundståget strax efter klockan åtta på lördagsmorgonen stötte jag och min fru på en bekant som också skulle ut och resa. Vi skulle flyga till Dubrovnik, han skulle till Köln. Vårt flyg hade tid för avgång tjugo över elva, så vi hade gott om tid. Vår vän däremot, hade försovit sig, och kom fram till flygplatsen en timme senare än planerat, så han hade bråttom att komma av tåget när vi kom fram.

Men vi var ute i god tid, så vi tog oss lite extra frukost i godan ro, innan vi gick till incheckning med vår stora koffert. Det var snart gjort, varefter vi gick för att se vilken gate vi skulle söka upp. Vi hittade flightnumret och destinationen ”Zagreb” på skylten. Men ”Information saknas” stod det. Vi gick för att titta i butikerna ett tag innan vi gick till skylten igen, men fortfarande ingen information. Klockan närmade sig elva och det borde snart vara dags att gå ombord på planet. Fortfarande ingen information på tavlan. Jag stod och blev trött i nacken, för jag ville inte släppa blicken från tavlan när besked skulle komma om vilken gate vi skulle söka oss till. För det borde ju komma när som helst!

Vi skulle på en efterlängtad solsemester i vackra Viganj i Kroatien i september. Flygbiljetten gällde till Dubrovnik via Zagreb. Ankomst beräknad till tjugo över tre. Vid flyglatsen i Dubrovnik skulle vi sedan hämta ut en hyrbil under eftermiddagen som skulle ta oss den sista biten till vår destination.

Jag stod fortfarande och spände min nacke för att hålla koll på skylten. Då – kvart över elva kom till slut beskedet om vilken gate som gällde. Vi gav oss genast iväg. När vi väl kom till gaten, möttes vi av en skylt som sade att beräknad avgång skulle ske drygt två och en halv timme senare. En rejäl försening med andra ord. Men – vad skulle då hända med vår anslutning från Zagreb till Dubrovnik? Skulle det planet vänta in oss? Eller skulle vi kunna räkna med plats på ett senare flyg? Knappast. Problem! Tillbaka för att söka information. Medan jag stod med min kölapp och väntade vid informationsdisken kom en fråga från en av de som satt där bakom disken: ”Är det någon mer här som ska till Dubrovnik i dag?” Jag gav mig genast tillkänna.

”Jag ska se om jag kan boka om er så att ni kommer er till Dubrovnik idag. Ni kommer inte fram vid den ursprungligt beräknade tidpunkten, men det är säkrare att ni kommer fram över huvud taget.” Vi blev bokade på en flygning till Frankfurt, varifrån vi sedan skulle få flyga till Dubrovnik. Beräknad ankomst i Dubrovnik var klockan 21. Ursprungligen skulle vi ju ha varit där innan halv fyra. Vi skulle bli mer än fem och en halv timmar sena. Jag ringde till biluthyrningen och vår värd i Viganj för att meddela dem att vår ankomsttid var ändrad.

Vi som hade stigit upp i ottan för att vara i rimligt god tid, fick nu tillbringa flera timmar ytterligare på Kastrup innan vi till slut skulle komma oss iväg. Det finns faktiskt roligare ställen att befinna sig på om man vill slå ihjäl tid! I samband med ombokningen hade vi i alla fall fått matcheckar. Det kändes bra, för nu hade vi börjat bli hungriga. Utbudet av mat var dock inte det roligaste på den del av flygplatsen där vi befanns oss. Men ätbart i någon form hittade vi i alla fall, även om det så klart kostade mer än värdet på matcheckarna.

Strax efter den ursprungliga ankomsttiden till Dubrovnik, lite efter halv fyra, fick vi äntligen börja gå ombord på planet från Köpenhamn mot Frankfurt. Efter all väntan kändes det skönt att äntligen vara på väg. Då avundades vi vår vän som hade haft små tidsmarginaler på morgonen – vi hade mycket hellre haft det så!

Så landade vi i Frankfurt. Att det är en mastodontiskt stor flygplats fick vi känna av då planet taxade mer än tio minuter från landningsbanan till den plats där vi skulle få kliva av. Trots det var SAS-planet i tid. Nu skulle vi enligt tidtabellen vänta i ungefär en och en halv timme innan vi skulle komma oss vidare till Dubrovnik.  Snart kom vi till transferhallen och letade efter vår avgång på informationsskylten. Där möttes vi av nästa förseningsbesked! Vi ville inte tro det vi läste: Ny beräknad avgångstid klockan 21:40. Det kunde bara inte få vara sant! Ytterligare två timmars försening! Det här var också ett plan tillhörande det Kroatiska flygbolaget, liksom de två flighter som vi hade bokats om från. Det måste alltså vara något problem med det flygbolaget. Jag fick söka mig ut från området innanför säkerhetskontrollen för att hitta någon information från Croatian Airlines. Det visade sig pågå en konflikt mellan bolaget och de anställda. Jag ville så klart inte lägga mig i den konflikten, men kunde de inte ha valt en annan tidpunkt?

Hungriga och väntande igen. I den delen av Frankfurts flygplats kändes det inte alls som en jätteflygplats. Det var ett ganska avgränsat utrymme att röra sig inom i den transferhallen, vi hittade tre matställen, men inget som riktigt lockade. Mat fick vi i oss i alla fall, även om vi hade önskat oss något bättre. Vi försökte trots det att inte ha bråttom med maten, för tid hade vi gott om!

Flygbolaget bjöd alla på en god macka och till det valfri dryck av vatten, juice, öl eller vin under resan. De ville ge lite plåster på såren till oss försenade resenärer. Det kändes lite fattigt som kompensation. En riktig middag på fin restaurang kunde ha passat. Det smakade ju rätt br i alla fall, även om det blev apelsinjuice för min del. Jag skulle köra bil sista biten från flygplatsen till vår slutdestination, Viganj. Så landade vi till slut i Dubrovnik. Men åtta och en halv timme senare än vi hade räknat med.

Äntligen framme gick jag genast till biluthyrningen medan hustrun ställde sig vid bagagebandet att invänta vår stora väska. Det var nästan midnatt nu, så man fick ringa efter biluthyrningsrepresentanten. Han skulle komma om en kvart.

Väntan på bilen och väntan på hustrun med väskan. Mitt i natten. Dagen hade varit lång. Med långsam väntan, irritation, osäkerhet. Jag var riktigt trött vid det laget. Jag ringde också till stället vi skulle bo på för att meddela att vi var ytterligare försenade. Vi hade då kvar drygt två timmars bilresa.

Så kom biluthyrningskillen. Medan jag skrev på papperen kom hustrun. ”vårt bagage har inte kommit!” Mer stress!!! Vi måste in på flygplatsen igen för att anmäla vår saknade väska. En trevlig dam tog emot vår förlustanmälan, noterade adressuppgifter och beskrivning på den saknade väskan. Innan vi gick därifrån hade vi fått besked att vår väska stod kvar i Köpenhamn! Men damen kunde också meddela att väskan skulle komma att göra en resa nästa dag till Dubrovnik via Zürich. Och på måndagen skulle den skickas vidare till vår adress i Viganj.

Trötta och ganska irriterade tog vi hyrbilen i besittning, tog fram GPS:en och matade in adressen. Vi hade 130 kilometer bilkörning på krokiga och backiga vägar kvar att åka. Enligt GPS:en skulle det ta två timmar och en kvart innan vi äntligen skulle vara framme. Det tog lite längre tid. Klockan halv tre på natten gled vi tyst in på gården till det pensionat där vi skulle bo.

Vi hade hyrt en lägenhet med självhushåll så vi hade därför planerat att handla lite på vägen dit för att ha något till frukost. När vi nu åkte mitt i natten, fanns ju inga butiker öppna. Och vi var törstiga, men vatten gick ju inte heller att köpa.

Jag sov som en stock till halv tio på söndagsmorgonen. Sedan gick vi ner till bybutiken för att köpa något att äta. Utvilad njöt jag av vår promenad i den vackra byn vid havsstranden som badade i sol. Och sedan kunde vi njuta vi av en härlig frukost!

Den saknade väskan kom på måndagen. Och vi kunde fortsätta att må riktigt gott i den kroatiska idyllen vid havet.